Mass Effect

Såhär ljusår efter alla andra har jag till slut spelat igenom Mass Effect-serien: en trilogi av first person shooter-rollspel med en tung del av karaktärsutveckling, dialog och ett stort antal moraliska beslut som måste fattas, över hela skalan artigt/oartigt till avgörande av universums öde. Det är såklart en del vapensamlande, huvudskjutande och ducka-bakom-skydd-verksamhet, men jag hävdar att Mass Effect-spelens stora styrka och egenart är den stora och komplexa berättelsen där valen med verklig påverkan har ett stort inslag.

Jag börjar Mass Effect som Commander Shepard, människa och elitsoldat i ett universum där mänskligheten, efter att ha upptäckt reliker efter äldre civilisationer på Mars, tagit sig ut i rymden och upptäckt att där redan finns ett fungerande interstellärt samhälle samordnat av ett galaktiskt Råd där de tre mest utvecklade raserna är representerade – och självklart är människan inte en av dem. Jag blir en bricka i spelet när mänskligheten försöker närma sig detta galaxens finrum genom att, ganska tidigt i spelet, bli utsedd till världens första mänskliga SPECTRE-operatör. En Spectre är en sorts fristående elitoperatör som står över alla lagar och bestämmelser och bara tar order från galaktiska Rådet – ett sorts carte blanche att göra vad som helst så länge Spectren uppfattar att det gynnar galaxen i stort. Och nu har en annan sådan Spectre plötsligt sluta hörsamma Rådet och håller bevisligen på med saker som är minst sagt suspekta. Såklart blir det min uppgift att på något sätt se till att han slutar med det.

mass_effect_team_by_janeshepard89-d4z1p8kBerättelsen (precis som i de kommande två delarna) byggs upp av en huvudlinje och ett otaligt antal sidospår, som jag kan välja att följa eller inte allt efter vilken spelstil jag föredrar. Långsamt byggs en spännade galax upp omkring mig som spelare, och jag försöker hänga med och förstå vad det egentligen är som händer omkring mig, sanningen känns hela tiden precis utom räckhåll, men varje svar leder bara till en ny och större fråga.

Mycket av den intressanta dynamiken kretsar också kring följeslagarna. Redan från början har jag med mig mänskliga soldatkollegor, och snart träffar jag på fler personer från (mycket!) skiftande kulturer som slår sig samman med mig av en eller annan anledning. Jag kan prata med mina följeslagare för att lära mig mer om dem och den kultur och verklighet de kommer ifrån. Jag kan till och med, med lite ansträngning, utveckla kärleksrelationer med flera av dem (dock bara en per genomspelning,  nån hejd får det ju vara!). Jag måste också balansera min grupp inför varje uppdrag, jag kan inte ta med mig hur många andra som helst utan måste välja de jag tror passar bäst för uppgiften (eller de jag tycker bäst om).

Som vanligt är berättelsen i den inledande delen av trilogin nära på ett avslutat kapitel, samtidigt som att den tjänar som ett anslag till vad som komma skall.

Att notera är att jag i mitt spelande har använt den för berättelsen mycket kraftfulla funktionen att importera mitt sparade spel från del ett till del två, och sedan vidare från del två till del tre. På så vis följer konsekvenserna av de beslut jag som Commander Shepard fattat i början av trilogin med mig hela vägen in till slutet. Och vilka konsekvenser det är!

I Mass Effect 2 tar berättelsen helt ny fart med ett minst sagt vågat anslag,  sedan en helt ny riktning på ett intressant sätt, även om de huvudsakliga elementen fortfarande är desamma. Mycket av berättelsen byggs av och bygger på de följeslagare jag rekryterar under spelets gång.  Jag lägger säkert lika mycket av min speltid på att gå runt i mitt rymdskepp och prata med alla de intressanta personer som jag har övertalat att hjälpa mig som jag gör på att faktiskt vara ute och handgripligen lösa mitt uppdrag. Jag är mindre imponerad av integreringen av spelmekaniken in i berättelsen än vad jag var i föregångaren, här känns det till viss del ”spelifierat”,  i alla fall i detaljerna. I det stora håller dock berättelsen fortsatt mycket hög klass och det avslutande uppdraget i spelet är något av det mest nerviga, storslagna och svåra (inte speltekniskt svårt förstås, utan känslomässigt!) jag har spelat.

