Rogues

Någon har kommit på att man kan sälja tematiserade novellsamlingar som smör om man bara har George R. R. Martins namn på omslaget, verkar det som, för här kommer en till (efter Dangerous Women). Temat den här gången är ju som titeln anger, Rogues – ett svåröversättligt ord. Google Translate föreslår i nämnd ordning ”skurk”, ”skälm” och ”skojare”, men inget av dem har riktigt samma känsla som ”rogue” har på engelska. Men ni förstår vartåt det är på väg ändå.51U06-9FvDL._SX331_BO1,204,203,200_

Som alla novellsamlingar finns det vissa höjdare och vissa inslag en gäspar sig igenom. Efter ungefär en tredjedel av volymen avverkad börjar jag bli orolig för att det ska bli för mycket av den senare, just för att det är så många noveller som är så likartade. Antingen handlar de om nån hårdkokt privatdeckartyp som knuffar och våldar sig igenom berättelsen för att ändå bli lottlös i slutänden, eller så handlar den om ett väldigt utstuderat lurendrejeri som lurar även läsaren, fram till den oväntade upplösningen. Dessa båda scenarion i all ära, men det blir lite tråkigt i längden. Som tur är så blir det lite mer diversifierat efter en stund, och jag finner att jag verkligen gillar några av de noveller som utspelar sig i sammanhang som inte är de första man tänker på när man hör ordet ”rogue”. Men i slutänden är ändå gammal äldst, eller rättare sagt så är de stora författarna riktigt stora av en anledning – mina favoriter ur samlingen blir Neil Gaimans How the Marquis Got His Coat Back (som utspelar sig i Neverwhere-världen), Patrick Rothfuss The Lightning Tree (om en dag i en ung Basts liv) och såklart fantastiska Scott Lynchs A Year and A Day In Old Theradane. Den sistnämnda utspelar sig inte, såvitt jag kan bedöma, i Gentlemen Bastards-världen (även om det inte finns något som motsäger det egentligen, men de har i alla fall inga beröringspunkter). Old Theradane är Ankh-Morpork om Scott Lynch hade skapat den, mer allvarlig och mer dödlig än originalet, men lika magisk och korrupt. Och är man (härtill nödd och tvungen) avdankad gammal skurk och bedragare med villkorligt dödsstraff hängande över sig gäller det att man inte blir för full och gör saker som man ångrar dagen efter… Novellen är lika intrigfylld och finurlig som vi har kommit att förvänta oss av Lynch efter Locke Lamora-böckerna, men med en nypa mer humor och ett fascinerande persongalleri. Läs den!

Några mer (för mig) okända förmågor som jag också uppskattade var Gillian Flynns What Do You Do?, som ännu långt efter att samlingen är åter i hyllan, sätter myror i huvudet på mig, och Garth Nix A Cargo of Ivories som öppnar en dörr till en fascinerande fantasyvärld jag gärna skulle återvända till. Den stora besvikelsen i samlingen är egentligen det stora dragplåstret, George R. R. Martins Game of Thrones-novell, som inte har några särskilda berättarpoänger utan kan läsas lite som ett kapitel ur en småtråkig historiebok, och eftersom att den utspelar sig omedelbart innan hans novell från Dangerous Women (som jag kan tänka mig att många i målgruppen redan läst) så vet jag ju redan innan det börjar vad som kommer att hända i stora drag. Skittrist, Martin!

Annonser

Republic of Thieves

När jag hade läst halva Republic of Thieves, uppföljare till The Lies of Locke Lamora och Red Seas Under Red Skies, så var jag beredd att dyrka marken Scott Lynch går på, för att han igen och igen levererar berättelser som jag bara kan beskriva med superlativ. Men sen hände något, och jag kan berätta exakt på vilken sida (s. 433). Känslan är lite samma som kocken till höger måste känt i den gamla Varan-TV-klassikern ”bajs i maten”. Något i stil men ”Men NEJ! Vad GÖR han?!” imageHelt deprimerad blir jag inte, för Lamora-serien har lurat mig på det här sättet förut: när jag tänker ”Men lägg av, det där är ju inte rimligt, han kan ju inte på allvar mena att…”, och sen visar det sig att han visst inte menar det, det är bara författarens sätt att lura både mig och bokens karaktärer samtidigt, och det reder såsmåningom ut sig på ett rimligt sätt. Här hämtas mycket upp, men inte allt. Jag vill lägga den huvudsakliga skulden på konceptet ”magi”. Det låter kanske lite konstigt, att en entusiastisk fantasyläsare är extremt skeptisk mot magi, men det är jag. Det är nämligen en så enkel väg ut för en författare som har skrivit fast sig, att låta saker förklaras av magiskt mumbojumbo (ersätts i SF av techobabbel), låta en magisk plot voucher bygga upp berättlsen, eller ett magiskt deus ex machina reda ut situationen så att berättelsen slutar så som tänkt. Det är helt enkelt inte elegant, och inte så roligt att läsa om. Nu är det inte så illa i det är fallet, Lynch hejdar sig i tid, men balanserar ändå på gränsen för vad jag tycker är okej. Men jag förlåter honom, för den här gången. Låt det inte hända igen, bara.

