Läsåret 2013

2013 håller på att lida mot sitt slut, och då är det ju brukligt att man tittar tillbaka lite på året som har gått, sammanfattar lite, gör ett bokslut (pun intended), så att säga. Särskilt jubileumsfestligt blir det eftersom att det här blir inlägg nr 100 på den här bloggen! Woho! [tutor och serpentiner] Så här kommer min sammanfattning av läsåret (pun intended) 2013, varsågoda.

Årets nyhet: The Fitz and the Fool trilogy. Wow.

Årets starstruck: Jag på Robin Hobbs boksignering på SF-bokhandeln i Stockholm. Wow igen.

Mitt bildbevis på att jag faktiskt träffat Robin Hobb! Hennes boksignering på SF-bokhandeln i Gamla stan var en fantastiskt trevlig tillställning, och Hobb själv en mycket artig, trevlig och intelligent kvinna. Precis som jag trodde.

Mitt bildbevis på att jag faktiskt träffat Robin Hobb! Hennes boksignering på SF-bokhandeln i Gamla stan var en fantastiskt trevlig tillställning, och Hobb själv en mycket artig, trevlig och intelligent kvinna. Precis som jag trodde.

Årets glada överraskning: Gail Carrigers Soulless, som jag trodde skulle vara alldels för ”chick-lit” för mig, men som visade sig vara fantastiskt underhållande.

Årets svårast-att-lägga-ned: Märkligt nog är det rätt jämnt mellan Trudi Canavans Black Magician-trilogi och Twilight-serien. Det märkliga är att jag inte ens tyckte att Twilight var särskilt bra, men det var ändå helt omöjligt att lägga ner böckerna innan de var slut.

Årets humor: Tveklöst William Shakespeare’s Star Wars. Även om många av Neil Gaimans verk är lite småroliga till och från (särskilt Anansi Boys) så är det trots allt inte det bästa med dem.

Årets besvikelse: Ja, jag vet att jag redan har gnällt på den så det räcker, men alltså… Wheel of Time. Att den aldrig ryckte upp sig. Och aaaaaldrig tog slut, heller. The Princess Bride var tyvärr också en besvikelse, men det handlade mer om att jag inte fick vad jag förväntade mig än att det faktiskt var dåligt, egentligen.

Årets bottennapp: En dag. Okej, kanske lite orättvist för det är inte min typ av bok, men.. vilken smörja.

Årets starkaste läsupplevelse: The Ocean at the End of the Lane, som jag läste i sin helhet med en stor klump i halsen (författare ska ge fan i att ta livet av kattungar i första kapitlet!), eller The Willful Princess and the Piebald Prince, där den växande känslan av annalkande katastrof, parallellt med maktlösheten inför denna, gjorde att jag höll andan genom stora delar av boken (som tur är så är den inte så lång).

Årets bästa: Det är många gamla bekanta som har levererat starka kort i år, men trots det har jag inte delat ut några fullpoängare – helt enkelt för att jag inte tycker att de riktigt når upp till vad respektive författare tidigare har presterat, men det är fortfarande mycket, mycket bra. Här syftar jag på Robin Hobb och The Rain Wilds Chronicles, Neil Gaimans underbara The Ocean at the End of the Lane, Stephen Kings mysläskiga saga The Wind Through the Keyhole, och sist men inte minst Margaret Atwoods MaddAddam.

Gott nytt 2014 på er!

The Princess Bride

Nu var det ett bra tag sen jag såg filmen The Princess Bride, men jag minns det som en mysig, trevlig, alldeles underbar liten äventyrskärlekssaga. En feelgoodfilm, helt enkelt. Kanske är det därför som jag blir så besviken på boken The Princess Bride. Trots att det är samma berättelse, så är det en helt annan sak. I filmens centrum står sagan om den underbart vackra (blivande prinsessan) Buttercup och hennes älskade, bondpojken Westley. Så långt inget nyskapande direkt. the-princess-brideBerättelsen om deras krokiga väg till varandra är huvudspåret i filmen, och runt omkring detta finns en vagt skymtad ramberättelse om en ung, sjuk pojke och hans farfar som berättar sagan för honom. Men fokus är alltså på Buttercup och Westley och deras fantastiska äventyr, på hjältemod, pirater, jättar och svärdsdueller i gryningen. Fatta då min besvikelse när detta i boken överskuggas av sida upp och sida ner där författaren i ett försök av att nå någon effekt av att bryta den fjärde väggen tjatar om hur svårt det är att skriva en bok, och få den publicerad, och få den till film, och yadda yadda, och någonstans går en osynlig gräns mellan sanning och hittepå eftersom att han hela tiden pratar om hur hans version är en omarbetning av den ursprunliga Princess Bride som ska vara skriven av en S. Morgenstern, men någon sådan bok finns inte i verkligheten, utan allt kommer från Goldmans fantasi. Helt fantastiskt ointressant, när det var hjältemod och svärdsdueller i gryningen man ville ha.

Och sen är det ju det här med könsroller då. Jo, jag vet, traditionella sagor och prinsessor i nöd och allt det där, men kom igen. Boken är utgiven 2007, det finns inga ursäkter. Jag minns inte att jag reflekterade över detta i filmen, så förhoppningsvis (eftersom att jag rekommenderat den till folk) så kommer detta inte fram lika tydligt där, men: den mest menlösa Disneyprinsessa har inte en chans mot bokens Buttercup. Det berättas om och om och om och om igen om hur fantastiskt vacker hon är, vackrast i världen faktiskt (även om hon när hon var 15 år faktiskt bara kom på 5:e plats i världen), som om det vore någon form av garant för att hon är en fantastisk människa. Men i övrigt så framställs hon inte bara som menlös utan också som fullständigt blockdum. Och samtidigt som någon sorts kvinnlig förebild – hon är ju så vacker! Och alla män vill ju ha henne förstås, för hon är ju så vacker. För det är ju det enda som räknas hos en kvinna, eller? Enligt beskrivningen från förlaget ska boken vara mycket ”rich in charater and satire”, så jag antar att det är ett försök till satir, då. Det roliga går mig fullständigt förbi.

Det är inte ofta jag säger detta, men i detta fall så: skippa boken, se filmen. Den är så oändligt mycket bättre.