Den mörka materian

Bokomslag - Den mörka materian

Min upplaga med fruktansvärt fula, illa datorgenererade bilder på omslagen. Och ändå är de bättre än den fruktansvärt dåliga filmen som gjordes på första boken.

Den mörka materian är samlingsnamnet för en bokserie i tre delar: Guldkompassen, Den skarpa eggen och Bärnstenskikaren. Här får vi följa Lyra Belaqua, en flicka som bor i en version av Oxford, ganska lik vår egen för dryga hundra år sedan kanske, men ändå inte riktigt samma. Det tydligaste skillnaden mellan Lyras värld och vår är att alla människor har en daimon. Den ser ut som ett djur, och unga människors kan ändra skepnad medan vuxnas har tagit fast form. Vad daimonen är beskrivs aldrig uttryckligen, men min tolkning är att den är någon form av fysisk manifestation av delar av ”sin” människas själ.  Den mörka materian räknas som en modern klassiker vad gäller ungdomsböcker, och sägs vara skriven med Miltons Paradise Lost som inspirationskälla.

Vad som börjar som en enkel äventyrshistoria om ett oregerligt barn som växer upp på ett universitet utan föräldrar som tar ansvar för henne, utvecklas snart till något spretande komplext om vetenskap, traditioner, religion och synd. Min tolkning är att grunden hela berättelsen står på är skepticism och en djup kritik av den organiserade (kristna) religionen, dess framfart i vårt samhälle och dess djupa och negativa konsekvenser på vårt själsliv. Frågan är om en tonåring som läser samma böcker skulle se samma saker som jag – de är utspridda över många sidor, ibland halvdolda och inte sällan ganska vaga. Jag vet inte, någon annan som vet?

Precis som förra gången jag läste den vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om Den mörka materian. Jag uppskattar den för att det är en komplex och avancerad ungdomsbok långt bort ifrån de vanliga klichéerna och stereotyperna, med mångfacetterade karaktärer av alla sorter, som tillåts förändras och utvecklas över tiden. Men det känns också som ett antiklimax när boken är slut – ”blev det inte mer än så”? Det är som att den långa uppbyggnaden inte leder till något, jag undrar om jag just blivit snuvad på poängen eller om jag bara var för korkad för att förstå den?

Annonser

Sally Lockharts äventyr

Om jag inte känt till Philip Pullman hade jag nog aldrig plockat upp en ungdomsbok med ett omslag som min upplaga av Rubinen i dimman har – rosa med en ung kvinna med vemodig blick. Frågan är om den som ritade omslaget har läst boken. Den sextonåriga Sally Lockhart som boken kretsar kring ger i alla fall allt annat än ett rosa och gulligt intryck. Hon är en mycket kavat och självständig ung dam, i mycket större utsträckning än vad som nog var rimligt i 1870-talets London, men ”rimlig” är inte det första ordet hennes vänner skulle använda för att beskriva Sally.

I bokens början har Sally just fått reda på att hennes far har omkommit när hans skepp förlist någonstans i ostindien. Hon har blivit placerad hos en allt annat än trevlig gammal tant som förmyndare, men snart står det klart att allt inte riktigt är som det ska, eller som det verkar vara, när Sally börjar få mystiska, kryptiska meddelanden… Det är tur att Sallys far inte riktigt har fostrat henne så som man traditionellt fostrade sina viktorianska döttrar på 1800-talet, för annars skulle hon vara chanslös i att reda ut situationerna hon hamnar i.

unnamedJag blir direkt uppriktigt förtjust i Sally Lockheart som person, liksom i Pullmans självklara sätt att ge henne djup och komplexitet. Det gläder mig ju alltid när kvinnliga karaktärer, särskilt i böcker för ungdomar, får vara lite sådär obekväma och socialt osmidiga, och faktiskt får fortsätta vara det och inte måste behandlas som en ful ankunge bara för att de är kvinnor. Hade Sally varit min dotter hade jag varit stolt över henne, och hade hon varit min jämnåriga hade jag nog gärna hängt med henne, även medräknat riskerna i att vi båda i så fall skulle ha ett rätt explosivt humör…

I Skuggan från norr har Sally fått växa sex år både i kropp och i sinne, och det är en tydlig utveckling från den första boken även om det är tydligt att de hänger ihop. Det här är mer av en utpräglad deckarhistoria än vad föregångaren är, och den känns också tyngre och allvarligare på många sätt, särskilt mot slutet. Tyvärr slutar den med en kliché på sista sidan som jag inte uppskattar, men ingen är väl fullkomlig.

En sak som är klar är i alla fall Pullman skriver för ungdomar, men kan likaväl läsas av vuxna. Det är tydligt att han har stort förtroende för sina unga läsare och han väjer inte för svåra saker som alkohol, droger och döden även om han lätt hade kunnat göra det. Han antar inte heller att hans läsare är korkade och fördummar sitt språk ned till torftighetens gräns som en del ungdomsförfattare gör, utan levererar fortfarande njutbar prosa även om den inte innehåller sådana utsvävningar som berättelser avsedda för vuxna ibland kan göra. Jag kände mig uppriktigt fångad av båda böckerna, inte minst av de intressanta tekniska beskrivningarna av 1800-talsfotografering som ger berättelsen en liten känsla av steampunk. Pullman handskas mycket varsamt med de fantastiska elementen, och det tycker jag passar stämningen i stort mycket bra. Båda böckerna är synnerligen läsvärda (om man lyckas få tag i dem, särskilt den första verkar vara helt slutsåld överallt) för alla som gillar viktorianska mysterier, fotografering och självständiga unga damer.