A Wizard of Earthsea

Det är alltid svårt att skriva saker om klassiker, för där är allt redan sagt, och Ursula Le Guins A Wizard of Earthsea är väl så nära klassiker man kommer i fantasy-genren, Tolkien undantagen. Det är den första, fristående delen i berättelsen om magikern Ged, och som i huvudsak avhandlar hans vuxenblivande och berättar om hur han går från ung pojke till ung, mäktig trolllkarl. Det låter ju som att ”vi har hört den förut”, och det stämmer väl förvisso, men den är ju klassiker av en anledning. Le Guin har ett mäktigt språk som förtrollar, även om jag har svårt att sätta fingret på exakt hur. Historien berättas i tredjeperson och på ett väldigt distanserat sätt jämfört med många andra ungdoms- och fantasyböcker. Den ur den aspekten mest lika bok jag kan komma att tänka på är Across the Nightingale Floor, men jag har i det här fallet inga problem att känna mig nära och sympatisera med huvudpersonen, så som jag hade när jag läste den.

Wizard Earthsea 01Som vanligt så berättar Le Guin en enkel berättelse på ytan och en djupare och allvarligare därunder – det är vad som sätter hennes böcker i en helt annan klass än de vanliga dussin-fantasy och sf-berättelser som försöker imitera, men som bara lyckas med en blek kopia av den ytliga händelsen, och helt missar poängen (lite som när yngre kollegor ska hålla övningar med soldaterna och planerar sin övning utifrån sin egen upplevelse av en på ytan liknande övning, och helt missar att ställa sig frågan om vad syftet med övningen är). A Wizard of Earthsea är en spännande historia med magiker, drakar och skuggmonster från dödsriket, men också en berättelse om kraft och motkraft, om balans och eftertanke. Dessutom är den förhållandevis lättläst och jag skulle inte tveka att sätta den i händerna på alla ungdomar som tuggat sig igen Harry Potter-böckerna och ser sig om efter mer. Själv kommer jag nog gärna att läsa de övriga böckerna i serien också.

Kalpa Imperial

Det är inte ofta jag måste slå upp ord, och ännu mer sällan ord i titlar på böcker, men i det här fallet var det i den änden jag fick börja. Kalpa betyder tydligen ”mycket, mycket lång tidsperiod”. Sålunda en lämplig titel, då boken är en samling kortare texter som var och en berättar om en kejsare eller kejsarinna i det oändliga imperiet: boken har undertiteln ”the greatest empire that never was”. kalpaimperialJag fastnar direkt för det magiska språket, trots att boken är översatt: originalspråket gissar jag är spanska, eftersom författaren Angélica Gorodischer är från Argentina, och översättaren till engelska är ingen mindre än Ursula K. LeGuin, så egentligen kanske jag inte borde vara förvånad. Det som bjuds är sagor för vuxna, det närmaste jag kan komma på att jämföra dem med är Tusen och en natt (även om ramberättelsen i det här fallet är så tunn att den nästan inte existerar, men det gör ju egentligen ingen skillnad), men byt ut turbanerna och kroksablarna och pösbyxorna från den arabiska sagosamlingen till tunga guldkedjor, långa gator, marmorklädda palats och dynastier av goda, dåliga, galna, kloka, sjukliga, högfärdiga och lågborna kejsare och kejsarinnor, så har du Kalpa Imperial.

Jag har kommit säkert genom halva boken innan jag inser att det blir inte mer än så här – det är en samling separata berättelser som förvisso utspelar sig i samma imperium som aldrig fanns, men de har inga egentliga beröringspunkter. Jag ska erkänna att jag blir lite besviken, även om jag egentligen inte behöver. Berättelserna är nämligen mycket bra var och en för sig – de har den där språkliga distansen som får dem att smaka som urgamla legender, de har själ, och de har djup:

”So, why are there so many sick people?”
”Because it’s easier to get sick than to look for one’s right place in the world.”
”Explain, explain!”
”Yes,” said the doctor. ”We keep adding needless things, false thing to ourselves, till we can’t see ourselves and forget what our true shape is. And if we’ve forgotten what shape we are, how can we find the right place to be? And who dare pull away the falsities that are stuck to his eyelids, his fingernails, his heels? So then something goes wrong in the house and in the world, and we get sick.”
”Ah,” said she, ”Like the caloco fruit, that has five rinds.”
”Yes.”
”And we all have false things stuck to us?”
”Almost all.”
They sat silent a while.
”What’s serious isn’t having them,” said the doctor, ”what’s serious is loving them.”

