Läsåret 2013

2013 håller på att lida mot sitt slut, och då är det ju brukligt att man tittar tillbaka lite på året som har gått, sammanfattar lite, gör ett bokslut (pun intended), så att säga. Särskilt jubileumsfestligt blir det eftersom att det här blir inlägg nr 100 på den här bloggen! Woho! [tutor och serpentiner] Så här kommer min sammanfattning av läsåret (pun intended) 2013, varsågoda.

Årets nyhet: The Fitz and the Fool trilogy. Wow.

Årets starstruck: Jag på Robin Hobbs boksignering på SF-bokhandeln i Stockholm. Wow igen.

Mitt bildbevis på att jag faktiskt träffat Robin Hobb! Hennes boksignering på SF-bokhandeln i Gamla stan var en fantastiskt trevlig tillställning, och Hobb själv en mycket artig, trevlig och intelligent kvinna. Precis som jag trodde.

Mitt bildbevis på att jag faktiskt träffat Robin Hobb! Hennes boksignering på SF-bokhandeln i Gamla stan var en fantastiskt trevlig tillställning, och Hobb själv en mycket artig, trevlig och intelligent kvinna. Precis som jag trodde.

Årets glada överraskning: Gail Carrigers Soulless, som jag trodde skulle vara alldels för ”chick-lit” för mig, men som visade sig vara fantastiskt underhållande.

Årets svårast-att-lägga-ned: Märkligt nog är det rätt jämnt mellan Trudi Canavans Black Magician-trilogi och Twilight-serien. Det märkliga är att jag inte ens tyckte att Twilight var särskilt bra, men det var ändå helt omöjligt att lägga ner böckerna innan de var slut.

Årets humor: Tveklöst William Shakespeare’s Star Wars. Även om många av Neil Gaimans verk är lite småroliga till och från (särskilt Anansi Boys) så är det trots allt inte det bästa med dem.

Årets besvikelse: Ja, jag vet att jag redan har gnällt på den så det räcker, men alltså… Wheel of Time. Att den aldrig ryckte upp sig. Och aaaaaldrig tog slut, heller. The Princess Bride var tyvärr också en besvikelse, men det handlade mer om att jag inte fick vad jag förväntade mig än att det faktiskt var dåligt, egentligen.

Årets bottennapp: En dag. Okej, kanske lite orättvist för det är inte min typ av bok, men.. vilken smörja.

Årets starkaste läsupplevelse: The Ocean at the End of the Lane, som jag läste i sin helhet med en stor klump i halsen (författare ska ge fan i att ta livet av kattungar i första kapitlet!), eller The Willful Princess and the Piebald Prince, där den växande känslan av annalkande katastrof, parallellt med maktlösheten inför denna, gjorde att jag höll andan genom stora delar av boken (som tur är så är den inte så lång).

Årets bästa: Det är många gamla bekanta som har levererat starka kort i år, men trots det har jag inte delat ut några fullpoängare – helt enkelt för att jag inte tycker att de riktigt når upp till vad respektive författare tidigare har presterat, men det är fortfarande mycket, mycket bra. Här syftar jag på Robin Hobb och The Rain Wilds Chronicles, Neil Gaimans underbara The Ocean at the End of the Lane, Stephen Kings mysläskiga saga The Wind Through the Keyhole, och sist men inte minst Margaret Atwoods MaddAddam.

Gott nytt 2014 på er!

