Läsåret 2013

2013 håller på att lida mot sitt slut, och då är det ju brukligt att man tittar tillbaka lite på året som har gått, sammanfattar lite, gör ett bokslut (pun intended), så att säga. Särskilt jubileumsfestligt blir det eftersom att det här blir inlägg nr 100 på den här bloggen! Woho! [tutor och serpentiner] Så här kommer min sammanfattning av läsåret (pun intended) 2013, varsågoda.

Årets nyhet: The Fitz and the Fool trilogy. Wow.

Årets starstruck: Jag på Robin Hobbs boksignering på SF-bokhandeln i Stockholm. Wow igen.

Mitt bildbevis på att jag faktiskt träffat Robin Hobb! Hennes boksignering på SF-bokhandeln i Gamla stan var en fantastiskt trevlig tillställning, och Hobb själv en mycket artig, trevlig och intelligent kvinna. Precis som jag trodde.

Mitt bildbevis på att jag faktiskt träffat Robin Hobb! Hennes boksignering på SF-bokhandeln i Gamla stan var en fantastiskt trevlig tillställning, och Hobb själv en mycket artig, trevlig och intelligent kvinna. Precis som jag trodde.

Årets glada överraskning: Gail Carrigers Soulless, som jag trodde skulle vara alldels för ”chick-lit” för mig, men som visade sig vara fantastiskt underhållande.

Årets svårast-att-lägga-ned: Märkligt nog är det rätt jämnt mellan Trudi Canavans Black Magician-trilogi och Twilight-serien. Det märkliga är att jag inte ens tyckte att Twilight var särskilt bra, men det var ändå helt omöjligt att lägga ner böckerna innan de var slut.

Årets humor: Tveklöst William Shakespeare’s Star Wars. Även om många av Neil Gaimans verk är lite småroliga till och från (särskilt Anansi Boys) så är det trots allt inte det bästa med dem.

Årets besvikelse: Ja, jag vet att jag redan har gnällt på den så det räcker, men alltså… Wheel of Time. Att den aldrig ryckte upp sig. Och aaaaaldrig tog slut, heller. The Princess Bride var tyvärr också en besvikelse, men det handlade mer om att jag inte fick vad jag förväntade mig än att det faktiskt var dåligt, egentligen.

Årets bottennapp: En dag. Okej, kanske lite orättvist för det är inte min typ av bok, men.. vilken smörja.

Årets starkaste läsupplevelse: The Ocean at the End of the Lane, som jag läste i sin helhet med en stor klump i halsen (författare ska ge fan i att ta livet av kattungar i första kapitlet!), eller The Willful Princess and the Piebald Prince, där den växande känslan av annalkande katastrof, parallellt med maktlösheten inför denna, gjorde att jag höll andan genom stora delar av boken (som tur är så är den inte så lång).

Årets bästa: Det är många gamla bekanta som har levererat starka kort i år, men trots det har jag inte delat ut några fullpoängare – helt enkelt för att jag inte tycker att de riktigt når upp till vad respektive författare tidigare har presterat, men det är fortfarande mycket, mycket bra. Här syftar jag på Robin Hobb och The Rain Wilds Chronicles, Neil Gaimans underbara The Ocean at the End of the Lane, Stephen Kings mysläskiga saga The Wind Through the Keyhole, och sist men inte minst Margaret Atwoods MaddAddam.

Gott nytt 2014 på er!

