The Fitz and the Fool

En era är över. Första gången jag plockade upp Assassin’s Apprentice/Mördarens lärling gick jag på högstadiet, hade David Eddings Belgarion-serie som enda erfarenhet av fantasy, och blev lite besviken att den inte var mer som dem. Jag tog upp den igen nästan 10 år senare, läste den igen och blev helt knockad, och sög direkt i mig allt annat Hobb skrivit därefter. Sen har det fortsatt att komma hett efterlängtade delar med jämna mellanrum, i tätt sammanhängande tri- eller quadrologier, som sinsemellan utgör delar i ett störra sammanhang. Med denna sista trilogi (bestående  av Fool’s Assassin, Fool’s Quest och Assassin’s Fate) har även det större sammanhanget nått fram till en plats där, såvitt jag förstått, författaren avser sätta slutgiltig punkt.

En era är över, och jag erkänner att mitt så efterlängtade sträckläsande av hela berättelsen från början till slut har uppslukat mig, manglat mig, hjärtekrossat mig flera gånger om, tuggat mig och sedan spottat ut mig hudlös och rödgråten. Tycker ni att det låter melodramatiskt så stämmer det nog (men det skiter jag isf i). Jag känner mig också oerhört bakbunden i skrivandet av den här recensionen, eftersom att alla avslöjanden om någonting av innehållet per automatik skulle bli spoilers till den föregående serien, så ni får ursäkta om detta bitvis blir något skissartat.

Den här serien tar i alla fall vid precis där den föregående berättelsen om Fitz slutar (Fool’s Fate). Med tanke på hur länge jag har sett fram emot den och vilka förväntningar jag har på Hobb, så är jag seriöst orolig för att bli jättebesviken. Och det blir jag såklart inte. Tvärtom blir jag lite förvånad över att bli kastad rätt in i omvälvande händelser, i de tidigare serierna om Fitz har det tagit ett tag innan berättelsen tar verklig fart, men icke så här. Trots att boken är helt ny och trots att (nästan) ingenting händer så som jag hade förutsett, så känns det ändå på något sätt tryggt och bekant. Berättandet är i förstapersonsperspektiv, och Hobb nyttjar det lika effektivt som hon alltid har gjort. Strukturen känns också, så här i efterhand, väldigt bekant utan att för den delen vara repetitiv. De här böckerna knyter ihop många trådar från alla de tidigare Realm of the Elderlings-böckerna, så har man dem färskt i minne kommer man att känna igen sig i ännu större utsträckning.

Hobb skriver som vanligt vuxen fantasy, där berättelsen drivs genom karaktärerna och deras beslut. Jag förstår det som att vissa tycker att Hobbs karaktärer ofta fattar orimliga och ologiska beslut, men jag hävdar bestämt att det är precis tvärt om – de agerar som riktiga människor, som inte alltid heller fattar de beslut som är de mest rimliga eller logiska utifrån de givna förutsättningarna. Det gör att det, enligt mig, är Hobbs karaktärer som är komplexa och realistiska, medans det är de karaktärer vi ofta ser i andra böcker och sammanhang som är orimliga genom att vara alltför konsekventa och logiska, och därmed även stereotypa.

Hobb är ju också känd för att upprepade gånger utsätta sina karaktärer för brutala prövningar, och de här böckerna är inget undantag. Jag misstänker igen att vissa av mina personliga perspektiv har ändrats mer än vad jag uppfattat i samband med att jag blivit förälder, eller så har jag bara blivit blödigare med åren, för det här gör faktiskt ont att läsa ibland. Fast på ett njutbart sätt (hur nu det kan hänga ihop). Och till slut, det jag har fruktat mest, slutet. Som är en oerhört värdig avslutning på hela den långa berättelsen. Som vanligt finns det steg på vägen jag inte är helt förtjust i, de grundläggande premisserna känns lite svagare än Tawny Man-böckerna, som i sin tur är lite svagare än Farseer-böckerna. Men fortfarande bättre än det mesta annat på fantasy-hyllan. Och innan det är helt slut är allt redan förlåtet, och Robin Hobb kvarstår som familjens ohotade litterära husgudinna.