Annonser

Wheel of Time

Äntligen! Äntligen är det slut. Robert Jordans mastodontiska Wheel of Time-serie dominerar fantasyhyllan i både butiker och bibliotek och har så gjort länge, trots att den sista boken kom ut så sent som i år. Om man ser sig själv som fantasyläsare så borde man ju ha läst den, eller? Det var vad jag tyckte, och nu har jag gjort det. Eller, jag kanske skulle säga ”tvingat mig igenom den”? I talesättet ställs ju kvalitet mot kvantitet, vilket kanske inte alltid är rätt, men i det här fallet är det så. I min uppfattning så är Wheel of Time mer än 10.000 sidor av, i huvudsak, trist elände. Det börjar med den kliché som de flesta fantasyserier börjar – en okänd, helt vanlig ung bondpojke visar sig vara något mycket mer än så, och den siste att fatta det är han själv. Och sen är snurran igång. Och sen fortsätter det. Och fortsätter. Och så är det en profetia (förvånad?!), lite magi, och lite monster, och sköna damer i nöd. Och jag läser vidare. Och läser. Och läser. Och sen kommer den i fantasygenren så oändligt uttjatade kristusmyten om en man som ska rädda världen. Och sen fortsätter det igen. Och lite monster igen. Och fortsätter. Och fortsätter. (monster) Och fortsätter. Det är som att vada i lera. Och aldrig tar det slut. Jag har aldrig någonsin behövt använda så mycket pannben bara för att tvinga mig igenom en bok. Då kan man ju fråga sig varför jag inte ger upp långt innan den fjortonde och sista i serien, men jag skyller på lika delar nyfikenhet (kan det kanske bli bättre?), masochism och ren tjurskallighet.

Jag blir så trött på att det bara lovas och lovas utan att hållas något – Jordan lyckas gång på gång bygga upp spänningen, få mig att känna att här är det något episkt som händer, för att sedan göra upplösningen till ett enormt, osnyggt antiklimax. Jag slutade bry mig, slutade hoppas, redan nånstans bok 6. Jag släpar mig igenom, för att ”få det gjort”. En liten nytändning får jag någonstans i höjd med bok 11, när jag går tillbaka och läser New Spring, som utspelar sig ett tjugotal år innan serien – och som faktiskt, till min förvåning, är riktigt bra. Men det får mig bara att hoppas igen, för att återigen bli besviken.

Robert Jordans favoritsysselsättning måste vara att hitta på namn. Jag blir så trött på alla namn. Det är hundratals bifigurer som dyker upp och gör saker emellanåt, men senast man såg dem kanske var 1000 sidor sedan, och Jordan är arrogant nog att förvänta sig att jag har pluggat på hans böcker så väl att jag ska känna igen dem utan ens en ledtråd till vilka de är och vad de håller på med. Och i slutet av boken finns en helt meningslös ordförklaringslista, men inget porträttgalleri.

Jag tror att den huvudsakliga bristen i böckerna är bristen på riktiga människor. Alla de här hundratals bifigurerna, tillsammans med ett dussintal huvudkaraktärer, känns aldrig verkliga. De är tomma skal, roller, skådespelare som gör det som krävs av dem, men oavsett vilka känslor de skildras med, så känns de aldrig som riktiga människor, och jag känner extremt sällan sympati, oavsett vilka eländen de blir tvingade att gå igenom. För de agerar inte som riktiga människor, de tänker och känner och fattar beslut på helt irrationella sätt – inte på det irrationella sätt som riktiga människor agerar, utan på ett sätt som passar berättelsen. De känns så o-genuina att jag bara blir irriterad.

Jag blir också mer än irriterad på den otroligt konservativa genuskonstruktion som Jordan kör ner i halsen på läsaren, om och om och om och om igen. På nästan varje sida får jag grova generaliseringar om hur män är, eller om hur kvinnor är, slängda i ansiktet på mig. Kvinnor som vänder ansiktet mot himlen och suckar ”Män!” i varje kapitel, män som i förtroende nickar till varandra bakom kvinnornas ryggar ”Kvinnor!”  Någon hävdade att man kunde läsa WoT om man ville läsa om starka kvinnor i fantasy. Kommentaren fick mig att vilja skrika högt – det är ju eländigt! Precis tvärt om! Det finns mäktiga kvinnliga magiker, drottningar, kejsarinnor och generaler, men alla verkar lägga mer tid på kläder och utseende än på att göra sitt jobb. Jag blir så ledsen och uppgiven, inte minst för att det finns människor där ute som verkar tycka att detta är rimliga porträtt av ”starka kvinnor”. Suck. Jag ska väl erkänna att detta rätar upp sig något i de sista böckerna, för där finns det ingen tid och förutsättning för att fundera på vad man har på sig – sista boken utgörs i sin helhet av ett gigantiskt slagfält. Men det väger inte upp.

image

Katten försöker förklara att jag borde sluta läsa den här eländiga boken nu.

