Maskinblod 3

Affronts svenska sf-novellsamlingar är nu inne på sin tredje inkarnation, helt enkelt titulerad Maskinblod 3 (logiskt namn på en uppföljare till Maskinblod och Maskinblod 2 kanske?). Jag tycker mig kunna se en trend här – för varje iteration har samlingen blivit mycket tjockare, och lite ojämnare i kvaliteten. Högstanivån i Maskinblod 3 är hög, och flera av berättelserna är riktigt, riktigt bra. Mest minnesvärd är nog Oskar Källners Pancasila, om nyblivna kolonisatörer på planeten med samma namn. Efter So long been dreaming så kommer jag nog aldrig att se likadant på sf-berättelser om kolonisation av andra planeter, men det ligger inte på något sätt Källner i fatet. Tvärt om tycker jag att Källner på ett elegant sätt ställer frågor som den glansiga rymdåkar-sciencefiction-genren ibland glömmer: med vilken rätt koloniserar vi andra planeter? Och, om det finns liv där, kommer vi att kunna känna igen det? Förstå det? En annan favorit är Erik Odeldahls Paddans som sjöng, ett underbart mysterium med renässans-smak, trots att det utspelar sig i framtiden, som påminner mig om den mystiska, skräckblandade förtjustning jag läste Rymdväktaren med…

maskinblod3_omslag_stor-185x300Sen måste man väl nämna lägstanivån också, för den är faktiskt rätt låg bitvis. Några noveller har intressanta idéer eller anslag, men faller någonstans på vägen, i flera fall på grund av en bristande förmåga att faktiskt få fram vad som händer i berättelsen. Eller på ett ställe, tvärt om, där författaren helt frångått grundprincipen ”write what you know” så att både språket och berättelsen i stort blir banaliserat (särskilt för mig som faktiskt vet lite i ämnet).

Däremellan finns det mycket, och mycket av det är bra. Allt är nytt för mig utom Hans Olssons I obeliskernas skugga, som tidigare publicerats i Främling. Inkräktare. Inte min favorit ur den samlingen, ärligt talat, men kanske den som passade bäst in på sf-temat. Den inledande kortromanen …och Kyria tystnade är intressant, spännande och känslosam, men hade nog gjort sig bättre i novellformatet, nu känns det lite långdraget. Omvänt gäller för den avslutande Stålfjäder, som direkt suger in mig i en extremt spännande världskonstruktion som jag gärna hade sett mer av, och en berättelse av en typ som jag verkligen, verkligen gillar men som har så bråttom i sitt komprimerade berättande att jag efter att jag blivit bortkollrad bland karaktärer och ställts inför nya händelser slag i slag sida upp och sida ner blir jag lite uppgiven innan det är klart. Andra noveller jag vill nämna är Andrew Coulthards Det svåra spelet, som med sin sköna stockholmsdystopi lätt hade kunnat platsa i Stockholms undergång, Markus Skölds (jag sa ju att jag såg fram emot ett återssende av honom!) Arca Ferrum, som kanske är Blade Runner-inspirerad men som definitivt känns som sf-motsvarigheten till ”grisodlarfantasy”. Det är smutsigt och blodigt och orättvist, och ljuset i tunneln är garanterat tåget. Eller…? Slutligen är också Anna Jakobsson Lunds Doften av mango nämnvärd, för att den skarp och exotisk och fräsch och dessutom normbrytande utan att detta för dens skull är fokus eller berättelsebärande. Det bara är.

Jag får väl säga att trots vissa formsvackor så levererar Affront än en gång, det är bara att tacka och bocka. Om jag får önska mig något till Maskinblod 4 så skulle jag vilja att fler vågade göra som Andrew Coulthard och verkligen låta sina berättelser stanna i Sverige, och präglas av det svenska. Det finns så mycket generiskt, anonymt anglofierat i sf-genren att jag önskar mig mer av det typiskt svenska. Ge mig postapokalyptiska luftskepp förankrade vid Kaknästornet, ge mig det hemliga svenska rymdforskningsprogrammets revolutionerande upptäckter i en bunker djupt i det midvintermörka Kirunas perforerade urberg, ge mig kungliga svenska rymdflottans flaggskepp i episka slag mot vår arvfiende dansken, ge mig luciatåg i sammanstöt med nyss anlända utomjordingar… ja, ni förstår nog.

Recensionsex från Affront. Kolla också in den nya Fantastikportalen.se, där Affront tillsammans med några andra mindre svenska förlag löpande presenterar sin nya, svenska fantastik.