En era är över, och som alltid när det gäller Hobb så är min sammanfattning att alla med det minsta fantasyintresse bör läsa – nej, avnjuta – de här böckerna, men man bör börja från början, med Assassin’s Apprentice.

Jag jobbar på ett inlägg som diskuterar alla Hobbs böcker mycket mer ingående, men som blir fullt med spoilers. Jag länkar här när det är klart, ni som har läst böckerna får gärna ta diskussionen med mig där!

Annonser

Alfa och omega

Oskar Källner och jag brukar vara på samma våglängd – jag har gillat hans tidigare novellsamlingar, och i samlingar med blandade författare brukar han vara en av mina favoriter. Därav blir jag faktiskt lite förvånad att hans senaste samling Alfa och omega inte alls tilltalar mig.

Den innehåller sju noveller varav en är bekant sedan innan – En sista kyss farväl utgavs i engelsk version i Waiting for the Machines to Fall Asleep för nåt år sen. Då som nu tyckte jag att den var helt okej, men inte särdeles märkvärdig. Utöver den finns där ett antal noveller som inte tilltalar mig alls, trots superhjältepsykologer, årmiljonsöverskridande galaxvida entiteter och svenska myndigheter som täckmantel för dimensionsresande Chtulhudyrkarkulter (det där sista var iofs lite humor). Jag försöker analysera vad som inte tilltalar mig och kommer fram till att den gemensamma nämnaren verkar vara att det helt enkelt är för långt. I grunden bra idéer blir manglade igen och igen och igen tills all juice runnit ur dem för länge sen och jag bara väntar på att det ska ta slut. Tyvärr.

Ännu tydligare blir kanske den slutsatsen när jag tittar närmare på de noveller i samlingen jag faktiskt gillade. Den inledande Vid världens ände är bara knappt tio sidor lång, men lyckas ändå förmedla så mycket. Finstämt och känslosamt, och låter inte science fiction-temat bli ett självändamål utan använder det bara för att berätta om något som är tidlöst, på ett hjärtskärande vackert sätt. Min andra favorit är Stockholms drottning, en postapokalyps-fantasy-berättelse om en värld där mytologiska väsen tagit över jorden och människorna får finna sig att inte längre vara på toppen av den socioekonomiska pyramiden. Dess entusiastiska mischmasch av 80-talssverige, framtidsteknologi och fantasiväsen får mig att tänka på både Mutant: År Noll och Simon Stålenhags alster. En härlig miljö och en berättelse som kanske inte är ny men ändå väl genomförd och underhållande. Jag hoppas på mer i denna miljö från Källner i framtiden!

Recensionsexemplar från Fafner Förlag.

The Liveship Traders

Nu har den börjat. Den Stora Omläsningen av hela Realms of the Elderlings-serien, inför att jag ÄNTLIGEN (*squee!*) ska få börja på The Fitz and the Fool-trilogin i och med att sista delen kommer ut nu i maj.

Eftersom att jag trodde att jag läst den tillräckligt många gånger innan så hade jag nog tänkt mig att hoppa över första trilogin, The Farseer Trilogy, och gick direkt på The Liveship Traders. Då insåg jag två saker: för det första så finns det alltför många subtila kopplingar mellan böckerna för att jag bara ska kunna hoppa över en trilogi och tro att jag kommer ihåg den på det viset. För det andra så kommer jag nog aldrig att kunna läsa Liveship Traders-böckerna utan att bli i alla fall lite hjärtekrossad, melakoliskt förfärad och gråta en skvätt. Även fast jag redan från början vet hur det ska gå och hur det hänger ihop. Likaväl nu som när jag läste dem första gången för mer än tio år sedan. Hobb har (som kanske är bekant) en onaturlig talang för att utsätta sina karaktärer för konsekvenserna av sina egna och andras synnerligen mänskliga och förståeliga men inte alltid så väl underbyggda beslut. De brukar inte ha det lätt, hennes stackars dramatis personae, och ingenstans är det värre än i just den här serien tror jag. Det börjar ganska illa, och sen går det bara utför i en nedåtgående spiral av elände, som när vi är övertygade om att det inte kan blir värre, alltid kan fortsätta ett varv till. Trots det får vi aldrig lättnaden av att helt förlora hoppet, för det finns alltid där bakom nästa krök, just utom räckhåll, om bara…

