MaddAddam blir HBO-tvserie?

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro om att HBO planerar att göra TV-serie av MaddAddam-böckerna. Jag hittar ingen officiell information på HBO:s hemsida, men det behöver ju inte betyda nåt. Det är ju möjligt att det kan bli bra, men man kan nog bli hur besviken som helst om man tror att tv-serien ska vara som böckerna. Vad tror du, Smutstiteln? Och ni andra?

Annonser

Läsåret 2013

2013 håller på att lida mot sitt slut, och då är det ju brukligt att man tittar tillbaka lite på året som har gått, sammanfattar lite, gör ett bokslut (pun intended), så att säga. Särskilt jubileumsfestligt blir det eftersom att det här blir inlägg nr 100 på den här bloggen! Woho! [tutor och serpentiner] Så här kommer min sammanfattning av läsåret (pun intended) 2013, varsågoda.

Årets nyhet: The Fitz and the Fool trilogy. Wow.

Årets starstruck: Jag på Robin Hobbs boksignering på SF-bokhandeln i Stockholm. Wow igen.

Mitt bildbevis på att jag faktiskt träffat Robin Hobb! Hennes boksignering på SF-bokhandeln i Gamla stan var en fantastiskt trevlig tillställning, och Hobb själv en mycket artig, trevlig och intelligent kvinna. Precis som jag trodde.

Mitt bildbevis på att jag faktiskt träffat Robin Hobb! Hennes boksignering på SF-bokhandeln i Gamla stan var en fantastiskt trevlig tillställning, och Hobb själv en mycket artig, trevlig och intelligent kvinna. Precis som jag trodde.

Årets glada överraskning: Gail Carrigers Soulless, som jag trodde skulle vara alldels för ”chick-lit” för mig, men som visade sig vara fantastiskt underhållande.

Årets svårast-att-lägga-ned: Märkligt nog är det rätt jämnt mellan Trudi Canavans Black Magician-trilogi och Twilight-serien. Det märkliga är att jag inte ens tyckte att Twilight var särskilt bra, men det var ändå helt omöjligt att lägga ner böckerna innan de var slut.

Årets humor: Tveklöst William Shakespeare’s Star Wars. Även om många av Neil Gaimans verk är lite småroliga till och från (särskilt Anansi Boys) så är det trots allt inte det bästa med dem.

Årets besvikelse: Ja, jag vet att jag redan har gnällt på den så det räcker, men alltså… Wheel of Time. Att den aldrig ryckte upp sig. Och aaaaaldrig tog slut, heller. The Princess Bride var tyvärr också en besvikelse, men det handlade mer om att jag inte fick vad jag förväntade mig än att det faktiskt var dåligt, egentligen.

Årets bottennapp: En dag. Okej, kanske lite orättvist för det är inte min typ av bok, men.. vilken smörja.

Årets starkaste läsupplevelse: The Ocean at the End of the Lane, som jag läste i sin helhet med en stor klump i halsen (författare ska ge fan i att ta livet av kattungar i första kapitlet!), eller The Willful Princess and the Piebald Prince, där den växande känslan av annalkande katastrof, parallellt med maktlösheten inför denna, gjorde att jag höll andan genom stora delar av boken (som tur är så är den inte så lång).

Årets bästa: Det är många gamla bekanta som har levererat starka kort i år, men trots det har jag inte delat ut några fullpoängare – helt enkelt för att jag inte tycker att de riktigt når upp till vad respektive författare tidigare har presterat, men det är fortfarande mycket, mycket bra. Här syftar jag på Robin Hobb och The Rain Wilds Chronicles, Neil Gaimans underbara The Ocean at the End of the Lane, Stephen Kings mysläskiga saga The Wind Through the Keyhole, och sist men inte minst Margaret Atwoods MaddAddam.

Gott nytt 2014 på er!

MaddAddam-trilogin

Äntligen! Jag märker att jag skriver det rätt ofta, men nu är det verkligen befogat – jag har längtat efter att MaddAddam skulle komma ut sedan dagen jag lärde känna att den existerade (tack för det, Smutstiteln!). Och nu har jag läst den. Och jag är nöjd. Däremot var det här inlägget otroligt svårt att skriva, men det visar nog bara att det här är böcker jag verkligen bryr mig om – jag vill göra dem rättvisa. Jag vet inte om jag har lyckats, men om ni läser böckerna för att ta rätt på om så är fallet, så kommer jag att se det som en seger 🙂

MaddAddam är del tre, och enligt uppgift sista delen i Margaret Atwoods framtidsdystopi som börjar med Oryx and Crake och fortsätter med Year of the Flood (som jag skrev lite om förra gången jag läste den). Oryx and Crake är definitvt med på min lista på topp 5 böcker jag rekommenderar till människor jag inte känner, så bra är den. Jag läste om båda inför den nya boken, och vad ska jag säga? Det är svårt att säga något alls utan att säga för mycket, men jag ska försöka.17262203

Oryx and Crake är som vanligt underbar, tragisk, magisk, fängslande och hjärtslitande. Det är en berättelse om känslan av otillräcklighet, om galenskap och om köttets lust och själens obotliga ensamhet. Apokalypsen har kommit och gått, och kvar står Jimmy alias Snowman och ser sig hjälplöst om i den situation han hamnat i, och undrar om han borde ha förstått, om han borde ha gjort annorlunda. Långsamt rullas berättelsen upp, bilden av ett samhälle där de rika och mäktiga skor sig på de svaga, utsatta och lättlurade i ännu större utsträckning än idag. Allt går att köpa för pengar, och människor och djur kan framställas och skräddarsys efter tycke och smak. Men likt enterna i Sagan om Ringen så kommer naturen förr eller senare, i någon form, att reagera på den typen av vårdslös behandling den utsätts för. Vi vet redan från början att det är oundvikligt, men kan inte låta bli att undra, och hoppas…

Year of the Flood berättar om samma tid ur ett annat perspektiv, fast med beröringspunkter. Den ger svar på några av de frågor man har kvar efter att ha läst Oryx and Crake, men ställer minst lika många nya.