Annonser

Maskinblod 2

Att skriva kan de flesta. Att skriva bra är svårt. Att skriva bra och kort är ännu svårare, vilket ofta gör novellsamlingar till intressanta provkartor över olika författares förmågor (eller brist på sådana). Maskinblod 2 är inget undantag. Den innehåller allt ifrån ultrakorta tvåsidorsögonblick till femtiosidorsnoveller, men det mesta är däremellan.

Det är jättesvårt att recensera en uppföljare utan att jämföra den med föregångaren, så jag ska göra det på en gång för att ha det gjort. Jag upplever att Maskinblod 2 är mycket mer renodlad science fiction än vad ettan var, på gott och ont (beroende på vad man gillar, då). Den är lite tjockare, den genomsnittliga kvaliteten är ungefär densamma, men den är något ojämnare i uppföljaren än i originalet, enligt mig. Men man kanske måste ta med i beräkningarna att jag hade högre förväntningar på den här än på ettan, som jag inte hade några förväntningar alls på? Så, klart. Slut jämförelse.

20140404_141728Maskinblod 2 inleds med Det svarta molnet, en novell som startar med känslan av ett grävarlajv i rymden, glider över i något som har samma kusliga och paranoida känsla som filmen Alien, för att sedan avslutas på ett sätt som jag inte är särskilt förtjust i, men som inte heller är dåligt. Hela novellen känns gedigen och jag skulle gärna läsa mer i Markus Skölds spännande universum (det verkar dock inte finnas något mer…ännu…). Efter Det svarta molnet följer en hel radda av blandade berättelser av olika kvalitet (I ett fall så illa att jag undrar om författaren har grundläggande grepp om någondera av matematik, fysik eller svenska språket? Men det kan ses som ett undantag.)

Jag tänker inte gå in djupare på alla ingående berättelser, men sammanfattningsvis kan man väl säga att jag är väldigt oförtjust i tidsresor. Författare som blandar in tidsresor brukar i huvudsak antingen vara inne på sin åttiljonte del i nån serie och ha fått slut på idéer eller målat in sig i ett plot-hörn (jfr magi), eller lyckas kollra bort både mig och sig själv på ungefär fjorton rader, och sen blir det bara tekniskt metafysiskt mumbojumbo och ganska lite intressant berättelse av resten. Tidsresor verkar dock ha blivit något av ett oskrivet tema i Maskinblod 2, därav får några noveller synnerligen ljumma ovationer från mitt håll. Dock måste jag erkänna att både KG Johansson i Under skummet och Patrik Centerwall i En sista kram lyckas göra något imponerande konstruktivt (men helt skilt från varandra, förstås) på temat tidsresor, gripande berättelser med hjärta och hjärna, där tidsresorna endast blir ett medel och inte fokus för berättelsen.

De noveller som finns kvar hos mig starkast efter att jag har lagt ifrån mig boken är dock inte dessa, utan två andra (Love Kölles Nyfödd och Oskar Källners Hon som dömer får ett hedersomnämnande). För det första är det Boel Bermanns Garderoben, som en gång för alla bevisar att mer inte nödvändigtvis betyder bättre. På tre ynka sidor bevisas det för alla normalt allmänbildade människor vad genren science fiction syftar till – att visa företeelser ur vårt samhälle ur ett perspektiv som gör att vi faktiskt stannar upp och reflekterar över dem. Bra berättat, Bermann! För det andra: Sten Anderssons Flickan och havet. Alltså. Wow. Andersson använder våra förutfattade meningar mot oss i en berättelse som man måste börja om att läsa samma sekund som man avslutar den och sedan börja om igen, för att perspektivet har skiftat så mycket. Ett mästerligt nyttjande av de styrkor och svagheter som novellen har. Den har vissa drag som får mig att vilja jämföra med Hjalmar Söderbergs Pälsen, och det, mina vänner, är utomordentligt betyg! (kanske kommer det sig lite ur de meningar mot slutet av respektive berättelser som är avgörande, och också väldigt lika varandra, men ändå…)

Summan summarum blir i alla fall att även om det finns några noveller man lika gärna kan hoppa över så är Maskinblod 2 liksom sin företrädare en stark förevisning av att det finns läsvärd och skarp science fiction även med originalspråk svenska, och det vore en stor synd att missa den!

Recensionsex från Affront Förlag. Se också uppföljaren Maskinblod 3.