Jag älskar de här böckerna och har mycket svårt att vara kritisk mot dem, men det kanske är betyg nog i sig?

En vacker översikt över samtliga böcker i Realm of the Elderlings-serien och i vilken ordning de bör läsas. Skamlöst stulen från författarens Facebook-sida.

Legend of Zelda: Breath of the Wild

Den senaste installationen i Nintendos Zelda-serie är helt enkelt ett briljant spel, som har gett mig dussintals, kanske hundratals, förnöjsamma timmar framför TV:n. Spelmekaniskt är det allt man förväntar sig av ett Zelda-spel och lite till, och berättelsen och spelmekaniken är vackert integrerade till en början. Jag älskar först hur man varsamt berättar en fragmenterad version av min egen historia, och låter mig ana glimtar av landet Hyrules historia och framför allt, berättelsen om mitt hjälte-alterego Link och den för evigt mystiska prinsessan Zelda av Hyrule. Men berättelsemässigt håller inte spelet hela vägen, och mot slutet blir det faktiskt något av ett antiklimax. Möjligen har jag missat delar i hur jag har valt att röra mig genom spelets synnerligen icke-linjära miljö, men det kan ändå bara vara en del av förklaringen. Man levererar helt enkelt för mycket i början, och sätter förväntningarna långt över vad det ganska platta och förutsägbara slutet kan leva upp till.

Men wow vad vackert det är…

Jag älskar som sagt berättelsen i början. Men samtidigt krossar den mitt hjärta litegrann. Varför det? Jo: Zelda för mig är originalet till 8-bit Nintendo och framför allt Zelda III: A Link to the Past (till Super Nintendo). Jag har knappt spelat  de mellanliggande, förutom remaken av Legend of Zelda: Windwaker som kom med mitt Wii U. Men jag tycker mig ändå ana att för varje upplaga bli just prinsessan Zelda själv en mer och mer upphöjd och eterisk figur. I Legend of Zelda: Breath of the Wild är hon en skir liten figur i vit klänning som mest gestaltas som en tynande klen röst som desperat ber om hjälp, men också ibland som en tragiskt hjälplös individ utan någonting som talar för henne utöver den medfödda status hon har som prinsessa (men alla tycker ju förstås om henne ändå, gnäll eller ej, hon är ju ändå *prinsessa* >_<) och som måste skyddas av Link i alla lägen. Det gör mig så besviken, då min bild av Zelda var baserad på hur hon gestaltades i Nintendomagasiet (då hon själv knappt syntes i de spel som bar hennes namn – hon var ju alltid kidnappad av ondingen). Där var hon en synnerligen handlingskraftig ung kvinna som ofta var den som handgripligen fick hjälpa Link ur kniviga situationer, dels med sina magiska krafter men också med sin pilbåge som hon hanterar med dödlig mästerlighet. Klänning och urringning var inget för min Zelda, här var det långärmat, uppknäppt, byxor och höga läderstövlar som gällde. Var tog hon vägen? Och om det var bara hon, men det vägs inte direkt upp av hur någon av de andra kvinnliga karaktärerna i spelet gestaltas heller – antingen avklädda eller supermesiga. Skärp er Nintendo! Det är 2017 nu, detta går åt fel håll….