Trots detta, så är Republic of Thieves en bok som omigen gör att jag måste sitta uppe hela nätterna och läsa, för det går inte att lägga ned den. Första halvan i sin helhet (kanske undantaget den trevande men ack så nödvändiga inledningen), och stora delar av resten av boken, är precis vad jag hoppats på. Lynch går tillbaka i Lamoras tidslinje och fyller ut vissa avsiktliga tomrum i kronologin, och ger oss berättelsen om saker som vi undrat över ända sen början av den första boken. Som vanligt är boken indelad i två parallella händelseförlopp, ett nutida och ett historiskt, där det historiska från början till slut är helt briljant och exakt vad jag önskat mig. Det är värt att läsa boken bara för den. Jag måste nog köpa den också, inte minst för det fantastiska omslaget!

Red Seas Under Red Skies

imageSom vanligt så är jag lite orolig för att plocka upp Red Seas Under Red Skies, eftersom att jag gillade The Lies of Locke Lamora så väldigt mycket – men jag kan ju förstås inte motstå frestelsen. I början är jag mycket nervös, för om Lies hade en öppning som på många sätt var förvirrande, men samtidigt otroligt intressant och lockande, så börjar Red Seas Under Red Skies mer på ett sätt som jag hade väntat mig av en bok utgiven av Äventyrsspel på 80-talet, även om språket är bättre. Som tur är, så blir det riktigt bra innan det är slut – inte riktigt lika bra som Lies, men det hade jag inte vågat hoppas på heller. Och sa jag förresten att ”swashbuckling” (”svaschböckling?”) var ordet för Lies? Tillåt mig korrigera mig. Det är inte förrän här som Scott Lynch verkligen visar oss vad ordet betyder – för det krävs pirater! Och tveklöst passar Locke med kumpaner in bland pirater som händer i handskar, men jag tyckte ändå att de gjorde sig bättre i storstan. Kanske har det att göra med att jag inte är så förtjust i det marina temat rent generellt, eller att det här faktiskt är en uppföljare, men jag tycker intrigen haltar lite, litegrann. Inte så det stör egentligen, men den får inte bästa möjliga betyg (som föregångaren fick). Inte heller berättartekniken är lika glödande som i föregångaren, men det betyder inte heller att den är dålig.

Som ni ser är det ju (kanske inte helt oväntat) rätt svårt att tycka saker om en uppföljare utan att jämföra med originalet, men om jag ska försöka titta på Red Seas Under Red Skies helt självständigt så är det fortfarande en jäkligt bra fantasybok. Den är vuxen, elegant, känslosam, brutal och intelligent. Intrigerna och lögnerna ligger i lager på lager och som läsare är det ett nöje att luta sig tillbaka och åka med i händelserna, och blir man inte överraskad i alla fall ett par gånger under bokens gång så är man i alla fall skarpare än vad jag är. Och så har den som sagt pirater. Svashböcklande pirater! 🙂

Uppdatering: Läs också om uppföljaren Republic of Thieves

The Lies of Locke Lamora

Den poetiska allitterationen i titeln har fått mig att slänga blickar på The Lies of Locke Lamora från första gången jag hörde talas om den. Och jag blir inte besviken – tvärt om, det här är bland det bästa jag läst i fantasygenren. En djup, färgstark stadsmiljö med en doft av Romeo och Julias Verona utgör en magnifik fond till berättelsen om den fantastiskt snabbtänkte Locke Lamora, en ung mästerbedragare i en liga med det ytterst passande namnet The Gentlemen Bastards. Jag trodde först att det här var en semiurban vuxenversion av Imperiets dotter-serien, och även om den är det jag har läst i genren som kommer närmast rent fabelmässigt så är det ändå ingen rättvisande jämförelse. The Lies of Locke Lamora är nära fulländad vuxenfantasy där människornas drivkrafter i huvudsak utgörs av pengar och makt. Det är en hisnande resa, och jag känner inte till någon bra svensk översättning av ordet ”swashbuckling” som står på omslaget, men det sätter verkligen huvudet på spiken.image

Författaren Scott Lynch imponerar genom att kombinera en fängslande berättelse med en begåvad berättarteknik som spär på detta ytterligare, och dessutom med ett språk som gör att jag ibland fastnar på vissa meningar och måste läsa dem igen och igen och igen, bara för att de är så vackert konstruerade. Det lyriska varvas med det brutala på ett för mig mycket tilltalande sätt. Jag älskar också den miljö boken utspelar sig i: Camorr är en storstad med fantasymått mätt, och det finns en underliggande mystik i den som bidrar till känslan av fantastik och mysterium utan att för den delen ta fokus från berättelsen. Lynch handskas med de fantastiska inslagen i sin värld med lätt hand, de finns där som en krydda i berättelsen och är inte helt oväsentliga, men han låter inte intrigen vila på dem, så som många andra fantasyförfattare har en tendens att göra. Han verkar inte heller känna det patologiska behovet i genren av att knyta ihop alla trådar innan berättelsen är slut, utan vissa saker som vi får se visar sig vara ovidkommande för händelsernas utveckling, och vissar lovar att det finns mer att berätta (vilket också uppenbarligen görs, i Red Seas under Red Skies).

Kort sagt, en underbar resa, missa inte detta!