The Fitz and the Fool

En era är över. Första gången jag plockade upp Assassin’s Apprentice/Mördarens lärling gick jag på högstadiet, hade David Eddings Belgarion-serie som enda erfarenhet av fantasy, och blev lite besviken att den inte var mer som dem. Jag tog upp den igen nästan 10 år senare, läste den igen och blev helt knockad, och sög direkt i mig allt annat Hobb skrivit därefter. Sen har det fortsatt att komma hett efterlängtade delar med jämna mellanrum, i tätt sammanhängande tri- eller quadrologier, som sinsemellan utgör delar i ett störra sammanhang. Med denna sista trilogi (bestående  av Fool’s Assassin, Fool’s Quest och Assassin’s Fate) har även det större sammanhanget nått fram till en plats där, såvitt jag förstått, författaren avser sätta slutgiltig punkt.

En era är över, och jag erkänner att mitt så efterlängtade sträckläsande av hela berättelsen från början till slut har uppslukat mig, manglat mig, hjärtekrossat mig flera gånger om, tuggat mig och sedan spottat ut mig hudlös och rödgråten. Tycker ni att det låter melodramatiskt så stämmer det nog (men det skiter jag isf i). Jag känner mig också oerhört bakbunden i skrivandet av den här recensionen, eftersom att alla avslöjanden om någonting av innehållet per automatik skulle bli spoilers till den föregående serien, så ni får ursäkta om detta bitvis blir något skissartat.

Den här serien tar i alla fall vid precis där den föregående berättelsen om Fitz slutar (Fool’s Fate). Med tanke på hur länge jag har sett fram emot den och vilka förväntningar jag har på Hobb, så är jag seriöst orolig för att bli jättebesviken. Och det blir jag såklart inte. Tvärtom blir jag lite förvånad över att bli kastad rätt in i omvälvande händelser, i de tidigare serierna om Fitz har det tagit ett tag innan berättelsen tar verklig fart, men icke så här. Trots att boken är helt ny och trots att (nästan) ingenting händer så som jag hade förutsett, så känns det ändå på något sätt tryggt och bekant. Berättandet är i förstapersonsperspektiv, och Hobb nyttjar det lika effektivt som hon alltid har gjort. Strukturen känns också, så här i efterhand, väldigt bekant utan att för den delen vara repetitiv. De här böckerna knyter ihop många trådar från alla de tidigare Realm of the Elderlings-böckerna, så har man dem färskt i minne kommer man att känna igen sig i ännu större utsträckning.

Hobb skriver som vanligt vuxen fantasy, där berättelsen drivs genom karaktärerna och deras beslut. Jag förstår det som att vissa tycker att Hobbs karaktärer ofta fattar orimliga och ologiska beslut, men jag hävdar bestämt att det är precis tvärt om – de agerar som riktiga människor, som inte alltid heller fattar de beslut som är de mest rimliga eller logiska utifrån de givna förutsättningarna. Det gör att det, enligt mig, är Hobbs karaktärer som är komplexa och realistiska, medans det är de karaktärer vi ofta ser i andra böcker och sammanhang som är orimliga genom att vara alltför konsekventa och logiska, och därmed även stereotypa.

Hobb är ju också känd för att upprepade gånger utsätta sina karaktärer för brutala prövningar, och de här böckerna är inget undantag. Jag misstänker igen att vissa av mina personliga perspektiv har ändrats mer än vad jag uppfattat i samband med att jag blivit förälder, eller så har jag bara blivit blödigare med åren, för det här gör faktiskt ont att läsa ibland. Fast på ett njutbart sätt (hur nu det kan hänga ihop). Och till slut, det jag har fruktat mest, slutet. Som är en oerhört värdig avslutning på hela den långa berättelsen. Som vanligt finns det steg på vägen jag inte är helt förtjust i, de grundläggande premisserna känns lite svagare än Tawny Man-böckerna, som i sin tur är lite svagare än Farseer-böckerna. Men fortfarande bättre än det mesta annat på fantasy-hyllan. Och innan det är helt slut är allt redan förlåtet, och Robin Hobb kvarstår som familjens ohotade litterära husgudinna.

En era är över, och som alltid när det gäller Hobb så är min sammanfattning att alla med det minsta fantasyintresse bör läsa – nej, avnjuta – de här böckerna, men man bör börja från början, med Assassin’s Apprentice.

