A Land Fit for Heroes II

Efter ungefär halva The Cold Commands, del två i Richard Morgans A Land Fit for Heroes-trilogi efter The Steel Remains, så var jag redo att bara ge upp. En typisk mellanbok där det ju aldrig händer något väsentligt, folk dräller runt och gör en massa grejer där man kan räkna ut precis hur det ska gå för annars blev det ju ingen tredje bok, och dessutom kommer långa, långa, luddiga, luddiga drömsekvenser och breder ut sig som en blöt filt över förståelsen av vad fan det är som pågår. Men början var stark, den hämtar upp sig rätt bra på slutet, och jag gillar ju fortfarande karaktärerna som hänger med från första delen, så det är med lika delar tillförsikt och självspäkning jag tar upp The Dark Defiles, som är tredje och sista delen.wpid-20150208_150112.jpg

Jag hade inte behövt oroa mig. För nu börjar resan på riktigt. Lite segt och trögt är det innan det kommer igång, men herregud vilken utveckling! Bortblåst är den latenta misogyni jag hade lite svårt att svälja i ettan (eller är det kanske så att jag har vant mig? Tror inte det, men det kanske är en faktor.). Den har ersatts av misär, en skenande karaktärsutveckling, avslöjande av intriger nästan på Locke Lamora-nivå och en värld som växer och sväller över alla bräddar. Upplösningen är precis så öppen så som jag hade hoppats på (”och så levde alla lyckliga i alla sina dagar” hade känts malplacerat), och gör att berättelsen gör många, många varv i mitt huvud efter att jag vänt sista bladet. Och avslutas gör den på ett sätt som jag inte sett maken till sedan allra, allra sista kapitlet i Dark Tower-sviten. Wow. Fortsätt så, Richard Morgan, så är allt förlåtet.

Annonser

The Steel Remains

Det är svårt att ens börja prata om The Steel Remains utan att nämna Joe Abercrombies The Blade Itself, särskilt som att framsidans svärdshjalt och blurb av Abercrombie verkar vara avsiktliga för att föra tankarna dit. Och visst finns det många likheter – en brutal fantasyvärld med teknologiska inslag där storhetstiden kanske just har passerat, tvivelaktiga hjältar i centrum och oklara mål att sträva mot. Men det här är absolut inget dåligt plagiat av Abercrombie, och gillade man hans böcker kommer man nog att gilla även den här.

20141229_224040

Sjukt snyggt omslag även på denna!

The Steel Remains är en mångtydig titel som bara blir bredare och mer och mer intressant ju längre man läser i boken. I huvudsak får vi följa tre huvudpersoner: Ringil, avdankad krigshjälte i en efterkrigstid där hans homosexualitet gör honom till paria. Egar Drakdödaren, lika avdankad krigshjälte i en position som klanhövdning som inte passar honom särskilt bra. Till slut svarthyade Archeth, som blev kvarlämnad när alla andra av hennes teknologiskt överlägsna ras återvände till den värld de kom ifrån. En normal-sorglig samling föredettingar alltså (normal för grimdark-genren alltså).

Såklart finns det en berättelse att följa i det stora perspektivet, men den kommer igång ganska långsamt. Det ursäktar jag Morgan, dels eftersom att det här är den första boken i en serie av tre (även om den till stor del är avslutad), men också för att världen som beskrivs, personerna och vägen framåt är väl beskriven och intressant. Till stor del består den dock av strid, våld och sex. På gränsen till omotiverat mycket kanske, men på rätt sida av gränsen. Grimdark, som verkar vara den nya trenden i sf-kretsar och som den här boken bör placeras i, är en genre som utforskar världar där människans drifter, möjligtvis under en väldigt tunn fernissa av civilisation som vi snabbt ser igenom, får styra handlingen. The Steel Remains är ett praktexempel på detta. Lite misogynivarning är det dock: boken klarar bechdeltestet med nöd och näppe, och det finns några enstaka kvinnliga karaktärer med namn och ansikten, annars är de flesta kvinnor vi ser i huvudsak bröst och mutta sedda genom de manliga huvudpersonernas ögon. Ganska onödigt manschauvunistiskt, faktiskt. Fast å andra sidan kanske det vägs upp av de mer frekventa och minst lika målande beskrivna sexscenerna mellan män? Det gläder mig att även sf-genren har kommit så långt att en homosexuell man får vara rumpsparkande hjälte utan att be om ursäkt för sig, och att det beskrivs med samma brutala grafik hur han suger någons kuk som hur han hugger huvudet av någon annan, båda med stor entusiasm.

Och på tal om det, så måste jag bara kommentera en sak. Alltså: karaktärer som säger fuck. Jag vet ju förvisso att det är ett av de mest mångsidiga orden i det engelska språket och kan användas som nästan varje ord i en mening, men blir det inte lite uttjatat efter ett tag?  (Jag undrar om boken ska översättas till svenska, och hur översättaren ska hantera det i så fall? Det finns inte direkt något ord på svenska som är så brett och mångtydigt som ”fuck”. Det närmaste jag har hört på svenska är en f.d. chef som kallade någon för ”jävla jävel-jävel”, men det är ändå inte i närheten av t.ex ”fuck the fucking fuckers”, som känns fullständigt rimligt att säga på engelska .)

Boken lever till stor del på sina starka och intressanta karaktärsbeskrivningar, och jag tyckte ärligt talat att berättelsen där bakom var lite tunn och skakig bitvis, men det hämtade upp sig mot slutet. Jag är fortfarande nyfiken på världen som jag skulle vilja utforska mer, och jag vill verkligen veta vad som händer sen, så nu väntar jag bara på att mitt lokala bibliotek ska få hem uppföljarna åt mig…

Uppdatering: Se också uppföljarna The Cold Commands och The Dark Defiles