A Song of Ice and Fire del 2-5

Ni som följer bloggen kanske läste för ett tag sen att jag frångått mina principer och börjat läsa A Song of Ice and Fire, trots att serien inte är avslutad. Tidigare skrev jag om första delen, A Game of Thrones, och här kommer de övriga som kommit ut till dags dato: A Clash of Kings, A Storm of Swords, A Feast for Crows och A Dance with Dragons.

Det här är fantasy som den ska vara. Den har allt, utan att för den delen trampa i det juvenila kliché-klaver man allt för ofta ser i genren. Alla elementen finns där – kungar och drottningar och prinsessor, ädla (och mindre ädla) riddare, gudar och profetior, magiska svärd, exotiska, främmande länder och drakar! Men på något sätt hoppar det inte upp och biter en i näsan på samma sätt som det brukar göra, för det är utspätt med mängder och åter mängder av människor som upplever sig vara (och ofta är) i oförsonliga och trängda situationer, och som gör vad som helst för att nå sina mål, eller för att skydda sig själva och sina nära och kära. Detta resulterar i en flodvåg av intriger och egoism – det intrigspel som kallas the game of thrones – där det enda man kan vara säker på är att den som inte har egoistiska motiv och gör vad som helst för att uppnå dem kommer att sluta som förlorare. All antydan till altruism, heder och ära samt sympati för människor man inte har blodsband med kommer tveklöst att sluta med att en blir hånad, bränd och blåst i bästa fall. I värsta och troligaste fall, död.

BooksetVem som är seriens huvudperson har tydligen debatterats av fansen, vilket är fullt förståeligt då det inte finns någon karaktär som är mer central än alla andra, utan mer än en handfull som alla känns centrala för sin del av berättelsen. Trots många fokuskaraktärer känns dock berättelsen inte splittrad, utan tvärt om finner jag att jag tänker ”Åh, äntligen!” så snart jag ser vem jag kommer att få följa i nästa kapitel. Det fascinerar mig också hur Martin lyckas få mig att se på en karaktär som ondskan själv i en bok, bara för att i nästa bok göra henom till fokuskaraktär och på några korta kapitel lyckas få mig att svänga från förakt och avsmak till sympati. Säkert görs det fullt medvetet, men det känns ändå starkt och effektfullt.

Ingen recension av A Song of Ice and Fire kan väl vara riktigt komplett utan att den jämförs med Game of Thrones. Tv-serien som har känts så fyllig och genomtänkt när jag har sett den ger mig nu ett intryck av att vara ett forcerat hastverk där man bara fått med berättelsens stora drag och höjdpunkter. Första säsongen är boken otroligt trogen, och sen går de gradvis skilda vägar så att säsong 5 bara känns löst baserad kring grundidéerna i bok 5. Många saker har kastats om kronologiskt, så att saker som händer vid ett tillfälle i böckerna händer vid ett helt annat i tv-serien, men det har man lyckats reda ut rätt smärtfritt. Större problem är det att ungefär en tredjedel av karaktärerna i böckerna helt saknas i tv-serien, så vissa av tv-karaktärerna får fara runt som ologiska idioter för att försöka täcka upp för vad ett par, tre andra personer gör i böckerna. Särskilt två av karaktärerna man har utelämnat undrar jag verkligen hur man har tänkt få ihop tv-serien utan, men det kan vara så att de bara inte har dykt upp än?

Så här i efterhand önskar jag definitivt att jag hade läst böckerna innan jag såg serien, men det är inte mycket att göra åt nu. Det rekommenderar jag dock starkt till alla som varken gjort det ena eller det andra – börja för guds skull med böckerna, men gör det när du har gott om tid att sträckläsa  de ca 4200 sidorna, och förbered dig på i alla fall 10-15 år av frustration därefter, för det är nog tidigast då vi kan räkna med att det blir klart. Öka, Martin!!!

Serien börjar med A Game of Thrones, om du har missat den.