Jag jobbar på ett inlägg som diskuterar alla Hobbs böcker mycket mer ingående, men som blir fullt med spoilers. Jag länkar här när det är klart, ni som har läst böckerna får gärna ta diskussionen med mig där!

Annonser

The Liveship Traders

Nu har den börjat. Den Stora Omläsningen av hela Realms of the Elderlings-serien, inför att jag ÄNTLIGEN (*squee!*) ska få börja på The Fitz and the Fool-trilogin i och med att sista delen kommer ut nu i maj.

Eftersom att jag trodde att jag läst den tillräckligt många gånger innan så hade jag nog tänkt mig att hoppa över första trilogin, The Farseer Trilogy, och gick direkt på The Liveship Traders. Då insåg jag två saker: för det första så finns det alltför många subtila kopplingar mellan böckerna för att jag bara ska kunna hoppa över en trilogi och tro att jag kommer ihåg den på det viset. För det andra så kommer jag nog aldrig att kunna läsa Liveship Traders-böckerna utan att bli i alla fall lite hjärtekrossad, melakoliskt förfärad och gråta en skvätt. Även fast jag redan från början vet hur det ska gå och hur det hänger ihop. Likaväl nu som när jag läste dem första gången för mer än tio år sedan. Hobb har (som kanske är bekant) en onaturlig talang för att utsätta sina karaktärer för konsekvenserna av sina egna och andras synnerligen mänskliga och förståeliga men inte alltid så väl underbyggda beslut. De brukar inte ha det lätt, hennes stackars dramatis personae, och ingenstans är det värre än i just den här serien tror jag. Det börjar ganska illa, och sen går det bara utför i en nedåtgående spiral av elände, som när vi är övertygade om att det inte kan blir värre, alltid kan fortsätta ett varv till. Trots det får vi aldrig lättnaden av att helt förlora hoppet, för det finns alltid där bakom nästa krök, just utom räckhåll, om bara…

Jag älskar de här böckerna och har mycket svårt att vara kritisk mot dem, men det kanske är betyg nog i sig?

En vacker översikt över samtliga böcker i Realm of the Elderlings-serien och i vilken ordning de bör läsas. Skamlöst stulen från författarens Facebook-sida.

Läsåret 2013

2013 håller på att lida mot sitt slut, och då är det ju brukligt att man tittar tillbaka lite på året som har gått, sammanfattar lite, gör ett bokslut (pun intended), så att säga. Särskilt jubileumsfestligt blir det eftersom att det här blir inlägg nr 100 på den här bloggen! Woho! [tutor och serpentiner] Så här kommer min sammanfattning av läsåret (pun intended) 2013, varsågoda.

Årets nyhet: The Fitz and the Fool trilogy. Wow.

Årets starstruck: Jag på Robin Hobbs boksignering på SF-bokhandeln i Stockholm. Wow igen.

Mitt bildbevis på att jag faktiskt träffat Robin Hobb! Hennes boksignering på SF-bokhandeln i Gamla stan var en fantastiskt trevlig tillställning, och Hobb själv en mycket artig, trevlig och intelligent kvinna. Precis som jag trodde.

Mitt bildbevis på att jag faktiskt träffat Robin Hobb! Hennes boksignering på SF-bokhandeln i Gamla stan var en fantastiskt trevlig tillställning, och Hobb själv en mycket artig, trevlig och intelligent kvinna. Precis som jag trodde.

Årets glada överraskning: Gail Carrigers Soulless, som jag trodde skulle vara alldels för ”chick-lit” för mig, men som visade sig vara fantastiskt underhållande.

Årets svårast-att-lägga-ned: Märkligt nog är det rätt jämnt mellan Trudi Canavans Black Magician-trilogi och Twilight-serien. Det märkliga är att jag inte ens tyckte att Twilight var särskilt bra, men det var ändå helt omöjligt att lägga ner böckerna innan de var slut.

Årets humor: Tveklöst William Shakespeare’s Star Wars. Även om många av Neil Gaimans verk är lite småroliga till och från (särskilt Anansi Boys) så är det trots allt inte det bästa med dem.