Prinsessan Zelda, tidigt 90-tal. Krigare och kamrat.

Prinsessan Zelda, 2017. Hon får passa sig så att hon och hennes klena röst inte bleknar bort.

Willful Impropriety

Novellsamlingen Willful Impropriety har undertiteln 13 tales of Society, Scandal and Romance. Man kan ju tänka sig att det är lite motsägelsefullt att en bok som strävar efter att problematisera könsnormer ska utspela sig i (i alla fall pseudo-)viktoriansk miljö, men som förklaras i bokens förord så är detta en perfekt kombination – ju starkare konventionerna är, desto enklare blir det att problematisera dess brytande.

Efter att ha läst ungefär halva boken är jag lite trött på att den enda könsnorm som problematiseras är den kvinnliga, då i många av novellerna utgår ifrån en kvinna som på ett eller annat sätt, öppet eller dolt, uppför sig som eller utger sig för att vara, man. Samtidigt är jag fascinerad av berättelserna var och en för sig.

13478084I slutänden var det två noveller som stannade hos mig lite tydligare än de övriga. Den första var också först i samlingen, At Will av Leanna Renee Hieber. Den är egentligen enkelt uppbyggd, och handlar om en landsortsskådespelerska som blir får hjälp med att starta en framgångsrik karriär i London, under förutsättningen att hon inte avslöjar vilket som är hennes biologiska kön – hon uppträder än som man, än som kvinna och kan göra båda delar övertygande. Jag tycker att själva tanken är fascinerande, och jag tycker även att den lyfter ett starkt argument i den moderna jämställdhetsdebatten. Ty självklart utgör Mr/Miss Nightingale en stor skandal i sitt samhälle, och det finns människor som inte backar för att med alla tillgängliga medel inklusive våld tvinga henne att avslöja sitt sanna kön. Och ärligt talat, tror ni verkligen att det skulle vara annorlunda idag? Jag tror inte att vi har kommit längre än så…

Den andra novellen som verkligen grep mig heter False Colors och är skriven av Marie Brennan. Kanske är det för att huvudpersonen är officer (i flottan förvisso, men ändå!) som den här berättelsen talade till mig, men också för att den i mycket större utsträckning än de tidigare kändes som en stabil konstruktion i sig, där hela skandal-problematiken uppkommer som en naturlig konsekvens av berättelsens övriga element snarare än att vara det skelett som hela alltihopa hänger på. Väl genomfört och vackert, om än lite tragiskt också.

Sammanfattningsvis så är Willful Impropriety i grunden en novellsamling riktad till ungdomar, och att läsa den som vuxen gör att den ibland känns lite väl enkel och lite repetitiv, särskilt om man sträckläser den. Trots det är det en av de intressantare novellsamlingar jag har läst på senare år, och väl värd det lite extra krångel jag fick ta till för att få tag i den.

The Parasol Protectorate

I den nya steampunk-vågen som har sköljt över nördsamhället ett bra tag nu så skulle jag vilja säga att Gail Carrigers Parasollprotektorat-serie är den del av den litterära delen av kanonen. Jag läste första delen, Soulless, för länge sen, nu har jag avverkat övriga fyra delar: Changeless, Blameless, Heartless och Timeless (del två och tre finns översatta till svenska som Chanslös (hur man nu tänkte där?) och Hemlös.)

Precis som Soulless så är detta den sortens böcker där huvudpersonerna stannar upp mitt i ett handgemäng för att säga något lagom viktorianskt sarkastiskt, för att sedan fortsätta att bulta på motståndaren med sitt parasoll.. ni fattar bilden. Vi får fortsätta att följa Alexia och hennes vänner och familj i deras äventyr i Storbritanniens övernaturliga verklighet, där vampyrer och varulvar lever öppet bland vanliga människor som en integrerad del av samhället.

