Äntligen! Äntligen är det slut. Robert Jordans mastodontiska Wheel of Time-serie dominerar fantasyhyllan i både butiker och bibliotek och har så gjort länge, trots att den sista boken kom ut så sent som i år. Om man ser sig själv som fantasyläsare så borde man ju ha läst den, eller? Det var vad jag tyckte, och nu har jag gjort det. Eller, jag kanske skulle säga ”tvingat mig igenom den”? I talesättet ställs ju kvalitet mot kvantitet, vilket kanske inte alltid är rätt, men i det här fallet är det så. I min uppfattning så är Wheel of Time mer än 10.000 sidor av, i huvudsak, trist elände. Det börjar med den kliché som de flesta fantasyserier börjar – en okänd, helt vanlig ung bondpojke visar sig vara något mycket mer än så, och den siste att fatta det är han själv. Och sen är snurran igång. Och sen fortsätter det. Och fortsätter. Och så är det en profetia (förvånad?!), lite magi, och lite monster, och sköna damer i nöd. Och jag läser vidare. Och läser. Och läser. Och sen kommer den i fantasygenren så oändligt uttjatade kristusmyten om en man som ska rädda världen. Och sen fortsätter det igen. Och lite monster igen. Och fortsätter. Och fortsätter. (monster) Och fortsätter. Det är som att vada i lera. Och aldrig tar det slut. Jag har aldrig någonsin behövt använda så mycket pannben bara för att tvinga mig igenom en bok. Då kan man ju fråga sig varför jag inte ger upp långt innan den fjortonde och sista i serien, men jag skyller på lika delar nyfikenhet (kan det kanske bli bättre?), masochism och ren tjurskallighet.
Delar av de fjorton böcker (över en hyllmeter) som utgör Wheel of Time: Eye of the World, The Great Hunt, The Dragon Reborn, The Shadow Rising, The Fires of Heaven, Lord of Chaos, A Crown of Swords, The Path of Daggers, Winter’s Heart, Crossroads of Twilight, Knife of Dreams, The Gathering Storm, Towers of Midnight och A Memory of Light
Jag blir så trött på att det bara lovas och lovas utan att hållas något – Jordan lyckas gång på gång bygga upp spänningen, få mig att känna att här är det något episkt som händer, för att sedan göra upplösningen till ett enormt, osnyggt antiklimax. Jag slutade bry mig, slutade hoppas, redan nånstans bok 6. Jag släpar mig igenom, för att ”få det gjort”. En liten nytändning får jag någonstans i höjd med bok 11, när jag går tillbaka och läser New Spring, som utspelar sig ett tjugotal år innan serien – och som faktiskt, till min förvåning, är riktigt bra. Men det får mig bara att hoppas igen, för att återigen bli besviken.
Robert Jordans favoritsysselsättning måste vara att hitta på namn. Jag blir så trött på alla namn. Det är hundratals bifigurer som dyker upp och gör saker emellanåt, men senast man såg dem kanske var 1000 sidor sedan, och Jordan är arrogant nog att förvänta sig att jag har pluggat på hans böcker så väl att jag ska känna igen dem utan ens en ledtråd till vilka de är och vad de håller på med. Och i slutet av boken finns en helt meningslös ordförklaringslista, men inget porträttgalleri.
Jag tror att den huvudsakliga bristen i böckerna är bristen på riktiga människor. Alla de här hundratals bifigurerna, tillsammans med ett dussintal huvudkaraktärer, känns aldrig verkliga. De är tomma skal, roller, skådespelare som gör det som krävs av dem, men oavsett vilka känslor de skildras med, så känns de aldrig som riktiga människor, och jag känner extremt sällan sympati, oavsett vilka eländen de blir tvingade att gå igenom. För de agerar inte som riktiga människor, de tänker och känner och fattar beslut på helt irrationella sätt – inte på det irrationella sätt som riktiga människor agerar, utan på ett sätt som passar berättelsen. De känns så o-genuina att jag bara blir irriterad.