Årets besvikelse: Ja, jag vet att jag redan har gnällt på den så det räcker, men alltså… Wheel of Time. Att den aldrig ryckte upp sig. Och aaaaaldrig tog slut, heller. The Princess Bride var tyvärr också en besvikelse, men det handlade mer om att jag inte fick vad jag förväntade mig än att det faktiskt var dåligt, egentligen.

Årets bottennapp: En dag. Okej, kanske lite orättvist för det är inte min typ av bok, men.. vilken smörja.

Årets starkaste läsupplevelse: The Ocean at the End of the Lane, som jag läste i sin helhet med en stor klump i halsen (författare ska ge fan i att ta livet av kattungar i första kapitlet!), eller The Willful Princess and the Piebald Prince, där den växande känslan av annalkande katastrof, parallellt med maktlösheten inför denna, gjorde att jag höll andan genom stora delar av boken (som tur är så är den inte så lång).

Årets bästa: Det är många gamla bekanta som har levererat starka kort i år, men trots det har jag inte delat ut några fullpoängare – helt enkelt för att jag inte tycker att de riktigt når upp till vad respektive författare tidigare har presterat, men det är fortfarande mycket, mycket bra. Här syftar jag på Robin Hobb och The Rain Wilds Chronicles, Neil Gaimans underbara The Ocean at the End of the Lane, Stephen Kings mysläskiga saga The Wind Through the Keyhole, och sist men inte minst Margaret Atwoods MaddAddam.

Gott nytt 2014 på er!

The Rain Wild Chronichles

Enligt Hobb själv var The Rain Wild Chronichles (The Dragon Keeper, Dragon Haven, City of Dragons och Blood of Dragons) ett försök att skriva en lätt, fristående bok som skulle kunna fungera som introduktion till Realm of the Elderlings för nya läsare. Det misslyckades fatalt. Detta betyder absolut inte att det är något fel på böckerna – tvärt om, de är nästan lika bra som allt annat Hobb har skrivit (vilket innebär att de är bättre än det mesta på fantasy-hyllan), bara inte den lätta introduktion som avsågs, utan mer lämpade för ”de redan invigda”. Jag skrev om serien för några år sedan, när jag trodde att det bara skulle bli två böcker, och efter att ha läst hela serien på fyra böcker står jag fast vid vad jag sa då: förvisso är det här en fristående berättelse, och tillräckligt bra som en sådan, men sitt huvudsakliga existensberättigande får det som långdragen epilog till Fool’s Fate och de föregående böckerna i serien. Det betyder inte på något sätt att de inte står för sig själva, men jag tror att man som läsare får mycket mer ut av dem om man läst de tidigare böckerna först.

image

På något sätt känns Rain Wild Chronichles som något yngre än vad Hobbs tidigare böcker är (utan att bli barnsliga), men jag tror att det har en del att göra med att Thymara, som vi ser en stor del av berättelsen genom, är mycket yngre än vad Hobbs tidigare centrala karaktärer varit (ja, jag vet, Fitz är rätt ung från början, men han växer upp fort!). Thymara (liksom Alise, den andra berättarpersonen, egentligen) är inte bara ung till åren utan ung i sinnet, med begränsade erfaranheter. Detta gör att mycket är nytt för henne och det tvingar henne att reflektera över saker på ett sätt som en mer erfaren person inte skulle ha gjort, och detta får även läsaren att fundera.

Som vanligt med Hobb är berättelsen mycket karaktärsdriven. Hur händelserna utvecklas påverkas mer av hur de inblandade är som personer än något annat, och ibland vill man bara skrika av ilska, för skulle inte allas liv bli så mycket lättare om bara han där eller hon där skulle kunna tänka sig att agera lite mer rationellt och behärskat? Men däri ligger också charmen och vad jag tror är själva kärnan i varför jag uppskattar Hobb så mycket – karaktärerna i hennes berättelse agerar sällan så som berättelsen kräver utan så som det ligger i deras natur att göra, och berättelsen får forma sig efter detta. Hobbs skicklighet ligger ju förstås i att låta detta ske, samtidigt som hon för samman karaktärer i ett urval som gör att deras samarbete/sammanstöt kommer att forma en berättelse som blir intressant.

