Twilight II

Efter att ha läst alla fyra böcker i Twilight-serien måste jag erkänna att jag är mycket mer positivt inställd nu än vad jag var efter att bara läst den första. Bok 1 är, enligt tidigare, en genomsnittlig high school-roman med vampyrinslag. New Moon (bok 2) består lite story i början och lite story i slutet, och däremellan ett vältrande i självömkan värdigt vilken hjärtekrossad tonåring som helst (vilket är ungefär vad det är). Från början tycker jag lite synd om Bella, men efter ett tag blir man less på gnället och snart är jag nästan illamående – men lägg av nån gång då! Men allt har ju som bekant en slut, och jag överlevde till detta också.

Kanske handlar det helt enkelt om tycke och smak, för i tredje boken, Eclipse, börjar berättelsen engagera mig. Kanske är det för att spänningen i boken övergår från chicklit-aktigt ”älskar, älskar inte” till något som mer liknar de yttre hot som är vanliga i de böcker jag brukar välja att läsa (läs: klassisk fantasy).  I den fjärde och avslutande Breaking Dawn blir det ännu lite bättre med samma bas av yttre hot, inslag av body horror och samtidigt en mognare huvudperson  med något rimligare värderingar – och framför allt mindre fokus på ”Åh Edward, jag älskar dig”. Bella blir också mer av ett agerande subjekt och mindre av ett objekt som måste skyddas och räddas allt eftersom att berättelsen fortskrider, vilket är bra för mina sanitypoints. I slutänden är det en saga som fångar mig på ett sätt jag inte riktigt kan sätta fingret på. Trots den fortfarande något platta berättartekniken och de lätt förutsägbara lyckliga sluten så känner jag i slutänden empati för karaktärerna och tycker att det är synd att berättelsen tar slut. Inte konstigt att Meyer har lyckats få sälja en massa små spinoff-berättelser, faktiskt (för det finns ungefär hur många som helst, om man kollar på Goodreads). Det är inte heller så svårt att förstå att frustrerade fans skriver Fifty Shades of Grey-liknande berättelser som Twilight-fanfic, med tanke på hur sexuellt laddad (på ett lite blygt tonårssätt) berättelsen är, jämfört med hur lite sex den faktiskt innehåller.

image

Vad jag har väldigt svårt att förstå, är hur de som gillar bok 1 också kan gilla bok 4, och vice versa. Det går från en klassisk berättelse 1A i puttinuttgulligt utförande till världsomvälvande konflikt och body horror. Handlar det bara om att om man gillade första boken så är man sedan så engagerad i karaktärerna att man inte bryr sig om hur berättelsen skruvas så länge Bella och Edward får varandra i slutet, eller mognar kanske läsarna i takt med karaktärerna på ett Harry Potterskt vis?

Trots barnslighet, melodrama och ganska platt berättande, så måste jag väl ge Meyer att hon är rätt duktig i vissa aspekter. Om man ser på hur berättelsen utvecklas över alla fyra böckerna, så lyckas hon låta de fantastiska inslagen behålla sin integritet och fortsätta att vara lika fantastiska i slutet som i början. Vad jag menar med detta är kanske enklast visa genom en jämförelse: ta Wheel of Time-serien, där första gången vi får se magi utövas så görs det egentligen ganska små magiska åtgärder för att ta de centrala karaktärerna ur livsfara, och det utmålas som extremt svårt och tröttande för magikern, medan mot slutet i serien så trollas det slentrianmässigt lite till höger och vänster. Denna effekt lyckas Meyer på ett förtjänstfullt sätt undvika. Javisst, vi exponeras oftare för det fantastiska i slutet av berättelsen, men det har att göra med berättarens skiftande perspektiv och inte med att det fantastiska blir mundant.

Meyer lyckas också skickligt berätta samma berättelse under alla fyra böcker. Ofta känns ju en serie mot slutet lite som en efterkonstruktion (jfr t.ex. Terminator-filmerna, Matrix-filmerna, nästan vilken nyproducerad TV-serie som helst efter säsong 1 etc.), men Twilightsagan känns förvånansvärt sammanhängande – det händer saker i bok 2 som får konsekvenser i bok 4, vi visas saker i bok 3 för att kunna förstå saker som händer i bok 4, kommentarer i bok 1 får sin förklaring i bok 3, och så vidare. Det är skickligt, oavsett hur det är gjort, och det ska Meyer ha heder för. Sammanfattningsvis: svagt men ökande. Jag kan inte säga att jag rekommenderar böckerna till någon vuxen person, men jag kommer att förstå den som säger sig tycka om dem.