På gott och ont

Jag var på biblioteket i ett annat ärende, men när jag såg en bok med undertiteln ”boktips om fantasy och skräcklitteratur” på hyllan kunde jag helt enkelt inte låta bli. Boken heter På gott och ont och författaren heter Annika Johansson, som jag känner igen från Världar av mörker, världar av ljus, som var kurslitteratur i en kurs jag läste för år och dar sen. I båda dessa böcker får jag uppfattningen att författaren är en utböling som tittar in lite på vår exotiska vana att läsa genrelitteratur utan att själv vilja vara en del av nördkulturen, vilket gör att allt hon skriver känns lite själlöst och distanserat. pa_gott_och_ontBara det faktum att På gott och ont listar David Eddings böcker under samma rubrik som Tolkiens gör att hon förlorar lite trovärdighet i mina ögon… Annars är boken precis vad undertiteln säger – boktips i fantasy- och skräckgenrerna. Här listas titlar sida upp och sida ner med en mycket kort och rätt skinntorr beskrivning vardera, knappt ens ett stycke långa i de flesta fall. Det är indelat under rubriker som Historisk fantasy, Humor och Helvete och himmel. Och det är egentligen allt den här boken är. En lista med titlar, klassificerade och prydligt stoppade i fack. Om man har torka av sällan skådat slag i sin att-läsa-lista (ha! Inte ett vanligt problem, direkt) eller om man har väldigt specifika önskemål om subgenrer så kan nog den här boken vara till hjälp, men annars känns den mer som en krycka för den som är helt obekant med genren och vill hitta någonstans att börja, eller för den som vill förhålla sig till fantasyläsare lite som en ornitolog som studerar, bockar av och klassificerar exotiska fåglar, men för den som redan är frälst känns den inte särskilt hjälpsam.

Första odjursboken

Nu är det sommar och semestertider, och då har dottern passat på att göra sitt första besök på SF-bokhandeln i DSC_1787Göteborg.  Vi kunde ju inte låta henne komma tomhänt därifrån, och som tur var hittade vi den här underbara boken! Den som är uppmärksam kanske känner igen namnet Johan Egerkrans från Nordiska väsen, som jag bara hade superlativ att säga om. I Första odjursboken fortsätter han i samma anda och berättar om mytologiska väsen, fast väl anpassat för de allra minsta – med tjocka pekbokssidor går den bra att läsa även om en ännu inte har fyllt ett och lärt sig innebörden av ”bläddra försiktigt”. På varje uppslag finns en helsidesbild av ett mer eller mindre läbbigt odjur som gripen, jätten och basilisken, tillsammans med en kort vers som beskriver dess mest framträdande drag. Underbart och träffsäkert i både text och bild. Min favoritvers blir den om hydran på bilden nedan. Jag menar, vem kan motstå uttrycket ”nafsig orm-bukett”?!😀

DSC_1788

A Game of Thrones

Jag har få principer kring mitt urval av litteratur, men efter att ha gått på några minnesvärda minor i min ungdom så har jag en: jag läser inte bokserier förrän de har kommit ut i sin helhet. Jag har varit duktig och principfast och allt sånt där i många år nu, men efter att ha sett säsong 6 klarar jag det inte längre. Så, för att parafrasera Yara (el. ”Asha”, som hon heter i böckerna) Greyjoy: fuck principer, let’s have instant gratification! Med andra ord: jag läser just nu George R. R. Martins A Song of Ice and Fire, ursprunget till tv-serien Game of Thrones. Än så länge har jag hunnit avverka första boken som heter just A Game of Thrones, och sällan har jag fått så exakt vad jag förväntade mig av en bok. Första säsongen av tv-serien återberättar boken med högre precision än vad jag trodde var möjligt, med scener och repliker återgivna ordagrant i många fall. Några enstaka scener och händelser är såklart utelämnade, men de hör ändå till undantagen. Trots detta är läsningen inte ett dugg tråkig. Om jag någon gång ska gå tillbaka till skolvärlden och undervisa i svenska kan jag gladeligen tänka mig att använda säsong 1 av tv-serien tillsammans med denna bok (eller, efter sammanstöt med verkligheten, urval ur båda delar) som ett diskussionsunderlag till ett arbete kring olika mediers olika förutsättningar för berättande. För det är i allt väsentligt samma historia som berättas, och ändå känns den helt annorlunda i bokform. Den audiovisuella berättelsen i tv-serien är medryckande, praktfull och bombastisk, men den känns ändå som en enkel sammanfattning av den fylliga berättelsen i böckerna. Här får karaktärerna ett inre liv som man inte har lyckats att komma i närheten av att gestalta i det höga tempot som TV kräver, och berättelsen får ett djup och en historia som bara kan skymtas i tv-serien och då bara när det är nödvändigt för att förstå vad som händer i nuet.