Precis som jag skrev om Black Magician Trilogy så är det centrala temat här, enligt mig, lagar, regler, traditioner – ja, egentligen allt det som håller ett samhälle samman. Hur går det till när dessa betämmelser uppkommer, vad är det som upprätthåller dem och hur vet man att de fortfarande gäller – eller borde gälla? Och vem skyddar de, egentligen. Komplexa frågor som kan appliceras på alla samhällen, och Hobb ger oss några olika exempel i serien på samhällen i olika stadier av utveckling och hur dessa frågor blir relevanta.

Mitt favoritögonblick i serien är trots allt det mest brutala fallet på eget grepp jag har sett på mycket länge. En av böckernas definitiva antagonister möter ett mycket välförtjänt öde på ett sätt som antagonister mycket sällan gör – utan någon som helst uppmärksamhet, inga dramatiska konfrontationer, inga heroiska dåd – bara resultatet av sina egna brister, samma brister som har skapat sådan smärta för protagonisterna. När ni läser böckerna kommer ni att förstå vad jag menar, och jag hoppas ni också kan uppskatta det. Till skillnad från många ondingar i många berättelser så blir man inte känd, fruktad och krälad i stoftet för, utan bara… bortglömd. Så som borde hända alla som förtjänar det så mycket som skurkarna i böcker och film brukar göra. Då kanske vi skulle kunna sluta glorifiera skurkar (se: Svensk Maffia)?

Som vanligt med Hobb slutar inte heller serien i något definitivt slut, där alla trådar är ihopknutna, utan det känns mer som en paus i berättelsen. Det finns fortfarande frågor som inte besvarats och framtiden är oviss, men som läsare är jag ändå tillfreds med att sluta här – det måste ju sluta någonstans, och livet kommer alltid att gå vidare var man än slutar.

The Willful Princess and the Piebald Prince

Åter i Realm of the Elderlings, för en berättelse som vi aldrig tidigare fått berättas utan bara hört berättelsen om. Den utspelar sig långt innan Assassin’s Apprentice och dess efterföljare, men påverkar den berättelsen på ett mycket större sätt än vad man skulle kunna ana innan man läst den. imageEn enkel långnovell (bara 184 sidor) skriven i Hobbs traditionella förstapersonsperspektiv, och liksom berättelserna om Fitz så filtreras hela händelseförloppet genom ögonen på den person som Hobb valt som berättare, vilket ger läsaren en avsiktligt färgad bild av händelserna. Historien börjar som enkel och nästan sagoboksklassisk, men detta är definitivt ingen barnbok, trots den lite gulliga titeln. Den är fylld av de ingredienser vi är vana att se hos Hobbs prosa, mest framträdande kanske är det faktum att människorna i berättelsen uppför sig som riktiga människor och gör saker baserade på sina egna uppfattningar om verkligheten och sina egna inte alltid så ädla drivkrafter, och på så vis skapas snåriga situationer som man som läsare inser lätt hade kunnat undvikas, men det hade inneburit att karaktärerna hade handlat mot sin natur, och det tillåter Hobb aldrig.

Jag tycker (föga förvånande kanske) att det är en underbar liten bok, inte minst för att jag har lyckats lägga vantarna på ett exemplar (nr 68) av den signerade specialutgåvan (<3) men också för att den är illustrerad med färgbilder som på ett överjordiskt sätt lyckas fånga den vackra och idylliska men samtidigt olycksbådande och djupt tragiska känslan i berättelsen. Detaljerna i illustrationen på sidan 81 skär verkligen i hjärtat på mig, där den fångar berättelsens mest kritiska tillfälle med en träffsäker penna.

Jag är helt övertygad om att man kan tycka att det här är en fantastisk bok även om man inte tidigare har läst något av Hobb, men väljer man att börja i den här änden kommer man att missa många av berättelsens finare nyanser och framtida implikationer, och på så vis kommer den att kännas lite fattigare. Så jag rekommenderar den varmt till alla Hobb-läsare där ute, och till er andra säger jag som jag brukar: Vad väntar ni på? Här och nu är rätt ställe att börja, och inte en dag för sent!

Robin Hobb-rally!

För er som inte känner till det så är Robin Hobb en av mina absoluta favoritförfattare och något av en husgud i det fantastiska residenset. Robin Hobb är en pseudonym för Margaret Lindholm Ogden, som också skriver böcker under pseudonymen Megan Lindholm. Det kan verka lite märkligt att samma person skriver fantasyböcker under två olika pseudonymer, men det är rätt rimligt, för det är stor skillnad mellan Hobbs och Lindholms böcker. Förväntar man sig det ena och får det andra blir man nog rätt besviken oavsett.

