Läsåret 2013

2013 håller på att lida mot sitt slut, och då är det ju brukligt att man tittar tillbaka lite på året som har gått, sammanfattar lite, gör ett bokslut (pun intended), så att säga. Särskilt jubileumsfestligt blir det eftersom att det här blir inlägg nr 100 på den här bloggen! Woho! [tutor och serpentiner] Så här kommer min sammanfattning av läsåret (pun intended) 2013, varsågoda.

Årets nyhet: The Fitz and the Fool trilogy. Wow.

Årets starstruck: Jag på Robin Hobbs boksignering på SF-bokhandeln i Stockholm. Wow igen.

Mitt bildbevis på att jag faktiskt träffat Robin Hobb! Hennes boksignering på SF-bokhandeln i Gamla stan var en fantastiskt trevlig tillställning, och Hobb själv en mycket artig, trevlig och intelligent kvinna. Precis som jag trodde.

Årets glada överraskning: Gail Carrigers Soulless, som jag trodde skulle vara alldels för ”chick-lit” för mig, men som visade sig vara fantastiskt underhållande.

Årets svårast-att-lägga-ned: Märkligt nog är det rätt jämnt mellan Trudi Canavans Black Magician-trilogi och Twilight-serien. Det märkliga är att jag inte ens tyckte att Twilight var särskilt bra, men det var ändå helt omöjligt att lägga ner böckerna innan de var slut.

Årets humor: Tveklöst William Shakespeare’s Star Wars. Även om många av Neil Gaimans verk är lite småroliga till och från (särskilt Anansi Boys) så är det trots allt inte det bästa med dem.

Årets besvikelse: Ja, jag vet att jag redan har gnällt på den så det räcker, men alltså… Wheel of Time. Att den aldrig ryckte upp sig. Och aaaaaldrig tog slut, heller. The Princess Bride var tyvärr också en besvikelse, men det handlade mer om att jag inte fick vad jag förväntade mig än att det faktiskt var dåligt, egentligen.

Årets bottennapp: En dag. Okej, kanske lite orättvist för det är inte min typ av bok, men.. vilken smörja.

Årets starkaste läsupplevelse: The Ocean at the End of the Lane, som jag läste i sin helhet med en stor klump i halsen (författare ska ge fan i att ta livet av kattungar i första kapitlet!), eller The Willful Princess and the Piebald Prince, där den växande känslan av annalkande katastrof, parallellt med maktlösheten inför denna, gjorde att jag höll andan genom stora delar av boken (som tur är så är den inte så lång).

Årets bästa: Det är många gamla bekanta som har levererat starka kort i år, men trots det har jag inte delat ut några fullpoängare – helt enkelt för att jag inte tycker att de riktigt når upp till vad respektive författare tidigare har presterat, men det är fortfarande mycket, mycket bra. Här syftar jag på Robin Hobb och The Rain Wilds Chronicles, Neil Gaimans underbara The Ocean at the End of the Lane, Stephen Kings mysläskiga saga The Wind Through the Keyhole, och sist men inte minst Margaret Atwoods MaddAddam.

Gott nytt 2014 på er!

William Shakespeare’s Star Wars

Det är inte ofta jag köper böcker utan att ens ha läst på baksidan, men det här är en av dem. Någon (nämligen Ian Doescher) har nämligen idats återberätta hela Star Wars: A New Hope, som om det var en pjäs av Shakespeare. Först tyckte jag bara att det var så otroligt nördigt och roligt att jag var tvungen att köpa boken bara för det. Efter att ha läst William Shakespeare’s Star Wars tycker jag fortfarande det, men mitt perspektiv på boken har vidgats något. För Doescher har inte bara formulerat dialogen i jambisk pentameter, utan har har anpassat hela berättandet till 1500-talsteater snarare än 1900-talsfilm, vilket ger läsaren perspektiv på båda delar. I alla fall för en läsare som mig, som har stenkoll på varje scen i den ursprungliga filmen och kan jämföra.

Doescher skriver själv i efterordet om att mash-up:en Shakespeare/Star Wars egentligen inte är så märklig som man kan tänka sig vid första anblick, om man kommer ihåg det logiska mellanledet, nämligen Joseph Campbells The Hero with a Thousand Faces. Campbells bok är ett försök att identifiera och presentera vanliga teman och arketyper i mytologier och berättelser från världen över, däribland inte minst Shakespeares verk. Och George Lucas lutade sig tungt på Campbells bok när han skrev de slutgiltiga versionerna av manuset till det som skulle bli Star Wars: A New Hope. Så där har ni det. Jag tror att boken är prima stoff för alla lärare (i engelska och/eller svenska) som vill ha en  ingång till Shakespeare, drama och vers som lockar unga killar, och inte bara det klassiska Romeo-och-Julia-köret som många slår ifrån sig på princip. Men framför allt är boken till för alla oss nördar som vill bli underhållna, för vem kan motstå illustrationer och odödliga formuleringar som dessa?

And yet thou canst not win, I’ll warrant, Darth
For if thou strike me down, e’en now, e’en here,
I shall more great and powerful become
Than e’er thou hast imagin’d possible