Den avslutande delen, Mass Effect 3, har en av de mer dramatiska öppningarna i datorspel jag har spelat (och då har jag ändå spelat ME2, som inte direkt var mild). Sedan följer, precis som sig bör i den avslutande delen av en trilogi, en resa där allt ställs på sin spets. Det visar sig att allt som jag trodde var stort, svårt och dramatiskt i de två föregående delarna bara var uppvärmning och upptakt jämfört med det här. Jag ställs dessutom gång på gång inför konsekvenserna av mina tidigare handlingar, och nu visar det sig att de kan ha blivit så enormt mycket större än vad jag såg från början. Ibland blir jag ”överfallen” mitt i vad som började som en rätt oskyldig dialog, att helt plötsligt stå där med två alternativ som jag måste göra ett val mellan, och jag famlar desperat efter den där inre kompassen de pratade om på lektionerna i officersetik för att få någon form av vägledning. ”Du, det är bara ett spel!” får jag säga till mig själv ibland, för att ens kunna med att trycka på knappen. Bara det känslomässiga engagemanget säger väl något om hur spännande jag upplevde berättelsen.

Den enda stora svagheten i hela serien är tyvärr slutet. Jag vill inte spoila något, men tyvärr tycker jag inte att det ens i närheten lever upp till den höga standard som resten av spelen har satt. Tyvärr. Jag ville så gärna gilla det men det gick bara inte. Trots det ångrar jag inte en minut av de nära 150 timmar jag lagt på serien.

Som sammanfattande värdering kan man se det faktum att det första jag gjorde efter att eftertexterna till ME3 rullat färdigt var att starta upp Mass Effect igen, och skapa en ny karaktär. Annat kön, annan bakgrund, annan attityd. För jag vill uppleva berättelsen igen –  fast ändå inte. Jag tänker göra annorlunda  val, bemöta de jag träffar på ett annorlunda sätt och utveckla relationerna med mina följeslagare på andra sätt. Jag är så oerhört nyfiken på var den resan kommer att leda, för mig och för galaxen…

Mass Effect-serien har M i ESRB-klassning (blod, våld, nakenhet, sexuellt innehåll och svordomar) och anses därmed vara lämpligt från 17 år och uppåt.

Vatta’s War

Oxveckorna är här men det är ännu ett tag tills att bokreakatalogerna trillar in. Då kände jag att jag behövde leta i att-läsa-listan efter frasen ”lättsam rekreationsläsning” för att ens orka hålla på. Och ut trillade Vatta’s War. Jag läste första delen, Trading in Danger, redan förr-förra sommaren och nu har jag alltså avverkat övriga fyra delar i serien – Marque and Reprisal, Engaging the Enemy, Command Decision och Victory Conditions. Som man kanske kan utläsa ur titlarna faller detta i kategorin ”militär SF”. Böckerna kan läsas fristående, men det är ingen bra idé – de hänger nära ihop kronologiskt och en stor del av berättelsen blir rätt urvattnad om man inte känner till de föregående delarna, och detta såklart i större utsträckning ju närmare slutet man kommer. dsc_3234