MaddAddam då, slutligen.  Här får vi berättelsen ytterligare en gång, men ur ytterligare ett perspektiv, och det känns inte på något sätt som repetition, utan som vidgade vyer. Fler svar presenteras, men fler frågor ställs också. Den här gången slutar det dock inte med att man hoppas på nästa bok, för frågorna handlar inte längre om ”vad hände sen?”, utan det är mer tidlösa, moraliska frågeställningar som nog kan hålla en sömnlös om nätterna, om man är lagd åt det hållet. För med den utveckling som vårt samhälle är på väg mot, så måste vi nog ställa oss dem snart – bara för att man kan, betyder det alltid att man ska?

Det är en stor fördel att läsa alla böckerna direkt efter varandra som jag gjorde nu, för många förbindelselänkar är rätt subtila och lätta att missa om man inte har detaljerna färskt i minne – inte för att detta krävs för att förstå berättelsen, men det berikar den. Jag är alltid lite kluven till uppföljare, särskilt om en av tjusningarna med originalet har varit att upptäcka ”vad är det som faktiskt händer (eller i det här fallet: har hänt)?” Att läsa uppföljarna till Oryx and Crake är lite som att se Alien 2 efter att ha sett Alien – förväntar man sig samma upplevelse kommer man att bli besviken (även om båda är jäkligt bra filmer). Och egentligen är det självklart – efter Alien har vi ju redan sett monstret, och det kan inte skrämma oss på samma sätt längre – nu måste berättelsemakarna hitta nya former för att berätta om samma sak, för att det fortfarande ska vara intressant. Och Atwood lyckas minst lika bra som Ridley Scott, om inte bättre.

Jag tycker att Atwoods stora styrka i berättandet är att även om böckerna till stor del berättar om hur samhället är utformat, så är det ändå tveklöst om att det centrala i berättelsen fortfarande inte är själva samhället, utan människorna som lever i det och hur deras bild av världen omkring sig formas av deras upplevelser. Och i sin tur hur den bilden påverkar människorna att agera på olika sätt, som i sin tur omformar samhället i ett evigt kretslopp. För ett samhälle är ju egentligen inget annat än individerna som utgör det, allt annat är artificiellt och föränderligt. Vilka funktioner hos människorna är det som har varit tongivande i att forma samhället som det ser ut idag? Och om vårt samhälle skulle falla i ruiner, vad skulle vara värt att bevara till något som ska komma efter det?

Uppdatering: MaddAddam blir TV-serie?

Margaret Atwood x2

Vid sidan av Robin Hobb är Margaret Atwood en av de litterära husgudarna här hemma. Eftersom jag ju är periodare i läsningen, så blev det två på raken den här gången, Syndaflodens år och Tjänarinnans berättelse.

Att gå från Den siste tempelriddaren till Syndaflodens år känns lite som.. som att först titta på ett hyfsat foto som någon har tagit med sin kompaktkamera, och sedan jämföra med en konstfullt komponerad bild av en proffsfotograf, med god eftertanke på färger, komposition, skärpedjup etc. Atwoods språk är njutbart i sig, och det blir inte sämre av att hon berättar en fängslande berättelse. Precis som i Oryx and Crake matar hon oss med berättelsen lite i taget och med en kronologi som, utan att vara förvirrande, redan från början ger oss en försmak av katastrof men lämnar ändå lite utrymme för hopp. Läs Oryx and Crake först, och om du gillar den är Syndaflodens år definitivt ett måste!

Läs om hela MaddAddam-trilogin här

Jag har lite svårare att veta vad jag ska säga om Tjänarinnans berättelse. Jag har läst den en gång förut och jag som jag minns det gjorde den djupare intryck på mig då. Precis som i Atwoods andra böcker får vi långsamt se bilden av ett samhälle växa fram genom de vardagliga betraktelserna av en ensam människa. Samhället vi får se i den här boken är inte likt något annat jag har läst om, och det är ingen fullständig bild vi får, trots den ”historiska” genomgången i bokens avslutande kapitel. Jag betraktar bilden och upplever den samtidigt både fascinerande och djupt störande. Jag börjar fundera lite på hur man ser på det här med män och kvinnor. Feminism och jämlikhet har blivit modeord, men har det hänt något? Rent kulturellt sett, närmar sig det manliga det kvinnliga och det kvinnliga det manliga, eller är det snarare tvärt om? Frågan känns omöjlig att ge något definitivt svar på, men jag vågar ju hävda attt vi närmar oss varandra på vissa områden, men kommer längre bort på andra. Om du lever i illusionen att vårt samhälle är helt jämställt så tänkte jag hänvisa dig till SvD:s Idagsidan, där man den senaste veckan har lyft ämnet om pojkar som vill ha klänning, och hur det provocerar. För det gör det. Men nu verkar alla sidorna som berör ämnet vara nere. Det är inte utan att man undrar varför…

Edit: Det verkar ha varit en temporär glitch, här är länken.