Gorodischers definitiva favorit-stilfigur är uppradning (som ni kanske ser en liten antydan till på rad sex i citatet ovan), själva boken börjar faktiskt med en mening som tar upp hela första sidan med en lång rad av saker som fångar mig. Jag faller som sagt handlöst redan från början för det trolska språket, men jag är inte riktigt lika lyrisk när jag är klar. Det är en märklig bok. Det händer ibland att jag läser böcker där jag har full koll på vad som händer under tiden när jag läser boken, men när jag är klar och har lagt ned den så kan jag inte riktigt redogöra för skeendena jag just läst. Den här boken är den första jag har läst som är tvärt om – även med bara ett par sidor kvar i en av novellerna kan jag inte riktigt redogöra för vad den handlar om, men när jag har läst ut den och tittar tillbaka så känns den enkel och okomplicerad. Det gör att det känns väldigt svårt för mig att komma med någon form av omdöme om den här boken (den känns mycket bättre nu än vad jag tyckte att den var medans jag höll på att läsa den?), så varför inte ta chansen och prova på lite sydamerikansk fantastik och se vad du tycker själv?

The Left Hand of Darkness

LeftHand-2010-FallIbland är det, som man säger, själva vägen som är resans mål. Detta är särskilt sant för den litterära resa som läsningen av sf-klassikern The Left Hand of Darkness utgör. På ytan är det en ganska enkel berättelse om Genry Ai, Sändebudet från den galaktiska sammanslutningen av världar till planeten Vinter, och hans strävan att få Vinters invånare att vilja ansluta sig till densamma. Men den egentliga tonvikten i berättelsen är en helt annan – som så många andra efter henne använder Ursula Le Guin science fiction-genrens stapelvaror ”rymdresor” och ”främmande civilisationer” för att titta närmare på vår egen civilisation.

Främst så är invånarna på Vinter till förväxling lika ”vanliga” människor, förutom en liten detalj. De är samtidigt androgyna och könlösa – större delen av månaden har de inget kön och inte heller någon sexdrift, men för några dagar varje månvarv aktiveras vad vi skulle kalla manliga eller kvinnliga könsorgan. Vilketdera kan variera per individ mellan olika månader. Utifrån denna lilla skillnad extrapolerar Le Guin ett folk som skiljer sig från oss på många sätt, och det kan man förstås alltid diskutera vad man själv tror och inte tror skulle bli konsekvenserna av detta. Därför är det minst lika intressant när mannen Genry Ai frågas ut av en av sina vänner på Vinter och måste förklara könssegregering:

– ‘Tell me, how does the other sex of your race differ from yours? […] Do they differ much from your sex in mind behaviour? Are they like a different species?’
– ‘No. Yes. No, of course not, not really. But the difference is very important. I suppose the most important thing, the heaviest single factor in one’s life, is wether one’s born male or female. In most societies it determines one’s expectations, activities, outlook, ethics, manners – almost everything. […] It’s extremely hard to separate the innate differences from the learned ones. […] I can’t tell you what women are like. I never though much about it in the abstract, you know, and – God! – by now I’ve practially forgotten. I’ve been here two years… You don’t know. In a sense, women are more alien to me than you are.’

Det kan vara intressant att notera att The Left Hand of Darkness ursprungligen kom ut 1969 (samma år som den första månlandningen) – att jämföra med att många europeiska länder inte hade allmän kvinnlig rösträtt förrän i mitten av 40-talet, och att homosexualitet klassificerades som en sjukdom av WHO fram till 1990. Den feministiska vågen som sveper genom samhället idag gör dock att boken känns mycket mer modern än sina 45 år.

The Left Hand of Darkness ställer inte bara frågor om kön, utan även om andra faktorer som formar samhället, så som klimat, religion och politik. Balans. De är dock inte lika lätta att exemplifiera så jag tänker avbryta min redogörelse där för att, som matteböckerna brukar säga, lämna resten som en övning åt läsaren. För mig är det i alla fall solklart varför den här boken räknas in bland de riktiga klassikerna i SF-genren, den delen av genren som inte är svulstig rymdopera utan som söker efter kärnan i vad som är mänskligt genom att jämföra med det som inte är det.