Jag blir också mer än irriterad på den otroligt konservativa genuskonstruktion som Jordan kör ner i halsen på läsaren, om och om och om och om igen. På nästan varje sida får jag grova generaliseringar om hur män är, eller om hur kvinnor är, slängda i ansiktet på mig. Kvinnor som vänder ansiktet mot himlen och suckar ”Män!” i varje kapitel, män som i förtroende nickar till varandra bakom kvinnornas ryggar ”Kvinnor!” Någon hävdade att man kunde läsa WoT om man ville läsa om starka kvinnor i fantasy. Kommentaren fick mig att vilja skrika högt – det är ju eländigt! Precis tvärt om! Det finns mäktiga kvinnliga magiker, drottningar, kejsarinnor och generaler, men alla verkar lägga mer tid på kläder och utseende än på att göra sitt jobb. Jag blir så ledsen och uppgiven, inte minst för att det finns människor där ute som verkar tycka att detta är rimliga porträtt av ”starka kvinnor”. Suck. Jag ska väl erkänna att detta rätar upp sig något i de sista böckerna, för där finns det ingen tid och förutsättning för att fundera på vad man har på sig – sista boken utgörs i sin helhet av ett gigantiskt slagfält. Men det väger inte upp.
Katten försöker förklara att jag borde sluta läsa den här eländiga boken nu.
Det tragiska i alltihopa är att när jag tänker tillbaka på berättelsen så är det ändå rätt väl konstruerad, och definitivt i delar både episk och storslagen. Men det intrycket försvinner, dränkt i alla tusentals tråkiga sidor man måste vada igenom. Det är lite som om Sagan om Ringen-filmen hade visat varenda sekund av allt som händer alla karaktärerna, från att de lämnar Fylke till att ringen kommer till Domedagsberget. Varje tråkig sekund av harvande i skogen, marsch i lera och ösregn, tittandes på fötterna på den som är framför. Timme efter timme av att bara glo på Gandalf när han är fånge hos Saruman. Fortfarande samma episka berättelse, men inte många skulle ha gått på bio för att se den.
Men det positiva då? Jo, det är klart att det finns – det finns tillfällen då jag inte klarar av att lägga ned boken, när jag läser med andan i halsen, när jag gråter. Men de är få – kanske en handfull allt som allt. Och det är inte värt det. Att behöva plöja 1500 sidor dravel, för att sedan känna något i kanske 50 sidor, och sedan börja om. Jag hoppas hela tiden att det ska bli bättre, kanske när Jordan äntligen trillar av pinn och Sanderson tar över, och framför allt att ”The Last Battle” som hela berättelsen strävar mot, ska vara så storslagen som man kan tänka sig. Men inte ens det, det är bara mer och mer tragglande och mentalt vadande i mera av samma pissljumna, illaluktande lera. Jag tror att jag måste bege mig till mitt lokala bibliotek, bara för att förklara för bibliotekarierna att när det kommer en ung människa och vill läsa sin första fantasybok och be om råd, så får de på inga villlkor rekommendera den här serien, oavsett hur stor och känd och lång den är. Katastrof.
Nej, vad du än gör, låt bli. Det är inte värt det.
Fantastisk Fiktion 
Vilken fantastisk sågning! Tack för att du påminner mig om att inte försöka 🙂
(När jag var i bokslukaråldern lånade jag en gång hem de tre första böckerna i serien – den var ju svår att missa på bibliotekets fantasyavdelning… Men tydligen hade jag en väl utvecklad självbevarelsebedrift, för jag hann bara läsa tre sidor innan jag tänkte ”Men ååååh, serien är för LÅNG!”, slog ihop boken och lämnade tillbaka rubbet. Den sommaren läste jag Pratchetts Skivvärlds-böcker istället.)
Tack! Men jag hade ju hoppats att jag skulle slippa såga den. Att den faktiskt skulle, innan slutet, visa varför det finns så många människor där ute som jämför den med Tolkien och verkar se den som ett steg från Bibeln. Men där fanns ju ingenting? Om jag var någon av de andra författarna som är citerade med superlativer på böckernas pärmar skulle jag skämmas.
Eller hur, vuxna människor!
Jag förstår om man förälskar sig i den här typen av bokserier om man började läsa dem när man var i mellanstadieålder/yngre tonåren. Jag läste mycket skit då som jag tyckte var HUR BRA SOM HELST, LIEK OMG!* Sen blir man ju, tyvärr (?), kritisk.
*Min största bokförknippade sorg var när jag under gymnasiet bestämde mig för att läsa om Dragonlance-serien. Tog mig inte ens igenom första boken. Dog lite inombords.