dsc_3349

Det är väl klart att det här kommer aldrig att klassas som stor litteratur, men jag tror inte det är vad man söker när man tar upp en sån bok heller. Då söker man underhållning, och det är det sannerligen. På ytan är det gott om klänningar och hattar och social positionering (farligt nära chick-lit, en genre jag har väldigt svårt för, men jag gillar det ändå!), men precis som all annan bra lättsam litteratur så finns det i alla fall lite mer under ytan. Intrigerna är kanske inte enormt komplexa, men tillräckligt intressanta och lyckas att överraska till och från. Framför allt är det dock karaktärerna som imponerar. För även om de är ganska klichéartade på många sätt, så är de samtidigt demonstrativt avvikande på sätt som jag verkligen uppskattar. Det tydligaste exemplet är kanske huvudpersonen själv, som är något så annorlunda som en kvinnlig huvudperson som inte anses särskilt vacker (snarare tvärt om), och som inte heller visar sig vara en ”ful ankunge” innan serien är slut.  Andra karaktärer avviker på mer subtila sätt, och Carriger använder just detta faktum för att elegant låta berättelsen ta vägar jag inte kunde förutse på grund av mina något stereotypa antaganden om vissa personer i berättelsen. Mycket glädjande och en liten subtil knäpp på näsan till mig också, tack så mycket.

Tyvärr är det svårt att bli mer konkret än så utan att spoila alltför mycket. Trots det måste jag ändå nämna öppningsscenen från Timeless. Vad jag skrattade! Jag kan inte säga mer, men alla som är i en livssituation som min kommer förmodligen att se det roliga i det. Viktorianskt dråpligt, om det nu finns något sådant. (Självklart kommer man inte att ha något särskilt ut av det om man inte har läst de andra böckerna först, dock.)

Sammanfattningsvis tyckte jag att hela serien hade stort underhållningsvärde och jag hade uppriktigt svårt att lägga ned den ett tag. Den största svagheten var nog slutet, där man förvisso knöt ihop de flesta trådar men inte på ett så elegant sätt som jag hade kommit att förvänta mig utifrån de tidigare delarna. Helt okej, men inte imponerande. Jag läser i min gamla recension av Soulless att jag inte var så sugen på att läsa uppföljarna, men nu är jag glad att jag gjorde det. Gillar ni den finns det ingen anledning att inte fortsätta till slutet.

Mass Effect

Såhär ljusår efter alla andra har jag till slut spelat igenom Mass Effect-serien: en trilogi av first person shooter-rollspel med en tung del av karaktärsutveckling, dialog och ett stort antal moraliska beslut som måste fattas, över hela skalan artigt/oartigt till avgörande av universums öde. Det är såklart en del vapensamlande, huvudskjutande och ducka-bakom-skydd-verksamhet, men jag hävdar att Mass Effect-spelens stora styrka och egenart är den stora och komplexa berättelsen där valen med verklig påverkan har ett stort inslag.

Jag börjar Mass Effect som Commander Shepard, människa och elitsoldat i ett universum där mänskligheten, efter att ha upptäckt reliker efter äldre civilisationer på Mars, tagit sig ut i rymden och upptäckt att där redan finns ett fungerande interstellärt samhälle samordnat av ett galaktiskt Råd där de tre mest utvecklade raserna är representerade – och självklart är människan inte en av dem. Jag blir en bricka i spelet när mänskligheten försöker närma sig detta galaxens finrum genom att, ganska tidigt i spelet, bli utsedd till världens första mänskliga SPECTRE-operatör. En Spectre är en sorts fristående elitoperatör som står över alla lagar och bestämmelser och bara tar order från galaktiska Rådet – ett sorts carte blanche att göra vad som helst så länge Spectren uppfattar att det gynnar galaxen i stort. Och nu har en annan sådan Spectre plötsligt sluta hörsamma Rådet och håller bevisligen på med saker som är minst sagt suspekta. Såklart blir det min uppgift att på något sätt se till att han slutar med det.

mass_effect_team_by_janeshepard89-d4z1p8kBerättelsen (precis som i de kommande två delarna) byggs upp av en huvudlinje och ett otaligt antal sidospår, som jag kan välja att följa eller inte allt efter vilken spelstil jag föredrar. Långsamt byggs en spännade galax upp omkring mig som spelare, och jag försöker hänga med och förstå vad det egentligen är som händer omkring mig, sanningen känns hela tiden precis utom räckhåll, men varje svar leder bara till en ny och större fråga.