Twilight

Det sägs att Bram Stoker genom att skriva Dracula fick utlopp för sin uppdämda sexuella frustration efter att hans fru vägrat sex efter att ha fött deras första barn. Kanske är det ingen skräll då att moderna former av den erotiskt laddade vampyrmyten blir oändligt populär när man riktar den mot en grupp som lever med ständig sexuell frustration och förvirring, nämligen tonåringar.
image

Twilight är nästan en löjlig parodi på alla unga flickors schabloniserade dröm att bli räddad ur trångmål av en riddare i skinande rustning. Berättaren Bella är en otroligt tacksam person att ”rädda” också – nästan på varje sida får vi läsa om hur klumpig hon är, faller över sina egna fötter, går vilse i skogen och så vidare och så vidare ad nauseam. Dessutom är hon oskuldsfull – hon har aldrig haft en pojkvän på 17 år innan hon träffar Edward (rimligt?!). Hon får mig att tänka på Anastasia Steele från Fifty Shades of Grey – lika platt, osannolik och oskuldsfull (hela Twilight har faktiskt en känsla av att vara en barnversion av Fifty Shades, fast med vampyrer).  Bella har ändå någon form av handlingskraft och tar initiativ – ibland, men bara om man jämför henne med Ana Steele kan man se henne som handlingskraftig. Och i slutänden antar hon ändå bara rollen av den hjälplösa prinsessan som måste räddas av den övermänskligt snygge, kompetente och handlingskraftige hjälten  som dessutom, av någon oförklarlig och orimlig anledning är fanatiskt förälskad i henne. Suck – lite ledsen blir jag att det är så många tonårstjejer där ute som uppenbarligen ser det här som den bästa berättelsen *evvah*. Jag kan inte låta bli att fråga mig hur en man som levt i hundra år, oavsett om han ser ut som en sjuttonåring eller inte, står ut med att gå på high school, och vad han egentligen ser hos en vanlig tonåring (”Hon luktar gott” är inte riktigt tillräcklig bas för evig kärlek, enligt mig)? Logiska luckor stora nog att köra en buss genom, där.

Ofta i vampyrberättelser så personifierar vampyren den sexuella lusten, och en relation med honom kan liknas med den farliga sexuella förbindelsen som är så vanlig i amerikansk ungdomskultur (se vilken tonårsskräckis som helst, hur många som har sex överlever?). Så även i Twilight. Edward är tydlig mot Bella att han är farlig för henne och hon borde hålla sig borta från honom (sex är ju som bekant farligt för unga kvinnor), men hon klarar ju inte av att styra sina känslor för honom, och inte heller han för henne (men det är ju hon som kvinna som har ansvar för att säga nej, män *förväntas* inte kunna kontrollera sina känslor, och framför allt inte sina lustar). Så Edward och Bella blir ett par trots hennes fars och andra äldre manliga ”släktingars” vilja. Trots detta så händer inget barnförbjudet, även om det ligger och skvalpar under ytan, och det är lätt att se Edwards lustande efter Bellas blod som en metafor för andra lustar – som hon förstås borde sätta stopp för, men det är inte lätt då man tillhör det svaga könet (?). Allt det här känns väldigt amerikanskt. Ibland undrar jag hur mycket dubbelmoral man som nation kan ha egentligen? Att ett och samma land toppar världens konsumtion av porr (riktad mot män) och samtidigt håller Purity Balls?

I slutänden är det en lättsam och rätt gullig, men inte fullt ut vuxen bok. Jag roas av läsningen, och ibland känns det lite som när man hör fjortonåringar prata om sina kärleksbekymmer på bussen – men gulle då! Jag kan definitivt tänka mig att läsa uppföljarna, men inte för att jag känner mig särskilt fångad av den ändå rätt så förutsägbara berättelsen utan för att det känns lite som allmänbildning, särskilt för en gymnasielärare i svenska.

Läs om fortsättningen: Twilight II