Grafiskt i Skivvärlden

När man nästan bara läser genrelitteratur, och helst på originalspråket (när det är engelska, vilket det ofta är), så är det inte ofta man gör loppisfynd, men när man gör det… Häromhelgen var vi på loppis-utflykt, och jag hittade någon som var medlem i Fantasybokklubben där på 90-talet (oh, the memories!), och nu var less på hela samlingen och sålde ut den svinbilligt. Det mesta var antingen översatt eller redan i min ägo förstås, men mitt i alltihopa hittade jag Terry Pratchetts två första Skivvärldsböcker, The Colour of Magic och The Light Fantastic, i serieform (inte exakt de upplagor jag har länkat till, men just dessa verkar inte finnas att få tag i). Jag har ju som bekant ett lite knepigt förhållande till Pratchett, men kontentan av det är att jag så gärna *skulle vilja* gilla hans böcker, men de blir nästan alltid bara *för mycket*. För urspårat, för osammanhängande, för krystat. Men tilll min glädje så passar den i serieformatet som hand i handske, i alla fall för min del. Det blir inte lika långrandigt, skämten blir smakfullt subtila och det blir bara i största allmänhet njutbart. (Nu finns det säkert en massa Pratchett-fans där ute som vill kalla detta för någon sorts hädelse – lite som om jag hade sagt att filmen var bättre än boken – och då må det vara så. Era synpunkter är noterade.) Säkert är det så att många delar av boken är utelämnade, och visst är det lite episodiskt och inte helt sammanhängande hela vägen, men det finns en genomgående ramberättelse över båda böckerna som ändå kommer fram tydligt. Jag blir till och med lite sugen på att läsa böckerna för att jämföra, och då måste man ju säga att Scott Rockwell (som gjort bearbetningen) har lyckats.

Den slutliga domen blir i alla fall tvådelad: för det första tycker jag att ni som aldrig föll för Discworld-böckerna ändå kan ge dessa album en chans. Och för det andra, så upptäckte jag hur lämpligt det är att läsa serieromaner när man är småbarnsförälder. Det går väldigt mycket fortare, man hinner läsa en hel på kvällen efter att barnet har somnat, utan att för dens skull behöva kompromissa med smak och genre. Sannolikt kommer ni nog att se mer ur den genren i den nära förestående framtiden…

Night Watch

Den första riktiga fantasybok jag läste var Sagan om Belgarion. Jag älskade den (jag var 14, ok?). Nästa bok jag hittade på fantasyhyllan var Terry Pratchetts Magins färg, och då är det kanske inte så svårt att förstå att jag blev väldigt besviken – det var ju inte alls vad jag hade väntat mig. Sen dess har Pratchett aldrig riktigt hämtat sig hos mig. Jag ger honom nya chanser nu och då, men jag har aldrig riktigt fastnat för hans stil – den är lite för flamsig och osammanhängande. Men det är klart att det är roligt emellanåt, och Night Watch är inget undantag. Som exempel när sergeanten blir förbannad på en av sina stadsvakter för att han tar mutor och vederbörande försöker ursäkta sig:

‘Everybody does it!’ Quirke burst out. ‘It’s perks!’
‘Everybody?’ said Vimes. He looked around at the squad. ‘Anyone else here take bribes?’
His glare ran from face to face, causing most of the squad to do an immediate impression of the Floorboard and Ceiling Inspectors Synchronized Obsevation Team.

Goodreads listar Night Watch som ”Discworld #29”. Alltså. Nummer 29 i en serie. Bara det. Det märks också rätt tydligt, för även om boken egentligen är fristående så finns det i princip inga presentationer av karaktärer, och för mig som inte har läst företrädarna känns det som att mycket av bokens storhet går mig förbi i brist på ett större sammanhang som jag förväntas känna till. I stort handlar Night Watch i alla fall om chefen för statsvakten, kommendör Vimes, som genom mystiska mekanismer reser tillbaka i tiden till en orolig del av Ankh-Morporks historia, nämligen tiden för den revolt som ersätter en patricier (stadens högste ämbetsman) med en annan. Det råkar också vara en vital del av Vimes egen utveckling som person – hans första tid i stadsvakten – och nu hamnar han i det absurda läget att uppfostra sig själv.

Med den smått bisarra ansatsen till berättelse får man följa Vimes genom hans odyssé i forntiden, förmodligen mycket mer intressant för den som är bekant med honom sen innan, men jag kan också sympatisera – jag gillar Vimes, han är på många sätt en insiktsfull och klok chef med perspektiv på ledarskap som trots sin humoristiska inramning inte alls är så dumma. Vi får också, i förbifarten, hans lika kloka och insiktsfulla tankar kring den revolution som snart pågår i staden omkring honom, den stad vars folk han har svurit en ed att skydda:

Vimes had spent his life on the streets, and had met decent men and fools and people who’d steal a penny from a blind beggar and people who performed silent miracles or desperate crimes every day behind the grubby windows of little houses, but he’d never met The People.
People on the side of The People always ended up disappointed, in any case. They found that The People tended not to be grateful or appreciative or forward-thinking and not very clever and were even distrustful of cleverness. And so the children of the revolution were faced with the age-old problem: it wasn’t that you had the wrong kind of government, which was obvious, but that you had the wrong kind of people.

En ganska bra sammanfattning av många revolutioner, skulle jag vilja säga – både verkliga och uppdiktade. Night Watch är inte den bok som gör att allt är förlåtet mellan mig och Pratchett, men det är den bästa jag läst av honom hittills (undantaget Goda Omen, men där är ju fantastiske Neil Gaiman också inblandad), och jag blir faktiskt lite sugen på att läsa mer. OCh inte minst kan jag nu förstå och respektera de som väljer att bära en syrénkvist den 25:e maj.