Hypnotisören

Jag blir alltid så tvärsöver när nya böcker blir upphaussade i media, så oftast vägrar jag att läsa dem tills hysterin har lagt sig. Så gjorde jag med Stieg Larssons Millennium-trilogi och jag var i efterhand tvungen att säga att den var värd det goda betyg den fått. Jag är inte i närheten av lika nöjd med Hypnotisören, dock. Eller, för att vara helt ärlig – jag förstår inte vad det är sånt liv om. Det var en genomsnittlig svensk polisroman (folk kallar det deckare, men jag vill invända – i en deckare ska mysteriet vara i centrum, inte huvudpersonen), varken mer eller mindre. Som de flesta andra svenska moderna deckare är den full av klichéer och förutsägbar till uttråkningens gräns. Jag väntade och väntade på att den stil som skulle vara ”skärpt, övertygande och nyanserad” enligt Arbetarbladet, skulle uppenbara sig, men nej. En besvikelse, helst enkelt. Vill man läsa äkta deckare rekommenderar jag Maria Lang, Agatha Christie eller i värsta fall Dennis Lehane (av den sistnämnde har jag i och för sig bara läst Shutter Island, men den var riktigt bra). Är det halv-socialrealistisk polisroman man egentligen vill ha föreslår jag Olov Svedelids böcker om Roland Hassel. Min sista och kanske viktigaste fråga är: varför måste man ha ett socialt liv i spillror, och dessutom vara oförmögen att hantera det som en vuxen människa, om man ska vara roman-polis?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s