13496A Game of Thrones är första delen i en episk (och oavslutad!) fantasysaga som berättas i förstaperson ur ett antal olika karaktärers perspektiv. Det sägs att Martin hämtade mycket inspiration från Rosornas krig när han skissade upp den här serien, och för den som känner till detta kan mycket av det anas i berättelsen, men den är också så mycket mer än så – den historiska kampen om kungamakten i England blir bara ett skelett att hänga upp en fyllig och komplex berättelse på. Det här är fantasy som gör allt för att plocka bort barn-och-ungdoms-stämpeln som genren hade på 90-talet när boken kom ut: här är gruvliga stympningar av alla möjliga kroppsdelar inklusive halshuggningar, det är lögner och ränkspel, incest, horeri (varför är detta alltid en sån självklarhet i vuxenfantasy?), våldtäkter och ond, bråd död. Ingen går säker, inte ens fokuskaraktärerna.

Efter att ha sett tv-serien har jag ett visst informationövertag och kan bara konstatera att om böckerna i stora drag följer serien så är Martin en lurig jävel – här och där antyds saker, subtilt men ändå tydligt, på ett sätt som totalt hade gått mig förbi om jag inte suttit med facit i hand. Jag ser definitivt fram emot att läsa resten av serien (skriv färdigt nån gång då, gubbe!), för TV i all ära, men för att få den fulla berättelsen och den fullkomliga upplevelsen finns det inget annat alternativ än att ta sig an böckerna.

Se även A Song of Ice and Fire del 2-5, där jag recenserar nästkommande delar i serien.

The Three Body Problem

Mina erfarenheter ur genren science fiction är beklämmande enkelriktade – det är med några lysande undantag vita västerlänningar, i huvudsak män, över hela planen. Det är en av anledningarna att det glädjer mig att jag hittade The Three Body Problem (tack för tipset, rymdolov!), och att jag dessutom gillade den så mycket. Inte minst gillade jag den för att jag läste första kapitlet, ett anslag som utspelar sig på 60-talet, och sedan var jag tvungen att slå upp den kinesiska kulturrevolutionen på Wikipedia för att fylla igen det nyupptäckta hålet i min bildning. Och huvva, vilken läsning det var! Som de säger på Internet, ”can’t make this shit up”… Sedan lämnar berättelsen ganska snabbt 60-talet bakom sig, och utspelas i en nära framtid. Vi får följa nanomaterialsforskaren och fritidsfotografen Wang Miao när han blir ombedd att delta i en utredning om varför ett antal framstående forskare inom det naturvetenskapliga området, till synes oberoende av varandra, väljer att begå självmord. Inte långt därefter börjar flera av hans kameror uppföra sig underligt, och därifrån fortsätter det tills Wang är osäker på vilka av fysikens lagar han egentligen kan lita på…

three-body_problem_the-cixin_liu-33978434-frntlThe Three Body Problem är typiskt ”hård” science fiction, där själva naturvetenskapen har mycket utrymme i berättelsen och som håller sig väldigt nära den verkliga vetenskapen så som vi känner den. Dess kinesiska ursprung ger den en mycket speciell känsla som jag tror kommer delvis ur att den faktiskt utspelar sig i Kina och ett samhälle som i sig är mycket annorlunda från vad jag som västerländsk läsare är van vid. Även om det inte diskuteras explicit så är det uppenbart att underliggande värderingar och erfarenheter inte är de jag tar för givna. Delvis är det nog också på grund av att många närmast klichéartade begrepp och formuleringar som en brukar stöta på i den här typen av böcker lyser med sin frånvaro.