Vi får fortsätta att följa Kylara Vatta från del 1 i serien, hon som är dotter i en rik handelsfamilj men tänkte sig att istället slå in på den militära banan och bli officer. Hon gör bra ifrån sig på militärakademin men lyckas bli avskild några veckor innan examen efter att naivt ha blivit utnyttjad av en annan kadett. Hon blir istället engagerad i familjens interstellära handelsimperium, men över seriens gång så kryper den militära kontexten allt närmare, för att mot slutet helt överskugga de civila handelsintrigerna. För varje bok blir också perspektivet lite större, synfältet lite bredare och karaktärerna lite fler. I takt med detta tycker jag också att böckerna tappar i kvalitet, De två sista får okej-betyg men inte mer, och den sista får det med ett nödrop. Där de tidigare, med Marque and Reprisal som höjdpunkt, är vad jag skulle kalla arketypisk dussin-SF men av hög kvalitet (läsgodis, med andra ord), så urartar det till något riktigt platt där karaktärerna stelt åker längs de utstakade banorna för att komma fram till slutet som varje genrekompentent läsare listat ut var på väg för hundratals sidor sedan. Men det är väl acceptabelt, om man inte förväntar sig mer än så. Vill man ha den typen av SF som inte strävar efter att utmana ens uppfattningar om civilisation, teknik och människan utan bara lättsam underhållning av enklaste slag så är väl Vatta’s War helt okej (men vill du ha riktigt bra militär SF föreslår jag On Basilisk Station eller genrens ledstjärna Starship Troopers istället).

A Darkling Sea

I A Darkling Sea har människan tagit steget ut i rymden, men detta får läsaren inte se särdeles mycket av, förutom att berättelsen i sin helhet utspelar sig på planeten Ilmatar – en havsplanet täckt av ett kilometertjockt täcke av is. Där, under isen, lever ytterligare en civilisation av intelligenta varelser, som människorna har byggt en forskningsstation för att studera. Och det är inte den enda ickemänskliga civilisationen på banan heller, för människan har sedan tidigare kontakt med den teknologiskt välutvecklade flockvarelserna Sholen, och de har sina egna synpunkter på kontakter med främmande civilisationer…17934480

Det här är en science fiction-bok som passar alla med fetisch för dykning, och som inte får ont i själen av att se alla möjliga sorters varelser fatta beslut som möjligen kan verka rimliga ur ett subjektivt perspektiv en bit ner i stresskonen, men som läsaren lätt kan se hur allting kommer att urarta på grund av. Boken påminner mig också litegrann om A Fire Upon the Deep, då även den bygger mycket på människans kontakt och interaktion med andra raser, vars förutsättningar för liv skiljer sig såpass mycket från vårt att vi aldrig kan mötas på lika villkor. Jag var väl inte så våldsamt imponerad av den, men det var inte bortkastad tid att läsa den heller.

Bokslut 2016

Året som gick var det år då jag läste minst antal böcker sedan jag började föra statistik 2012. Kanske inte superförvånande, med nytt barn att ta hand om och nytt jobb att skola in sig på – ett jobb som dessutom innebär att jag läser en hel del, vilket gör det mindre lockande att ägna fritiden åt detsamma. Dessutom måste jag väl erkänna att en inte försumbar del av bortfallet är orsakat av att jag upptäckt vissa datorspel, som tenderar att sluka stor del av den begränsade fritid som finns att tillgå för en heltidsarbetande småbarnsförälder…. Men lite läst blev det i alla fall, så här kommer en sammanfattning av höjdpunkterna.

Gladaste överraskningen: The Night Circus. Precis vad jag förväntade mig, förutom att den var underbar och att jag älskade den?!

Bästa sci-fi: The Three Body Problem. Många styrkor, nästan inga svagheter. Uppföljarna ligger på läslistan!

Vackraste: Neil Gaimans The Sleeper and the Spindle, som är vacker både på omslaget, i inlagan och i sin litterära själ. Kan inte vänta till att dottern blir tillräckligt gammal för att förstå den!

Bästa svenska: Anders Fagers Kaknäs sista band, efter katastrofen med lagom humor och lagom allvar, en samling noveller som hänger ihop på ett lagom sätt. Väldigt svenskt, får man väl säga!

Mest lästa I: Halvan kör brandbil. Om jag visste hur många gånger jag har läst den, bara senaste veckan…

Mest lästa II: A Song of Ice and Fire. Med sina nära femtusen (4 959 för att vara exakt) sidor så står den för över en tredjedel av de totalt ca 13 700 sidor jag läst i år. Men det var det värt!

