Harry Hole (eller ”Män som mördar kvinnor”)

Som jag skrev om förra gången så läste jag Jo Nesbös Gengångare och tyckte att den var ganska bra, så jag passade på att skaffa och läsa de andra böckerna om Harry Hole också. Jag ska väl erkänna att jag blev lite besviken, särskilt som att hans första bok har fått ett antal prestigefulla priser – men de var helt enkelt inte lika bra. Jag skulle vilja säga att – tvärt om från de flesta andra – att Nesbö lär sig av sina misstag och blir bättre och bättre allt eftersom. Ju senare i serien boken kommer, desto bättre är den, med ett lysande undantag: Rödhake är faktiskt en av de bättre kriminalromaner jag har läst. Till och från kanske den blir något långrandig i sin historiska berättelsetråd, men till syvende och sidst så känns det väl motiverat.

Det tråkiga i sammanhanget är att de flesta böckerna är rätt lika i sin uppbyggnad. Efter ett tag så kan jag säga ganska tidigt vem det är som är mördaren, eftersom att jag vet att mördaren uppfyller vissa karaktäristika, och jag kan också förutsäga (i alla fall i många fall) vem som kommer att dö härnäst, för som jag skriver i titeln så handlar det här i huvudsak om ”män som mördar kvinnor”, utifrån ett fåtal motiv. Känns lite torrt och omodernt, faktiskt – jag vet att det inte är jätterealistiskt, men det händer trots allt ibland – kan vi inte nån gång få läsa en deckare som handlar om en kvinnor som mördar kvinnor, och där motivet inte har en karl inblandat?

Kort sagt så är böckerna om Harry Hole väl värda att läsa om man gillar kriminalromaner, men det kan kanske vara en idé att inte läsa alla i ett sträck så som jag gjorde, då blir det lite förutsägbart och tjatigt…

3xDeckare

Ja, ni som brukar läsa mina inlägg vet ju vad jag anser om det moderna begreppet ”deckare” (se t.ex. här), men det fick bli rubriken i alla fall.

Sambon lånade Mordet på Orientexpressen på biblioteket, men hann aldrig läsa den.. och man kan ju inte lämna igen en biblioteksbok oläst, så jag passade på. Jag har i och för sig läst den förut, men jag håller fast vid att det är en av de bästa pusseldeckare som någonsin har skrivits. Mycket mer tänker jag inte skriva om den, men jag föreslår att man läser en och annan Christie-bok först, innan man provar den här – då tror jag att man kommer att uppskatta den mer.

Jag fick Jo Nesbös Gengångare i födelsedagspresent (tack chefen!) och gav mig i kast med den på en gång, och jag blev faktiskt positivt överraskad! En bok från den moderna ”deckar”-hyllan med lite mer litterär kvalitet än normalt, en ”detektiv” som inte är socialt dysfunktionell men ändå på något sätt bra på sitt jobb, och en engagerande och snillrikt konstruerande historia. Den enda nackdelen är att jag inte har läst något av Nesbös tidigare böcker, och det finns med en hel del av vad jag gissar är spoilers till dem… Men jag tänker nog ändå börja från början. Undrar bara när man ska hinna det…

Slutligen så tuggade jag mig igenom, på en dag eller två, Henrik Örnebrings Blodsmak, något så fantastiskt som en deckare som utspelar sig i Mutant: Undergångens Arvtagare-värden. Den lyckas med konststycket att vara lättläst (skulle lätt sätta den i händerna på en läsvillig individ i yngre tonåren) utan att få mig att känna mig fördummad, och att tydligt spela på genrekonventionerna i den hårdkokta noir-genren utan att det känns som att det krockar med efterkatastrofen-miljön som Mutant-kopplingen ger. Jag är imponerad att författaren har lyckats blanda och ge bland olika klichéer och stereotyper på ett sätt som gör att det inte känns det minsta krystat utan tvärt om, mutant-noir-deckare är en kombination som smakar gott. Väl utförd är den också, även här med en snillrikt konstruerad intrig och ett rimligt och logiskt (inom de gränser världen sätter upp) händelseförlopp. Jag hoppas verkligen det kommer fler böcker om Sennja Maler!

Just nu håller jag på med att läsa om Imperiets dotter- böckerna, fast på originalspråket. Har hunnit drygt två av tre, och de var lika bra den här gången som förra och första gången jag läste dem.