Jag tyckte som ni förstår väldigt mycket om den här boken. Den vågar vara vetenskaplig utan att egentligen gå in på detaljer, så det gör inget om man inte så bevandrad i naturvetenskapen – inget ”scientific mumbojumbo” här. Den känns exotisk, spännande och fräsch, och med subtila antydningar om ett stort mysterium lyckas den fånga och behålla mitt intresse utan att egentligen berätta någonting på väldigt länge, och när den till slut lägger korten på bordet blir jag inte besviken – vilket kändes som en stor risk att jag hade kunnat bli, så som det så ofta blir när författaren bygger upp till något stort och till slut måste leverera (Robert Jordan, jag tittar på dig!). The Three Body Problem har väl förtjänat sitt Hugopris och är läsvärd för alla som är det minsta intresserade av matematik, naturvetenskap och/eller hård science fiction.

The Night Circus

Jag kan inte komma ihåg när, om ens någonsin, jag senast läste en bok på samma sätt som jag läste The Night Circus. Boken i sig är lika magisk som cirkusen den handlar om – cirkusen som alltid dyker upp oanmäld. Helt plötsligt står den bara där på en äng i närheten och öppnar, olikt alla andra cirkusar, när mörkret faller. Att öppna boken är att kliva in i den förtrollande, förundrande, svartvita tillvaro som cirkusen är. Jag, som normalt är så krävande och analytisk när jag läser, med höga krav på berättelsens sammanhang och inre logik, på runda komplexa karaktärer och driv i berättandet, jag märker att jag aktivt försöker att inte tänka så mycket på berättelsen, utan fokuserar på att uppleva historien snarare än att läsa den. Varje mening är omsorgsfullt formulerad, inte så som jag skulle ha uttryckt mig om jag till vardags skulle få fram samma innebörd, utan för att förmedla en känsla lika väl som en berättelse.

the-night-circusDet är klart att där finns en berättelse. Där finns två griniga gamla magiker i frack och hög hatt som spelar ett magiskt spel, med var sin ung människa som spelpjäs. Cirkusen är deras spelbräde, och allt eftersom att de ungas egna magiska förmågor utvecklas, försöker de förstå det mystiska spel som de båda är brickor i. Berättelsen är grym, vacker, kärleksfull och om jag skärskådar den lite är den faktiskt inte särdeles unik och möjligen lite osammanhängande. Men framför allt är den romantisk. Men inte romantisk sådär som man brukar mena med ordet, sådär som två människor som trånar efter varandra. Den är snarare romantisk som en bal på slottet, en promenad under en gnistrande iskall natthimmel, en ensam ros i en behandskad hand, ett brev med böljande snirklig, handskriven adress. För mig var läsningen av The Night Circus en drömsk, nästan en spirituell upplevelse, som totalt lyckades med att svepa med mig i sin ömsinta historia och underbara stämning trots att jag har läst den på ett upphackat sätt och inte vid många tillfällen har fått möjlighet att läsa länge i sträck. Den förtjänar med råge alla blurb-orden på framsidan, trots att jag var helt säker på att jag aldrig skulle hitta en bok med just dessa ord som jag skulle tycka om. Jag kan varmt rekommendera den som en enkel, men ändå otroligt immersiv läsupplevelse utöver det vanliga.

Off to Be the Wizard

Martin Banks är en riktig slacker. Han har ett sunkigt, tråkigt liv i en sunkig, tråkig lägenhet med ett sunkigt, tråkigt jobb, och ingen lust att anstränga sig för att något skulle bli annorlunda. På kvällarna sitter han vid datorn och slösurfar runt på nätet och och leker runt med sin ytterst begränsade hacker-kompetens. Tills han en dag råkar komma åt en fil som visar sig vara config-filen för verkligheten… Sen tar det inte lång tid innan Martin har ställt till det så för sig att han ser det som den bästa utvägen att fly till medeltiden, där han tänker använda sin nya förmåga att ändra i verkligheten till att leva ett bekvämt liv på andra genom att utge sig för att vara trollkarl. Det behöver väl knappast sägas att det inte riktigt går som han tänkt sig?

