3xDeckare

Ja, ni som brukar läsa mina inlägg vet ju vad jag anser om det moderna begreppet ”deckare” (se t.ex. här), men det fick bli rubriken i alla fall.

Sambon lånade Mordet på Orientexpressen på biblioteket, men hann aldrig läsa den.. och man kan ju inte lämna igen en biblioteksbok oläst, så jag passade på. Jag har i och för sig läst den förut, men jag håller fast vid att det är en av de bästa pusseldeckare som någonsin har skrivits. Mycket mer tänker jag inte skriva om den, men jag föreslår att man läser en och annan Christie-bok först, innan man provar den här – då tror jag att man kommer att uppskatta den mer.

Jag fick Jo Nesbös Gengångare i födelsedagspresent (tack chefen!) och gav mig i kast med den på en gång, och jag blev faktiskt positivt överraskad! En bok från den moderna ”deckar”-hyllan med lite mer litterär kvalitet än normalt, en ”detektiv” som inte är socialt dysfunktionell men ändå på något sätt bra på sitt jobb, och en engagerande och snillrikt konstruerande historia. Den enda nackdelen är att jag inte har läst något av Nesbös tidigare böcker, och det finns med en hel del av vad jag gissar är spoilers till dem… Men jag tänker nog ändå börja från början. Undrar bara när man ska hinna det…

Slutligen så tuggade jag mig igenom, på en dag eller två, Henrik Örnebrings Blodsmak, något så fantastiskt som en deckare som utspelar sig i Mutant: Undergångens Arvtagare-värden. Den lyckas med konststycket att vara lättläst (skulle lätt sätta den i händerna på en läsvillig individ i yngre tonåren) utan att få mig att känna mig fördummad, och att tydligt spela på genrekonventionerna i den hårdkokta noir-genren utan att det känns som att det krockar med efterkatastrofen-miljön som Mutant-kopplingen ger. Jag är imponerad att författaren har lyckats blanda och ge bland olika klichéer och stereotyper på ett sätt som gör att det inte känns det minsta krystat utan tvärt om, mutant-noir-deckare är en kombination som smakar gott. Väl utförd är den också, även här med en snillrikt konstruerad intrig och ett rimligt och logiskt (inom de gränser världen sätter upp) händelseförlopp. Jag hoppas verkligen det kommer fler böcker om Sennja Maler!

Just nu håller jag på med att läsa om Imperiets dotter- böckerna, fast på originalspråket. Har hunnit drygt två av tre, och de var lika bra den här gången som förra och första gången jag läste dem.

”Imperiets dotter” och ”Kriget om Rämnan”

Det har ju varit jul och som vanligt så har det blivit mycket läsning under julen, men i huvudsak har det varit deckare av Maria Lang eller Agatha Christie, och där är ju den ena den andra lik, så jag har inte tänkt orda något om det. Ett skönt och avslappande tidsfördriv, helt enkelt.

Innan jul dock, bestämde jag mig för att till slut, efter att ha tittat på dem på avstånd i säkert femton år, läsa böckerna om Imperiets dotter, vilket jag inte ångrar för en sekund! Inte i Hobb-klass förstås, men det kändes ändå otroligt fräscht att läsa en hyfsat lång, väl genomtänkt och intelligent fantasyserie som INTE går ut på något ädelt sökande och i huvudsak består av ett OÄNDLIGT resande… Bra!! Det jag uppskattar mest med den är att man som läsare oftast lämnas svävande, ovetande om hur huvudpersonerna har någon smart plan för hur de ska ta sig ur sin nuvarande knipa, och i så fall hur den ska se ut (för själv hade i alla fall jag svårt att räkna ut hur de skulle klara sig levande därifrån). Det närmaste jag kan komma på i den aspekten som jag har läst är Asimovs Stiftelse-berättelser, och det är ingen jämförelse att skämmas över.

När jag läste Imperiets dotter var det dock rätt tydligt, i min uppfattning, att den är konstruerad som pendang till en annan bok(-serie), så efter lite efterforskning så hittade även Kriget om rämnan, en serie skriven av Raymond E. Feist, en av författarna till Imperiets dotter, och som utkom några år tidigare. Det var en helt ok över-genomsnittet-fantasyserie, jag hade nog älskat den om jag hade läst den för en fem, tio år sedan men nu.. kändes den inte alls fräsch på samma sätt som Imperiets dotter gjorde. Jag kanske har blivit bortskämd?

Just nu läser jag ÄNTLIGEN Lord of the Rings på originalspråket. Jag är ärligt talat inte mycket för poesi, men de här raderna gör mig alltid tårögd. Jag är å andra sidan en gråtmild typ.

All that is gold does not glitter,
not all those who wander are lost;
the old that is strong does not wither,
deep roots are not reached by the frost.

From the ashes a fire shall be woken,
a light from the shadows shall spring;
renenwed shall be blade that was broken,
the crownless again shall be king.