En god vän till mig berättade för inte så länge sen att hen helst inte läser svensk SF för att ”den nästan alltid är så pretentiös”. SAOB säger:
PRETENTIÖS pret¹aŋʃø⁴s l. pre¹- (pretanngtschö’s DALIN), adj. -are. adv. –T. ( -siös 1892. -tiöa 18oa osv.) adj. till PRETENTiON: anspråksfull, fordringsfull, fordrande; äv.: förmäten; särsk. dels motsvPRETENTION 4: överdrivet anspråksfull, som göi anspråk på att vara fin o. förnäm l. förstklassig l. högtstående;
Min upplevelse av KoMo är att den vacklar på gränsen till mer pretentiös än vad jag i min värld av avslappningsläsning egentligen vill ha, men i slutänden så trillar den nog ändå ned på rätt sida om nämnda gräns. Boken utspelar sig i en framtid inte alltför långt bort från vår, men ändå med tydliga skillnader som främst märks i den teknologiska nivån och i den lilla globala politik vi får se. Vi får följa Kattarina, som kommer till medvetande i sin lägenhet i Zürich och inser att något i hennes liv är fel. Det visar sig snart att hon i sin strävan att klargöra för sig själv vem hon är,var hon kommer ifrån och vartåt hon är på väg, inte kan lita på varken sina minnen eller sina sinnen. Med hjälp av den smarta tekniken i sin hemelektronik (bland annat badrumsspegeln, kylskåpet och ytterdörren), samt den undflyende, rödhårige karaktären Jasper och den högteknologiska insektsliknande diktafonen som kallas KoMo som han ger henne, försöker hon få svar på sina frågor och få ordning på sitt liv.
Nu låter kanske detta som att KoMo är en teknikfokuserad berättelse, men det är precis tvärt om. Problematiseringen av verklighetens subjektivitet och vad som gör en människa till människa är det nav som KoMo kretsar kring. Jag upplever att jag ibland har så svårt att följa berättelsen att jag tappar engagemanget (men jag tror att det till viss del är avsiktligt, därav pretto-vibbarna), och sammanhanget är avsevärt svårare att få grepp om än vad det är i filmen Memento, men jag blir ändå fångad. Jag vill veta mer. Jag njuter av den världsbild som man inemellan får se glimtar av, även om jag inte kan sätta fingret på vad som fångar mig. Olofsson gör ett mycket bra jobb med att fånga det stressade och förvirrade psykets splittrade fokus och omvärldsuppfattning utan att för den skull göra sin protagonist till en ynklig stackare – jag känner med Kattarina, jag kan förstå hennes samtidiga frustration, uppgivenhet och utmattning.
Som ni kanske märker blir detta ett väldigt spretigt tyckande – jag kan själv inte bestämma mig riktigt vad jag sammafattningsvis tycker om boken, så jag kan inte ge något entydigt omdöme. Det gläder mig dock att denna typ av böcker börjar dyka upp med svenska som originalspråk, och jag hoppas det är början till en bra trend. Den har dessutom ett starkt slut, något som jag annars har upplevt som en svaghet när jag har läst svensk SF (ex. Maskinblod 1 & 2, Den nya människan) Jag kommer definitivt att läsa mer av Olofsson (när så är möjligt), och jag skulle bli jätteglad om jag hörde att fler av er där ute har läst den här boken, för jag skulle nog behöva ha en diskussion kring den för att reda ut mina egna tankar om den.
Fantastisk Fiktion 
Nu brukar jag visserligen inte ha några större bekymmer med pretentiösa verk, oavsett form men kanske detta ”högtravande” tonfall en av anledningarna till att jag började tappa intresset för den en bit in. Tack och lov så insåg jag ganska snabbt vad Jasper är, vilket gjorde att berättelsen fick ett större djup och jag läste vidare med intresse. Däremot så är den rätt förvirrande och jag känner mig väldigt osäker på vilken verklighet som är den rätta och om man vill dra det ännu längre, vem den rätta Kattarina är. Det är nog i alla fall en bok som vinner på att läsas om. Bra är den och som du säger så tål den att tänkas på, både en och två gånger. 🙂
Jag håller, som vanligt, med om allt du skriver 🙂 Men jag tyckte iofs att den blev mer och mer intressant allt eftersom, även om jag inte genomskådade det där med Jasper. Från början var det bara förvirrande och rörigt och rätt ointressant, men sen blev det lite struktur i alla fall.. men jag är precis som du fortfarande osäker på vem den rätta Kattarina är. Jag längtar inte efter att läsa om den direkt, men jag kommer nog att göra det såsmåningom, och då kommer det vara en HELT annan upplevelse…
Hej!
Jag har precis läst klart KoMo för första gången, trots att det var ett tag sedan den utkom. Jag vet ingen annan som läst boken så nu googlar jag lite för att hitta andra som kanske kan förklara saker för mig…
Vem/vad var Jasper egentligen? Fanns han alltså på riktigt där i slutet av boken, och hur isåfall? Och något annat som förvirrade mig: jag har ett minne av att Kattarina vid något tillfälle sa att hon befann sig i Zürich, när hon egentligen var i Istanbul, och det gjorde Mr Eckhart och forskarna fundersamma, som att det med villan redan utspelat sig och de undrade hur hon kunde veta det.
Det här var lite förvirrade tankar från mig, som nyss lagt ner boken efter att ha läst sista sidan och saknar en del svar. Om någon minns boken och vill förklara skulle jag vara tacksam!
Josefin