Bästa novell: A Year and A Day In Old Theradane ur novellsamlingen Rogues. Scott Lynch visar att han inte måste ha Locke Lamora för att kunna leverera.

Mest efterlängtade under 2017: Assassin’s Fate, tredje och sista delen i The Fitz and the Fool-trilogin, så att jag äntligen, ÄNTLIGEN kan få läsa dem!!!

Så nu står jag inför ett nytt år, och då tänkte jag att den här bloggen skulle få utvecklas lite. Jag läser ju som sagt mindre idag, för att jag ägnar mer tid åt datorspel. Och datorspel, tro det eller ej, spelar jag i huvudsak för att jag vill uppleva en storslagen berättelse. Som lärarstudent drev jag också aktivt frågan om att använda datorspel som texter i undervisningen, och hävdar att de kan vara väl lämpade för detta. Så jag tänkte härmed börja recensera även (vissa av) de spel jag spelar, inte generellt (det finns det många andra som gör bättre), utan enbart med fokus på berättelsen i spelet: hur den gestaltas, hur den utvecklas och förgrenas, hur jag som spelare kan påverka den. Jag hoppas att det finns fler av er där ute som spelar som jag och som kan dra nytta av detta, och kanske kan jag locka någon av er som inte spelar så mycket att vidga era vyer? Det får tiden utvisa.

Gott nytt 2017, allesammans!

Harry Potter and the Cursed Child

Få kan väl ha missat att det har kommit en ny bok om Harry Potter. Eller, egentligen är den ju en teaterpjäs, och boken jag har läst är manuset till den pjäsen. Därav är den trots fysisk storlek och sidantal, synnerligen snabbläst. Berättelsen utspelar sig nitton år efter den sista av de ursprungliga Potter-böckerna och kretsar till viss del kring de ursprungliga huvudpersonerna, men till ännu större del kring deras barn, som nu förstås är i Hogwarts-ålder.

harry_potter_and_the_cursed_child_special_rehearsal_edition_book_coverJag är lite skeptisk till hela konceptet först, ska jag erkänna. För det första brukar det sällan bli bra när författare ”bara ska skriva en bok till” i en berättelse som egentligen är avslutad. För det andra, det här pjäsformatet, hur mycket kan man få plats med egentligen? Men tack och lov kommer båda mina farhågor på skam.

I centrum står ett äventyr i Pottersk anda med lite magi, brådmogna ungdomar och livsavgörande beslut. Det tar oss också tillbaka till några av de tidigare äventyren i serien, men låter oss se dem ur ett annat perspektiv. Nu är jag inte tillräckligt mycket av ett Potterhead för att kunna jämföra med de tidigare böckerna, men för mig känns det rätt gediget och sammanhängande i alla fall. Självklart är det något tunt och forcerat jämfört med en roman, men det begränsade utrymmet man har nyttjas väl.

Harry Potter and the Cursed Child är enligt mig en värdig uppföljare till de ursprungliga böckerna, och den fortsätter trenden med att låta målgruppen åldras i takt med huvudpersonerna. För även om boken säkert är familjevänlig på många sätt och säkert passar sig för barn på en nivå, så skulle jag ändå vilja hävda att den i huvudsak riktar sig till barnens föräldrar. För föräldraskapet i sig är det genomgående temat i hela boken, och då främst de svåra och problematiska delarna. Inte ens Harry Potter själv, Hogwarts och hela mänsklighetens frälsare, har det särdeles lätt. Och kanske är det detta som är Rowlings budskap till sina trogna fans: den som började läsa serien när första boken kom ut 1997 kan mycket väl stå där med egna barn idag. I ett samhälle där Internet kan ge enkla med felaktiga lösningar till nästan alla problem och där alla ser ut att ha det bättre, rikare, snyggare och enklare än en själv (på Facebook och Instagram). Då känns det nog tryggt att veta att även en magisk superhjälte klantar till det ibland, och vet du vad? Det är inte hela världen för det, och även om det aldrig går att göra ogjort och osagt, så kommer det nog att bli bra såsmåningom ändå. Om man vill att det ska det. Ett hoppfullt och tryggt budskap, levererat i en enkel, sympatisk och välbekant förpackning. Jag gillar.