Haha, det där med omläsning är farligt, det! Man ska tänka sig för, vem man egentligen var när man hade den där bra läsupplevelsen förra gången, innan man försöker den igen 😉
Jag förstår hur du menar med Dragonlance. Jag läste just den serien när jag var något äldre, och var väl aldrig så djupt förälskad i den, men jag ler när jag läser den, för jag ser hela tiden framför mig hur roligt rollspelsgruppen som spelade den berättelsen hade (för det känns precis så – som en lång rollspelskampanj som någon sedan skrev ned som bok). Själv läste jag i nedre tonåren David Eddings ”Sagan om Belgarion” som första kontakt med fantasyhyllan, och jag minns än idag hur jag var förundrad, dels över att det fanns en hel genre sånna här böcker, som jag hade letat! Och dels över allt som händer huvudpersonen, jag var förbluffad varje gång. Det var innan jag var såpass genrekompetent att jag förstod att om det fanns en profetia så måste den uppfyllas innan boken är slut, finns det en ung man och en ung dam kommer de förmodligen att få ihop det, oavsett förutsättningar, och så vidare. Så ung man har varit! 😀
Känner mig ung och dum på nytt varje gång jag försöker läsa science fiction – en genre jag rent teoretiskt borde gilla, men nästan aldrig läser, vilket innebär att jag är HELT obevandrad i genrens klichéer. Vågar knappt ha åsikter om science fiction, för det känns lite som om jag kanske skulle råka säga något i stil med (om vi översätter det till fantasytermer) ”amen asså skitcool story, hjälten är liksom tolv år å ba växte upp på en bondgård liksom, och så DOG hans föräldrar! så sjukt oväntat! best story ever!”
…Det är liksom inte lika njutningsfullt att ha noll koll som vuxen, som när man var tolv 😦
Jag har inte heller läst överdrivet mycket modern science fiction, men min spontana uppfattning är ändå att den genren är avsevärt mycket mer divergent än vad fantasygenren är – kanske för att framtiden fortfarande är oviss, medan en bild av forntiden i alla fall finns där som någon form av ledstång att bygga sin berättelse runt?
Hehe. Jag fick för mig för några år sedan att jag skulle läsa om serien nu när den äntligen skulle få ett slut. Hur har det gått? Tja, jag lånade nyss bok 6… Fort går det inte! Får se om jag faktiskt ror projektet i land, eller om jag ger upp, läser sammanfattningar av de flesta böckerna och sedan läser de tre sista som ju är helt nya för mig.
De tre sista, som i huvudsak är skrivna av Sanderson, är i min uppfattning (tragiskt nog) avsevärt bättre än övriga.The Gathering Storm var nog faktiskt min favorit i serien, möjligen för att Egwene alltid var den karaktär jag hade mest sympati för (och som känns mest som en riktig människa), och hon har rätt mycket utrymme i den boken.
Jag älskade WoT när jag var yngre och jag kände mig visst inspirerad av kvinnorna i böckerna, speciellt Aes Sedaierna. Sen får man väl tänka att de är skrivna av någon som inte har samma insikt kring genusteorier som folk idag. Det är exempelvis svårt att beskylla Tolkien för hans kvinnosyn, för feminismen hade ju inte kommit så långt på hans tid. Även om jag förstås hade älskat LotR och WoT mer om de hade haft en fräschare kvinnosyn.
Jag brukar ha lite svårt för att blicka bakåt bland gamla fantasyverk just på grund av ruttna kvinnoporträtt. Men jag vet inte om jag håller med om att de är så ruttna i WoT. Nu när jag är äldre älskar jag inte denna bokserie lika mycket (det finns en hel del att peka på), men jag kan inte komma ifrån att jag som osäker och blyg tonåring kände mig modigare när jag hade WoT-kvinnorna i åtanke. 🙂
Hej Emma!