Mycket av den intressanta dynamiken kretsar också kring följeslagarna. Redan från början har jag med mig mänskliga soldatkollegor, och snart träffar jag på fler personer från (mycket!) skiftande kulturer som slår sig samman med mig av en eller annan anledning. Jag kan prata med mina följeslagare för att lära mig mer om dem och den kultur och verklighet de kommer ifrån. Jag kan till och med, med lite ansträngning, utveckla kärleksrelationer med flera av dem (dock bara en per genomspelning,  nån hejd får det ju vara!). Jag måste också balansera min grupp inför varje uppdrag, jag kan inte ta med mig hur många andra som helst utan måste välja de jag tror passar bäst för uppgiften (eller de jag tycker bäst om).

Som vanligt är berättelsen i den inledande delen av trilogin nära på ett avslutat kapitel, samtidigt som att den tjänar som ett anslag till vad som komma skall.

Att notera är att jag i mitt spelande har använt den för berättelsen mycket kraftfulla funktionen att importera mitt sparade spel från del ett till del två, och sedan vidare från del två till del tre. På så vis följer konsekvenserna av de beslut jag som Commander Shepard fattat i början av trilogin med mig hela vägen in till slutet. Och vilka konsekvenser det är!

I Mass Effect 2 tar berättelsen helt ny fart med ett minst sagt vågat anslag,  sedan en helt ny riktning på ett intressant sätt, även om de huvudsakliga elementen fortfarande är desamma. Mycket av berättelsen byggs av och bygger på de följeslagare jag rekryterar under spelets gång.  Jag lägger säkert lika mycket av min speltid på att gå runt i mitt rymdskepp och prata med alla de intressanta personer som jag har övertalat att hjälpa mig som jag gör på att faktiskt vara ute och handgripligen lösa mitt uppdrag. Jag är mindre imponerad av integreringen av spelmekaniken in i berättelsen än vad jag var i föregångaren, här känns det till viss del ”spelifierat”,  i alla fall i detaljerna. I det stora håller dock berättelsen fortsatt mycket hög klass och det avslutande uppdraget i spelet är något av det mest nerviga, storslagna och svåra (inte speltekniskt svårt förstås, utan känslomässigt!) jag har spelat.

Den avslutande delen, Mass Effect 3, har en av de mer dramatiska öppningarna i datorspel jag har spelat (och då har jag ändå spelat ME2, som inte direkt var mild). Sedan följer, precis som sig bör i den avslutande delen av en trilogi, en resa där allt ställs på sin spets. Det visar sig att allt som jag trodde var stort, svårt och dramatiskt i de två föregående delarna bara var uppvärmning och upptakt jämfört med det här. Jag ställs dessutom gång på gång inför konsekvenserna av mina tidigare handlingar, och nu visar det sig att de kan ha blivit så enormt mycket större än vad jag såg från början. Ibland blir jag ”överfallen” mitt i vad som började som en rätt oskyldig dialog, att helt plötsligt stå där med två alternativ som jag måste göra ett val mellan, och jag famlar desperat efter den där inre kompassen de pratade om på lektionerna i officersetik för att få någon form av vägledning. ”Du, det är bara ett spel!” får jag säga till mig själv ibland, för att ens kunna med att trycka på knappen. Bara det känslomässiga engagemanget säger väl något om hur spännande jag upplevde berättelsen.