Jag har nu, för tredje gången, läst Robin Hobbs serie ”The Tawny Man” (som börjar med Fool’s Errand) och den berör mig lika starkt varje gång. Att läsa den är för mig en emotionell bergochdalbana och första gången jag läste den står för en av de bästa läsupplevelserna i mitt liv – jag hade tur som låg ned för det bokstavligen svindlade för mig när jag förstod vad som höll på att hända i boken. Jag är å andra sidan lättrörd. Men den rekommenderas starkt, men läs först ”The Farseer Trilogy” och ”The Liveship Trilogy”, för de är också fantastiska och ”The Tawny Man” innehåller spoilers för båda delar!

Jag har också, till slut, faktiskt läst något av Megan Lindholm, nämligen The Reindeer People och Wolf’s Brother. Slutsatsen är att Lindholm skriver lika tätt och konstruerar sina intriger lika snillrikt oavsett vilken pseudonym hon skriver under, men Robin Hobb står för den episka dimensionen, där samhällen byggs upp eller störtas samman på grund av de handlingar som beskrivs i boken. Megan Lindholms böcker fokuserar mer på den lilla människan och låter hans eller hennes värld bli hela bokens värld, utan Hobbs världsomvälvande konsekvenser.

Slutligen har jag också läst The Inheritance, en novellsamling signerad både Hobb och Lindholm. Lätt personlighetskluvet kan man tänka sig, att ge ut en novellsamling tillsammans med sig själv, men det fungerar förstås bra. Det framgår tydligt vilka noveller som har avsändare Megan Lindholm och vilka som kommer ur Hobbs penna (som förövrigt samtliga tre utspelar sig i Realm of the Elderlings). Lindholms noveller har väldigt skiftande teman och jag får känslan av att om de hade varit musikstycken så hade de haft en märklig, dissonantisk ton i bakgrunden som man inte skulle kunna sätta fingret på men inte heller kunna undgå att höra. Novellerna ligger långt ifrån varandra temamässigt men har ändå en gemensamt en elegans som gör dem läsvärda. Novellerna av Hobb (varav en är något lång för att kallas novell i min värld) är förstås briljanta alla tre, särskilt en av dem tilltalar en passionerad kattägd som jag, men det är ändå titelnovellen som tar priset – den är enligt mig ett skolboksexempel på allt en novell ska vara, även om den kräver att man sedan tidigare är bekant med Realm of the Elderlings för att helt kunna hänga med i svängarna. En av de intressantaste delarna i boken, som hade varit värd priset bara den, är dock författarens introduktion till varje novell, där hon berättar lite om tankarna bakom novellen, hur den kommit till etc. och ger samtidigt en inblick i mitt favoritförfattarskap i stort.

Till er som inte är bekanta med Hobb än: Vad väntar ni på?! Här erbjuds en helt ny värld för bara 79 kr!

The Soldier Son trilogy

Eftersom att Robin Hobb är något av en husgud här så har jag ju förstås inte bara läst hennes Realm of the Elderlings-böcker utan även trilogin om The Soldier Son, som utspelar sig i en helt annan värld än Realm of the Elderlings. Nu är det några år sedan jag läste Soldier Son-böckerna första gången, och jag måste erkänna att jag var ganska besviken efter det – de var inte alls vad jag förväntade mig. Den här gången hade jag förstås helt andra förväntningar, och eftersom att nöjdhet bara är att få sina förväntningar uppfyllda eller överträffade, så blev jag mycket nöjdare den här gången.

Samhället i den värld som Hobb här bygger upp är intressant, med en kultur där söner i de adliga familjerna förväntas – i princip tvingas – välja sin framtid utifrån sin plats i syskonskaran. Den äldste sonen förväntas ärva familjens egendomar och förvalta dem, den andre sonen ska bli soldat, helst officer förstås, den tredje sonen präst och så vidare. Som så många fantasyberättelser har även denna drag av bildungsroman, men jag uppfattar ändå det centrala temat vara perspektiv – olika människors och olika folks perspektiv på samma saker är något som genomsyrar berättelsen tydligare ju längre in i den vi kommer. Det är också ett tema jag uppskattar – jag tror att mycket elände i världen beror på människors oförmåga att acceptera att andra människor uppfattar världen annorlunda än de själva.