Jag har funderat mycket på hur jag skulle ha uppfattat böckerna om jag hade börjat läsa dem när jag var mycket yngre, och jag är rätt övertygad om att jag skulle ha gillat dem bättre då… Dels för att serien ännu inte skulle ha kommit så långt att man skulle förstått att den inte skulle leverera (de första böckerna är ju ändå de bästa), och dels för att alla genusinvändingar jag har idag skulle ha passerat obemärkta. Det handlar egentligen inte om kvinnorollerna (förutom det där att alla kvinnorna alltid verkar bry sig så enormt om vad de har på sig, jämfört med männen), utan den så brutalt uttalade genusseparatismen, att det så ofta påpekas att män och kvinnor minsann är så otroligt olika… Men jag förstår hur du menar när du säger att du hade stöd av dem när du själv var tonåring, och det är ju glädjande att höra att det kommer något gott ur böckerna också 🙂
Men oj, du slaktar en av mina stora favoriter!
Ja, jag har ju förstått att det finns många där ute som verkligen gillar den här serien, och jag läste den ju ända till slutet för att försöka förstå vad det är som fängslar med den, men jag kan bara inte se det. Vi är inte kompatibla, Jordan och jag. Men som jag sa till Emma här ovan, det är mycket möjligt att jag skulle ha tyckt mycket bättre om den om jag hade börjat på den när jag var mycket yngre, både i år och i läsmognad. Det är svårt att se objektivt på sina barndomsfavoriter – jag läser ju fortfarande David Eddings ”Sagan om Belgarion” med barnslig behållning trots att det kanske inte är någon stor litteratur, men jag älskade den så djupt när jag var yngre att känslan sitter kvar.
Men i slutänden är väl knäckfrågan ändå så att smaken är olika, och det är väl för väl det! Jag respekterar din åsikt även om jag inte kan förstå den.
Aj då. Trist att du är så negativ om bokserien. Jag gillade den jättemycket. Men med det sagt förstår jag ändå vad du menar med att inget händer i vissa böcker. Efter bok sex eller sju eller vad det är så börjar böckerna bli mycket sämre. Hela sidohistorien om ”the bowl of wind” var fruktansvärt tråkig. Lyckligtvis är de tre sista böckerna (skrivna av Sanderson) ett lyft med både glimten i ögat och en rörelse framåt som saknades i Jordans sista böcker. Sista boken var mycket bra.
Det är min favoritserie bland fantasy och otroligt mycket bättre än Tolkien tex. Han la grunden för genren, men WoT tar många steg framåt.
Jag finner det, som man, mycket intressant att du dissar hans hantering av kvinnor. Jag har alltid trott att det var något bra att det finns så många starka och väsentliga kvinnliga karaktärer i WoT. Jordan är dock en man och det manliga perspektivet kommer som du beskriver fram mycket, mycket mer. Men WoT är mer jämlik än Sagan om ringen i alla fall. Det hoppas jag att du också ser? 🙂
Hej Henke!
Som jag har sagt till flera personer här ovan, så tyckte jag verkligen inte om böckerna, men det är tydligt för mig att det finns många där ute som gör det och jag respekterar era åsikter, även om jag inte håller med. Jag undrar lite hur mycket fantasy du har läst när du säger att det är din favoritserie bland fantasy trots att du tycker att böckerna blir mycket sämre efter nr 6 eller 7, som du skriver? Jag har ju läst flera fantasyserier som håller samma höga kvalitet genom hela serien, har inte du?
Vad gäller genusperspektivet så är det en lurig fråga du ställer. Jovisst finns det fler kvinnliga karaktärer i WoT än vad det gör i LotR, och de får mycket mer utrymme, men jag tycker inte att det är tillräckligt. Jag ställer andra krav på böcker utkomna på 90-00-10-talen än böcker utkomna på 50-talet, till att börja med, och därför blir det lite som att jämföra äpplen och päron. Dessutom blir jag inte förbannad minst ett par gånger i varje Tolkien-bok för att skriver saker som är uppenbart generaliserande och nedvärderande om både kvinnor och män, och som förstärker könsseparatistiska stereotyper. Tolkien må vara barn av sin tid och det lyser igenom i hans böcker, men i Jordans fall tycker jag att det är uppenbart att han *försöker* skapa någon form av jämställt samhälle, men hans egna fördomar om hur kvinnor är, är så enorma att han inte klarar av att skriva sig ur dem.
Fan va roligt inlägg! Har aldrig läst något i serien just pga. mina aningar. Får ju tacka dig för du besparade mig otroligt mycket tid. Consider me a follower!
Tack, kul att du uppskattade det! Hoppas att du hittar något tips här på nåt bra att läsa istället också. 🙂