Det tragiska i alltihopa är att när jag tänker tillbaka på berättelsen så är det ändå rätt väl konstruerad, och definitivt i delar både episk och storslagen. Men det intrycket försvinner, dränkt i alla tusentals tråkiga sidor man måste vada igenom. Det är lite som om Sagan om Ringen-filmen hade visat varenda sekund av allt som händer alla karaktärerna, från att de lämnar Fylke till att ringen kommer till Domedagsberget. Varje tråkig sekund av harvande i skogen, marsch i lera och ösregn, tittandes på fötterna på den som är framför. Timme efter timme av att bara glo på Gandalf när han är fånge hos Saruman. Fortfarande samma episka berättelse, men inte många skulle ha gått på bio för att se den.

Men det positiva då? Jo, det är klart att det finns – det finns tillfällen då jag inte klarar av att lägga ned boken, när jag läser med andan i halsen, när jag gråter. Men de är få – kanske en handfull allt som allt. Och det är inte värt det. Att behöva plöja 1500 sidor dravel, för att sedan känna något i kanske 50 sidor, och sedan börja om. Jag hoppas hela tiden att det ska bli bättre, kanske när Jordan äntligen trillar av pinn och Sanderson tar över, och framför allt att ”The Last Battle” som hela berättelsen strävar mot, ska vara så storslagen som man kan tänka sig. Men inte ens det, det är bara mer och mer tragglande och mentalt vadande i mera av samma pissljumna, illaluktande lera. Jag tror att jag måste bege mig till mitt lokala bibliotek, bara för att förklara för bibliotekarierna att när det kommer en ung människa och vill läsa sin första fantasybok och be om råd, så får de på inga villlkor rekommendera den här serien, oavsett hur stor och känd och lång den är. Katastrof.

Nej, vad du än gör, låt bli. Det är inte värt det.

Blandade serier

På sistone har jag inte skrivit så mycket, lite för att jag inte har hunnit läsa så himla mycket men också för att det jag har läst har varit delar av serier, och jag vill egentligen inte skriva något innan serien är utläst, men frågan är om jag kommer att läsa ut Wheel of Time innan jag är gråhårig… Jag har frångått mina principer att inte läsa serier som inte har kommit ut i sin helhet, för den sista delen är på g (säger de i alla fall) och det är så långt dit att det med stösta sannolikhet inte kommer att bli ett problem. Särskilt som att det oftast inte är något större problem att lägga ner boken ett tag, för så spännande är den faktiskt inte. Till och från är den helt okej, men med jämna mellanrum så undrar man verkligen när han ska *komma till nånting*, det är mycket, mycket snack och lite intressant verkstad. Men om man kan tänka sig en ”fantasy-kanon” så kommer väl WoT på plats två på topplistan efter Sagan om Ringen, så det är väl bara att bita ihop och härda ut.

Jag har också börjat på Igguldens serie om Julius Caesar, och med jämna mellanrum har kollegor som har sett mig sitta och läsa den uttyckt sin avundsjuka över att jag inte har läst den innan, för de tycker själva att den är så fantastiskt bra att de också skulle vilja läsa den för första gången igen. Tja, jag tycker väl att den är helt okej, men *så* bra är den inte. En bra berättelse, särskilt när man vet att den har rötter i historien, men språkligt och berättartekniskt är den rätt platt. Jag uppskattar dock att varje bok avslutas med en liten epilog där författaren redovisar vilka konstnärliga friheter som han har tagit med berättelsen och vilka historiska belägg det finns för de olika händelserna som har berättats.

Slutligen läser jag också Luck in the Shadows, första delen i en fantasyserie som snälla vänner skickade ner till mig. Jag har knappt kommit halvvägs, men det verkar vara klassisk fantasy med viss klass. Väldigt lovande än så länge…