Nu var det ett tag sen det blev ett inlägg här. Om sanningen ska fram så har WoW tagit en hel del av min lästid, men det utvecklade sociala livet står för en minst lika stor del av minskningen. Dessutom har jag helt enkelt inte kommit mig för att skriva nåt om det jag faktiskt har läst heller.
Snare var en fantastisk bekantskap som jag vill rekommendera alla er sf- och fantasyläsare i bekantskapskretsen. Jag sprang på den i en secondhandbutik i Edinburgh, och eftersom att jag känner till författaren sedan tidigare så fick den en chans, och jag blev inte besviken. En bra vävd berättelse som inte är så akut spännande att man inte kan lägga ned boken, men som har sådana fördolda hemligheter att man inte kan låta bli att ta upp den igen, snart. Jag vill inte avslöja för mycket av innehållet, men vad som börjar som en ganska ”vanlig” fantasyberättelse visar sig snart vara något mycket, mycket mer… men vad?
Jag har också passat på att läsa igenom ett av sambons senaste inköp: Roadside Picnic. Tänk dig att en utomjordisk entitet, avancerad på ett plan som vi människor inte ens kan börja fatta, kommer till jorden. Inte för att stanna eller invadera utan bara som ett stopp på en längre resa. Och de lägger inte ens märke till att vi är där. De bara åker igen, men lämnar kvar saker och effekter som vi inte med vår omvärldsuppfattning kan förstå eller ens uppfatta på annat sätt än i hur det påverkar oss. Svindlande tankar. Den här boken är förvisso science fiction, men den är så långt ifrån glamorös rymdopera som man kan komma.
I andra änden av spektrat sf/fantasy: Vad händer när orcherna är less på att vara kanonmat för den mörka sidan och skaffar sig utrustning och disciplin värdig vilken modern amerikansk marinkår som helst? Grunts! ger en vision av just detta. Fantastiskt underhållande bitvis, när det drivs hejdlöst med klyschor ur både fantasyvärlden och den stereotypa framställningen av den militära miljön. Det blir tyvärr lite tråkigt innan boken äntligen tar slut, och framför allt dras det lite för långt och blir lite väl överdrivet, tycker jag. När man skriver parodi är det viktigt att sluta i tid.
I ett anfall av behov av att läsa sådana där böcker som ”man bara måste ha läst” så köpte jag ett gäng, och en av dem blev The Wizard of Oz. Kanske just den lite för att den berörs i Dark Tower, men lite för att jag var nyfiken. Det känns ju som att den ingår i amerikansk barn- och ungdomslitteraturskanon. Jag blev glatt överraskad att moralkakorna och könsstereotyperna inte var värre än vad de var, jag hade fruktat det. Sammantaget var den en ganska mysig bok att läsa – förvisso förutsägbar, men det får man väl vänta sig av en barnbok?
Sist, men inte minst: Svensk Maffia. Förmodligen det obehagligaste jag har läst i år, uteslutande på grund av att jag tror att det mesta är sant. Till skillnad från i den tidigare nämnda boken så slutar det sällan med att skurkarna får vad de förtjänar, utan tvärt om. Unga svenska pojkar, vilsna i livet och utan fadersfigurer (ja, det låter väl som en klyscha kanske, men det verkar ju vara så det är) söker desperat efter en gemenskap att få vara del av och finner den i ett gäng av andra unga män, lika vilsna men som har kommit en bit längre på vägen. Man skapar ett eget samhälle i samhället, med egna regler och värderingar, och sedan är eländet igång. För, såvitt jag förstår utifrån boken, så handlar det mesta om att man bara vill få vara med, känna gemenskapen, få ett enkelt liv med enkla vinster och makt över främst sig själv. Vad ska man säga…?
Fantastisk Fiktion 