OffWizard220Jag kanske har sagt tidigare att jag har väldigt, väldigt svårt för humor. Antingen brukar jag uppfatta det som på tok för juvenilt kiss-och-bajs-och-dratta-på-ändan-mässigt, eller så är det så skruvat eller artificiellt konstruerat att det faller platt. På något magiskt sätt lyckas Off to Be the Wizard undvika båda delar, för det här är faktiskt riktigt roligt (Jag fick till och med skapa kategorin ”Humor” för det här inlägget. Den har inte funnits på bloggen innan.) I grunden är detta en ganska simpel och förutsägbar historia med en ganska lam konflikt och mycket enkel berättarteknik. Den är faktiskt så lam och lättsam att man skulle kunna tro att den är skriven för barn med nervösa konservativa amerikanska föräldrar, där det värsta språkbruket i boken utgörs av ett ”looks bitchin'”. Men den är späckad med subtila skämt och lite smådråpliga sammanhang, uppblandat med några otroligt pragmatiska och klarsynta ögonblick där berättelsen berör de existentiella frågor som blir oundvikliga när en har fått viss insyn i hur världen faktiskt är beskaffad. Man tar sig också an ett antal klichéer från såväl klassiskt manlig västerländsk nördkultur som från de spel som denna brukar innefatta och nyttjar sig glatt av dem i igenkänningshumorns tecken, samtidigt som författaren markerar en viss distans och en medvetenhet kring hur exkluderande den är.

Off to Be the Wizard kommer nog aldrig att klassas som ”stor litteratur”, men jag tyckte att det var fantastiskt njutbar underhållningsläsning som jag gärna rekommenderar som hängmatteläsning till alla som kan tänka sig att leva i en nördkliché från 80-talet i några timmar.

Dylan Dog – Det tomma brevet

När jag öppnade mitt jubileumsnummer av Fenix häromdagen trillade det ut ett litet seriealbum från mittuppslaget (skynda dig att skaffa ditt eget nummer på närmaste Pressbyrå om du vill ha samma upplevelse)! Vilken bonus, och vad förvånad jag blev när jag insåg att det här inte var vilken gratisblaska som helst, utan ett avsnitt av Dylan Dog (som jag recenserade ett annat album om för inte alltför länge sen). Förvånad igen blev jag när jag öppnade albumet, för då Dylan Dog – Hjärta av sten var en ganska grafiskt skarp och dyster historia i svartvitt, så illustrerades Dylan Dog – Det tomma brevet i (nästan) glada färger. DD-014Det börjar precis som jag förväntar mig av Dylan: ett mystiskt brev, som visar sig komma från Dylans gamle filosofilärare, som i sin tur presenterar ett mysterium han vill ha Dylans hjälp med att lösa. Så långt förväntat, enligt boken, klassiskt deckarmanér. En vacker detalj är små filosofiska och djupsinniga citat insprängda i berättelsen på mycket naturliga ställen, vilket kanske hade känts krystat i andra sammanhang men som jag tycker passar som hand i handske med det filosofiska temat.

Det är ett kort litet album, inte ens 30 sidor långt. Jag har placerat det i skräck-kategorin, för det är där som Dylan hör hemma, men det här är inte någon vanlig läbbiga-döskallar-och-övernaturliga-varelser-skräckis. Det här är trots det enkla formatet, en sorts djupsinnig skräck som inte glider av mig så som genren brukar. Det känns inte svårt-att-släcka-lampan-läskigt på något sätt, utan snarare den typen av obehag som ett fönster in i en oönskad framtid kan ge. Dylan Dog – Det tomma brevet är ett seriealbum med djup känsla och medkänsla, och en intim kontakt med en verklighet som är verklig för många av oss, och som ingen av oss kan veta att vi kommer att kunna undgå. På så vis träffar det, som man säger på Internet, ”right in the feels”.

Nausicaä of the Valley of Wind

DSC_1395

En fördel med att gifta sig med en annan nörd är att man kan få sådana här vackra saker med sig till det gemensamma hemmet🙂

När det är mycket att göra och livet snurrar fort är ett av mina bästa recept på återhämtning och avkoppling att sätta sig i soffan med hela familjen och titta på tecknad film av Hayao Miyazaki. Många av hans Studio Ghibli-filmer har blivit kultförklarade, som t.ex. Min granne Totoro och Prinsessan Mononoke, och en (Spirited Away) har till och med vunnit en Oscar. Efter att ha sett allesammans vill jag hävda att dessa inte nödvändigtvis är de bästa filmer studion har producerat, men ingen av Miyazakis alster är direkt dålig. En av de svagare i samlingen vill jag dock hävda är Nausicaä från Vindarnas dal, och efter att ha läst källmaterialet, flera hundra sidor skrivna och tecknade av Miyazaki själv, förstår jag varför. Den skrevs förvisso med det uttalade syftet att kunna göra film på den (tydligen är/var det inte gångbart i Japan att göra tecknad film på något som inte varit en serie först), men den bredd och komplexitet som berättelsen har är omöjligt att klämma in i en tvåtimmarsfilm. Miyazaki visar här bortom all tvivel att det är skillnad på ”serietidning” och ”grafisk roman”.