Den enda stora svagheten i hela serien är tyvärr slutet. Jag vill inte spoila något, men tyvärr tycker jag inte att det ens i närheten lever upp till den höga standard som resten av spelen har satt. Tyvärr. Jag ville så gärna gilla det men det gick bara inte. Trots det ångrar jag inte en minut av de nära 150 timmar jag lagt på serien.

Som sammanfattande värdering kan man se det faktum att det första jag gjorde efter att eftertexterna till ME3 rullat färdigt var att starta upp Mass Effect igen, och skapa en ny karaktär. Annat kön, annan bakgrund, annan attityd. För jag vill uppleva berättelsen igen –  fast ändå inte. Jag tänker göra annorlunda  val, bemöta de jag träffar på ett annorlunda sätt och utveckla relationerna med mina följeslagare på andra sätt. Jag är så oerhört nyfiken på var den resan kommer att leda, för mig och för galaxen…

Mass Effect-serien har M i ESRB-klassning (blod, våld, nakenhet, sexuellt innehåll och svordomar) och anses därmed vara lämpligt från 17 år och uppåt.

Vatta’s War

Oxveckorna är här men det är ännu ett tag tills att bokreakatalogerna trillar in. Då kände jag att jag behövde leta i att-läsa-listan efter frasen ”lättsam rekreationsläsning” för att ens orka hålla på. Och ut trillade Vatta’s War. Jag läste första delen, Trading in Danger, redan förr-förra sommaren och nu har jag alltså avverkat övriga fyra delar i serien – Marque and Reprisal, Engaging the Enemy, Command Decision och Victory Conditions. Som man kanske kan utläsa ur titlarna faller detta i kategorin ”militär SF”. Böckerna kan läsas fristående, men det är ingen bra idé – de hänger nära ihop kronologiskt och en stor del av berättelsen blir rätt urvattnad om man inte känner till de föregående delarna, och detta såklart i större utsträckning ju närmare slutet man kommer. dsc_3234

Vi får fortsätta att följa Kylara Vatta från del 1 i serien, hon som är dotter i en rik handelsfamilj men tänkte sig att istället slå in på den militära banan och bli officer. Hon gör bra ifrån sig på militärakademin men lyckas bli avskild några veckor innan examen efter att naivt ha blivit utnyttjad av en annan kadett. Hon blir istället engagerad i familjens interstellära handelsimperium, men över seriens gång så kryper den militära kontexten allt närmare, för att mot slutet helt överskugga de civila handelsintrigerna. För varje bok blir också perspektivet lite större, synfältet lite bredare och karaktärerna lite fler. I takt med detta tycker jag också att böckerna tappar i kvalitet, De två sista får okej-betyg men inte mer, och den sista får det med ett nödrop. Där de tidigare, med Marque and Reprisal som höjdpunkt, är vad jag skulle kalla arketypisk dussin-SF men av hög kvalitet (läsgodis, med andra ord), så urartar det till något riktigt platt där karaktärerna stelt åker längs de utstakade banorna för att komma fram till slutet som varje genrekompentent läsare listat ut var på väg för hundratals sidor sedan. Men det är väl acceptabelt, om man inte förväntar sig mer än så. Vill man ha den typen av SF som inte strävar efter att utmana ens uppfattningar om civilisation, teknik och människan utan bara lättsam underhållning av enklaste slag så är väl Vatta’s War helt okej (men vill du ha riktigt bra militär SF föreslår jag On Basilisk Station eller genrens ledstjärna Starship Troopers istället).