The Traitor Spy Trilogy

Här kommer äntligen Canavans fristående fortsättning på The Black Magician Trilogy, nämligen The Ambassador’s Mission, The Rogue och The Traitor Queen, tillsammans benämnda The Traitory Spy Trilogy. Den utspelar sig i samma miljö som sin företrädare, ungefär 20 år senare, och cirklar kring ungefär samma personer. Och här börjar lite av problemen. Om The Black Magician Trilogy var lite klichéartad men väl genomförd, så är det här ungefär tvärt om – inte så kliché, men inte heller så väl genomfört. Det är inte alls dåligt, men det finns en del att reta sig på. Jag stör mig tidigt på att berättelsen är väldigt fragmenterad och hoppar fram och tillbaka mellan olika sidospår flera gånger varje kapitel, utan någon särskild anledning. Jag stör mig också på att vissa saker löser sig så otroligt osannolikt lätt – problemen hinner knappt presenteras förrän de är lösta, det känns på något sätt väldigt tillrättalagt. Och mitt i allt, ett triangeldrama värdigt vilken highschool-roman som helst, vilket inses lätt om man bara lyckas se förbi att de inblandade är homosexuella.
image

Överhuvudtaget så rider den nya trilogin mycket på den gamla, och jag tror att den skulle ha svårt att stå för sig själv. Inte minst för att ingen av karaktärerna, varken nya eller gamla får någon riktig presentation alls, utan de förväntas vara kända sedan tidigare, och de som man inte kände tidigare förväntas man sympatisera med på grund av deras relation med de tidigare. På grund av detta har jag väldigt svårt att genom stora delar av serien känna något engagemang för centralkaraktären (en ”ny” sådan), även om det kommer såsmåningom. Trots allt detta är The Traitor Spy Trilogy fortfarande trevlig läsning och inget som jag ångrar, även om det inte var den bladvändare som originalet var. Och i slutet så blir den faktiskt det, när man till slut har börjat engagera sig i personerna och alla till synes orelaterade detaljer faller på plats, då blir det riktigt bra.

The Black Magician Trilogy

Äntligen lite klassisk fantasy! Trudi Canavans Black Magician-trilogi består (inte helt förvånande) av tre delar, The Magician’s Guild, The Novice och The High Lord. Jag måste erkänna att i början är det lite segt, men jag minns ju hur det var med Assassin’s Apprentice, så jag ger inte upp. Det betalar sig den här gången också. Även om Canavan inte är i Hobbs klass så är jag snart i den situationen där jag måste be familjen om ursäkt för att jag inte kan uppvisa lite vanligt vardagshyfs och lägga ned boken i alla fall under middagen . Trots detta är det, i alla fall i bok 1 och 2, en ganska klassisk och i stora drag förutsägbar historia, även om den är väl utförd. Men där finns ett underliggande mysterium som ligger och gnager i bakhuvudet under hela tiden, något som går utanför det förutsägbara, och som sedan blommar ut fullständigt i del 3.  Berättelsen känns mycket gedigen och karaktärerna, även om många är något ansiktslösa, är förvånansvärt engagerande.

image

Några invändningar har jag ju förstås. Lite Harry-Potter-varning är det på del 2: Varför måste mobbing vara huvudsysselsättningen på alla skolor där man lär sig magi? Ibland undrar jag om alla fantasy-författare är uppfödda på Ondskan-liknande berättelser, eller vad är det med dem? Det är inte dåligt genomfört, men jag märker att jag ibland tänker ”jamen sluta nu, jag har ju hört det här hur många gånger som helst förut, okej?”

Något som gläder mig med serien är dock möjligheten för människorna i boken att utvecklas, och också  deras attityder och relationer – bara för att protagonisten har en inställning till en annan karaktär inledningsvis så är det inte nödvändigt att den fortsätter att vara sådan i framtiden – båda personerna i relationen tillåts utvecklas, och därmed också deras förhållande till varandra. Det är inte alltid fantasyförfattare lyckas med det (ofta tror jag inte att de ens försöker, om det inte är så att dessa relationer är berättelsens fokus), och sällan så elegant som Canavan. På samma sätt som Hobb i Rain Wilds-serien ställer också Canavan några intressanta frågor i fokus genom sin berättelse. Frågor om lagar, regler och traditioner – varför finns de, hur har de uppkommit egentligen, vem är de till för att skydda och hur vet vi att de fortfarande gäller?

Se också efterföljaren The Traitor Spy Trilogy