Nausicaä of the Valley of Wind är att klassa som japansk postapokalyps, med betoning på post. Apokalypsen, även känd som ”the seven days of fire” när mänskligheten förödde jorden och närapå utrotade sig själv, ligger flera generationer bakåt i tiden. Nu håller den giftiga svampdjungeln ”Förfallets hav” på att långsamt sluka de små områden där människor fortfarande kan leva, och såklart så slåss de kvarvarande människorna om dessa små områden i ett krig mellan imperierna Dorok och Torumekia. I Vindarnas dal, ett litet lydrike till Torumekia på marginalen, är kung Jhil gammal och klen, men hans enda överlevande barn, prinsessan Nausicaä, är både karismatisk och omtyckt, samtidigt som hon är en duktig krigare och en osannolikt skicklig pilot. När en dag en flygfarkost från grannriket Pejitei kraschar i dalen startar en händelseutveckling som gör att inte ens den fredsälskande Nausicaä kan hålla Vindarnas dal helt utanför kriget.

Nausicaä själv är, trots en orädd attityd och skicklighet med svärd, en otroligt, osannolikt god människa. Sådär god så att man borde störa sig på henne. Bli irriterad på att hon är så orealistisk, glorifierad, löjligt snäll. Men så blir det inte. Jag uppfattar inte Nausicaä som en ”snäll flicka”, en väluppfostrad tjej som matats med mantran hämtade ur Bamse, utan min känsla blir att hennes vänlighet mot allt och alla bottnar i en djup medkänsla sprungen ur en enorm empatisk förmåga, en förmåga att förstå känslor och motiv hos alla omkring henne. Och då blir godheten helt plötsligt inte att mjäkigt lägga sig platt utan en avundsvärd kompetens, och istället för att bli irriterad får jag lite dåligt samvete för att jag inte är mer som hon.

DSC_1393

Noggrannt inspekterade, men befanns inte intressanta. Tur, då fick jag ha dem för mig själv…

Jag är som jag tidigare har påpekat, inte särskilt kompetent på att läsa grafiska romaner, och här får jag verkligen anstränga mig till det yttersta för att inte bara sluka de få meningarna på en sida och sen bläddra vidare utan verkligen studera bilderna och ta till mig vad som händer, inte bara vad som sägs. Ibland har jag ändå svårt att hänga med i svängarna i berättelsen. Det är många parallella spår att följa och det finns inga riktiga grafiska ledtrådar när man byter från en scen till en annan. I långa stycken bär alla aktörer mask för ansiktet så det är inte helt lätt att se vem som är vem, och att det är helt i svartvitt gör inte saken enklare, så ibland får jag bläddra lite fram och tillbaka för att verkligen hänga med. Men vilken resa det är! Jag borde ju ha lärt mig vid det här laget, att med Miyazaki gäller det att aldrig döma någon. Karaktärer kan vara otroligt komplexa och dessutom svänga fram och tillbaka under berättelsens gång, på ett mycket mänskligt sätt. En tydlig uppdelning mellan ”onda” och ”goda” som man så gärna vill göra för sig själv kan verka möjlig vid första anblicken, men förr eller senare kommer alla sådana kategorier att upplösas. Jag är också förtjust i hans tendens att använda kvinnor i roller som traditionellt brukar besättas av män (om man nu egenligen kan tala om några traditionella roller alls, det kräver lite tolkning), och hans fiktion brukar lekande lätt klara Bechdeltestet – så även denna. Det glädjer mig också att den så allerstädes närvarande romantiken som brukar poppa upp förr eller senare i berättelser med ”starka kvinnor” i huvudrollen, lyser med sin frånvaro alla fyra volymerna igenom. Tack för det. Västlänningar – se och lär!