A Darkling Sea

I A Darkling Sea har människan tagit steget ut i rymden, men detta får läsaren inte se särdeles mycket av, förutom att berättelsen i sin helhet utspelar sig på planeten Ilmatar – en havsplanet täckt av ett kilometertjockt täcke av is. Där, under isen, lever ytterligare en civilisation av intelligenta varelser, som människorna har byggt en forskningsstation för att studera. Och det är inte den enda ickemänskliga civilisationen på banan heller, för människan har sedan tidigare kontakt med den teknologiskt välutvecklade flockvarelserna Sholen, och de har sina egna synpunkter på kontakter med främmande civilisationer…17934480

Det här är en science fiction-bok som passar alla med fetisch för dykning, och som inte får ont i själen av att se alla möjliga sorters varelser fatta beslut som möjligen kan verka rimliga ur ett subjektivt perspektiv en bit ner i stresskonen, men som läsaren lätt kan se hur allting kommer att urarta på grund av. Boken påminner mig också litegrann om A Fire Upon the Deep, då även den bygger mycket på människans kontakt och interaktion med andra raser, vars förutsättningar för liv skiljer sig såpass mycket från vårt att vi aldrig kan mötas på lika villkor. Jag var väl inte så våldsamt imponerad av den, men det var inte bortkastad tid att läsa den heller.

Bokslut 2016

Året som gick var det år då jag läste minst antal böcker sedan jag började föra statistik 2012. Kanske inte superförvånande, med nytt barn att ta hand om och nytt jobb att skola in sig på – ett jobb som dessutom innebär att jag läser en hel del, vilket gör det mindre lockande att ägna fritiden åt detsamma. Dessutom måste jag väl erkänna att en inte försumbar del av bortfallet är orsakat av att jag upptäckt vissa datorspel, som tenderar att sluka stor del av den begränsade fritid som finns att tillgå för en heltidsarbetande småbarnsförälder…. Men lite läst blev det i alla fall, så här kommer en sammanfattning av höjdpunkterna.

Gladaste överraskningen: The Night Circus. Precis vad jag förväntade mig, förutom att den var underbar och att jag älskade den?!

Bästa sci-fi: The Three Body Problem. Många styrkor, nästan inga svagheter. Uppföljarna ligger på läslistan!

Vackraste: Neil Gaimans The Sleeper and the Spindle, som är vacker både på omslaget, i inlagan och i sin litterära själ. Kan inte vänta till att dottern blir tillräckligt gammal för att förstå den!

Bästa svenska: Anders Fagers Kaknäs sista band, efter katastrofen med lagom humor och lagom allvar, en samling noveller som hänger ihop på ett lagom sätt. Väldigt svenskt, får man väl säga!

Mest lästa I: Halvan kör brandbil. Om jag visste hur många gånger jag har läst den, bara senaste veckan…

Mest lästa II: A Song of Ice and Fire. Med sina nära femtusen (4 959 för att vara exakt) sidor så står den för över en tredjedel av de totalt ca 13 700 sidor jag läst i år. Men det var det värt!

Bästa novell: A Year and A Day In Old Theradane ur novellsamlingen Rogues. Scott Lynch visar att han inte måste ha Locke Lamora för att kunna leverera.

Mest efterlängtade under 2017: Assassin’s Fate, tredje och sista delen i The Fitz and the Fool-trilogin, så att jag äntligen, ÄNTLIGEN kan få läsa dem!!!

Så nu står jag inför ett nytt år, och då tänkte jag att den här bloggen skulle få utvecklas lite. Jag läser ju som sagt mindre idag, för att jag ägnar mer tid åt datorspel. Och datorspel, tro det eller ej, spelar jag i huvudsak för att jag vill uppleva en storslagen berättelse. Som lärarstudent drev jag också aktivt frågan om att använda datorspel som texter i undervisningen, och hävdar att de kan vara väl lämpade för detta. Så jag tänkte härmed börja recensera även (vissa av) de spel jag spelar, inte generellt (det finns det många andra som gör bättre), utan enbart med fokus på berättelsen i spelet: hur den gestaltas, hur den utvecklas och förgrenas, hur jag som spelare kan påverka den. Jag hoppas att det finns fler av er där ute som spelar som jag och som kan dra nytta av detta, och kanske kan jag locka någon av er som inte spelar så mycket att vidga era vyer? Det får tiden utvisa.

Gott nytt 2017, allesammans!