The Rain Wilds Chronicles

Äntligen så blev det lite mer Robin Hobb! Hennes senaste serie, som består av Dragon Keeper och Dragon Haven, och som utspelar sig i samma universum som flera av hennes tidigare serier (benämnt The Realm of the Elderlings). En av huvudanledningarna att jag älskar Hobbs böcker är hur hon på ett briljant sätt lyckas väva en sammanhängande berättelser av så många olika trådar som oftast verkar helt orelaterade, men som kommer samman på ett fullständigt logiskt och naturligt sätt. Och man vet aldrig var det ska ta vägen. Ingen går säker, knappt ens huvudpersonen.

The Rain Wild Chronicles har förståss detta i en viss utsträckning, men i det stora hela känns böckerna lite som en utvecklad och utdragen epilog till den berättelse som sträcker sig över hennes tre tidigare trilogier. Samtidigt skulle den lika gärna kunna vara ett avstamp till en ny berättelse, men den står inte riktigt för sig själv – jag skulle inte rekommendera någon att läsa den som inte har läst hennes tidigare böcker (undantaget Soldier Son-trilogin, som inte har något med detta att göra). Man ska inte heller läsa den om man förväntar sig ett storslaget epos liknande de tidigare Elderlings-trilogierna. Men tar man den för vad den är så är den precis så snillrikt konstruerad som man kan förvänta sig av Robin Hobb.

Hello world!

Jag kände helt plötsligt att det skulle vara roligt att dela med mig lite till resten av världen av vad jag läser. Oklart varför det kändes så just nu, men jag tänkte försöka uppdatera lite noter med jämna och ojämna mellanrum, när jag känner att det jag läser nu är värt att kommentera.

För tillfället läser jag lite för många olika böcker parallellt, men det är lätt hänt. Huvudspåret är i alla fall Nick Perumovs Svärdens väktare-fantasyserie. Lite trevande inledningsvis med många trådar att följa, men första boken (dvs första och andra på svenska) blev riktigt medryckande bitvis. Därefter kom ”Nekromantikerns födelse” som kändes rätt mycket som en transportsträcka, men den får ändå pluspoäng för den stundtals otroligt underhållande skildringen av den akademiska världen 🙂 Nu är jag lite mer än halvvägs genom ”Nekromantikerns irrfärder”, och det känns verkligen som just irrfärder.. hela boken känns väldigt planlös, men förhoppningsvis kommer den nånvart i slutänden.. Det värsta med alltihopa är att jag (återigen!) nu läser en serie som inte har kommit ut färdigt på svenska – jag som (efter ett halvårs väntan på Safirrosen) lovat mig själv att aldrig göra så igen! Jag skyller på personalen i bokhandeln som lurade mig att böckerna var fristående! Där får man för att man inte handlar all sin fantasy på SF-bok….

Parallellt med den läser jag också David Gibbins Atlantis hemlighet, men jag blev lite oinspirerad när jag insåg att alla karaktärer och all story bara är en ursäkt för att författaren (och marinbiologen) ska få leva ut sina marinbiologiska våta (pun intended) drömmar :/

Till slut läser jag också Saga Borgs ”Jarastavens vandring”-serie. Även om det nästan är lite pinsamt att erkänna. Jag fick första delen någon gång i min ungdom och mitt fascistoida ordningssinne tvingar mig att faktiskt plöja mig igenom resten också, trots att den litterära kvaliteten inte ligger långt efter Margit Sandemo och alltihopa måste placeras i facket ”pseudo-fantasy-tantsnusk” >_< Nåja, man kan läsa den väldigt fort i alla fall…

Det värsta i hela alltihopa är egentligen att jag inte vill läsa annat än Robin Hobb – min egen husgud – men de böcker av henne jag redan har läst har jag ju redan läst, och jag vill inte riskera att ”läsa sönder” dem.. och jag har hennes senaste stående i bokhyllan (HURRA!) men jag vågar helt enkelt inte läsa den – nästa del kommer inte förrän nästa år! Hur ska jag kunna hålla mig…..?