Ett återkommande tema i Miyazakis filmer är naturens harmoni, ofta i kontrast mot människans förmåga till självdestruktivitet, och så även i Nausicaä. Det är nog en av anledningarna att jag finner hans verk så vilsamma, till skillnad från den uttjatade Kristusmyten om en utvald, predestinerad man vars handlingar ska rädda världen och mänskligheten. I Miyazakis berättelser är det sällan någon som måste göra något för att rädda världen (eller vad det nu är som måste räddas), utan snarare någon/några som måste *sluta* göra vad de gör, för det är destruktivt. Ett förtroende för naturens förmåga att läka sig själv, att anpassa sig, att hitta en väg. Det är en fridsam och lugnande tanke för mig.

Rogues

Någon har kommit på att man kan sälja tematiserade novellsamlingar som smör om man bara har George R. R. Martins namn på omslaget, verkar det som, för här kommer en till (efter Dangerous Women). Temat den här gången är ju som titeln anger, Rogues – ett svåröversättligt ord. Google Translate föreslår i nämnd ordning ”skurk”, ”skälm” och ”skojare”, men inget av dem har riktigt samma känsla som ”rogue” har på engelska. Men ni förstår vartåt det är på väg ändå.51U06-9FvDL._SX331_BO1,204,203,200_

Som alla novellsamlingar finns det vissa höjdare och vissa inslag en gäspar sig igenom. Efter ungefär en tredjedel av volymen avverkad börjar jag bli orolig för att det ska bli för mycket av den senare, just för att det är så många noveller som är så likartade. Antingen handlar de om nån hårdkokt privatdeckartyp som knuffar och våldar sig igenom berättelsen för att ändå bli lottlös i slutänden, eller så handlar den om ett väldigt utstuderat lurendrejeri som lurar även läsaren, fram till den oväntade upplösningen. Dessa båda scenarion i all ära, men det blir lite tråkigt i längden. Som tur är så blir det lite mer diversifierat efter en stund, och jag finner att jag verkligen gillar några av de noveller som utspelar sig i sammanhang som inte är de första man tänker på när man hör ordet ”rogue”. Men i slutänden är ändå gammal äldst, eller rättare sagt så är de stora författarna riktigt stora av en anledning – mina favoriter ur samlingen blir Neil Gaimans How the Marquis Got His Coat Back (som utspelar sig i Neverwhere-världen), Patrick Rothfuss The Lightning Tree (om en dag i en ung Basts liv) och såklart fantastiska Scott Lynchs A Year and A Day In Old Theradane. Den sistnämnda utspelar sig inte, såvitt jag kan bedöma, i Gentlemen Bastards-världen (även om det inte finns något som motsäger det egentligen, men de har i alla fall inga beröringspunkter). Old Theradane är Ankh-Morpork om Scott Lynch hade skapat den, mer allvarlig och mer dödlig än originalet, men lika magisk och korrupt. Och är man (härtill nödd och tvungen) avdankad gammal skurk och bedragare med villkorligt dödsstraff hängande över sig gäller det att man inte blir för full och gör saker som man ångrar dagen efter… Novellen är lika intrigfylld och finurlig som vi har kommit att förvänta oss av Lynch efter Locke Lamora-böckerna, men med en nypa mer humor och ett fascinerande persongalleri. Läs den!

Några mer (för mig) okända förmågor som jag också uppskattade var Gillian Flynns What Do You Do?, som ännu långt efter att samlingen är åter i hyllan, sätter myror i huvudet på mig, och Garth Nix A Cargo of Ivories som öppnar en dörr till en fascinerande fantasyvärld jag gärna skulle återvända till. Den stora besvikelsen i samlingen är egentligen det stora dragplåstret, George R. R. Martins Game of Thrones-novell, som inte har några särskilda berättarpoänger utan kan läsas lite som ett kapitel ur en småtråkig historiebok, och eftersom att den utspelar sig omedelbart innan hans novell från Dangerous Women (som jag kan tänka mig att många i målgruppen redan läst) så vet jag ju redan innan det börjar vad som kommer att hända i stora drag. Skittrist, Martin!