Saker min son behöver veta om världen

Som jag många gånger tidigare har uttryckt, så har jag väldigt svårt för böcker som faller under kategorin ”Humor”, och ända sedan långt innan jag visste att vi väntade barn så har jag skytt föräldraböcker som pesten. Därför är det så fascinerande att jag fullständigt *älskar* Fredrik Backmans Saker min son behöver veta om världen. Jag läste den faktiskt för några år sedan, innan vi ens hade några egna barn i sikte, och älskade den då också. Den är helt enkelt för jäkla skön för att inte gilla.

15910600Jag gillar som sagt inte böcker om föräldraskap. Jag kollar på omslag och läser baksidestexter ibland, och jag får alltid samma känsla. Antingen är det sådär uppsminkat veckotidningsomslagsperfekt, där alla är välkammade och lyckliga och vill ge sina oändligt visa tips om fyra enkla steg för hur just *ditt* föräldraskap också kan bli sådär pissenkelt och omslagsperfekt. Uppenbart ljug och önsketänkande, alltså. Eller så vill det vältra sig i hur extremt kaosartat och helvetiskt föräldraskapet är, vilka små illvilliga ungjävlar telningarna är (även om man älskar dem när de sover), och möjligen hur just *du* i fyra enkla steg kan slippa undan samma helvete. Lika uppenbart ljug och önsketänkande, ett försök att slå mynt av andras elände, och lika främjande av illusionen att föräldraskapet *kan* vara sådär välplanerat och perfekt (annars är det dig det är fel på). Detta är möjligen inte med verkligheten överensstämmande, men det är det intryck jag får när jag läser omslagen, så de lockar inte direkt till vidare läsning. Då till Saker min son behöver veta om världen. på baksidan står det att den har kallats för ”dysfunktionell pappabok”, och det bevisar bara min ovanstående tes. Detta är inte dysfunktionellt, detta är realistiskt. För Backman skriver enkelt, lättillgängligt, dråpligt och ibland över gränsen till raljerande. Men framför allt skriver han innerligt, kärleksfullt och självutlämnande. Han gör alla de där klantigheterna som vi också gör, försöker mörka dem (som vi också gör), men står ändå för dem tillräckligt för att ge ut dem i bokform. Det är lika skitroligt som det är befriande.

Boken är skriven som ett brev från far till son, och blandar på ett diskbänksrealistiskt sätt mycket stora och mycket små frågor ur verkligheten. Lite längre kapitel som Vad du kommer att behöva veta om rörelseaktiverade toalettlampor och Vad du kommer att behöva veta om manlighet blandas med små, korta (ibland inte ens en sida) avsnitt som Jag ser på dig lite som jag ser på T-Rexen i Jurassic Park och Det här föräldraskapet kom inte med nån manual, det är allt jag säger. Jag tycker att titlarna talar rätt bra för sig själv, vad gäller den rent humoristiska delen. Vad som inte kommer fram lika tydligt är det nakna sätt som kärleken både till sonen och sonens mamma skildras. Resonemanget eller berättelsen kan från början verka ytlig, tramsig, synnerligen mundan eller kännas som ett sidospår, men i slutänden rinner det ofta ut i något som är en ren kärleksförklaring, på ett sätt som visar på stor ärlighet och självinsikt. Om du snart ska bli förälder kommer BVC att hjälpa dig med allt du behöver veta för att barnet kroppsligen ska överleva. I övrigt är Saker min son behöver veta om världen den enda bok om föräldraskap du behöver läsa.

Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children

dsc_2811Jakob är en sextonårig kille i Florida, han har ett rätt vanligt liv förutom att hans föräldrar är mer välbärgade än genomsnittet. Han går i skolan, extrajobbar i en av butikerna i koncernen som ägs av hans släkt och förväntar sig ett ganska förutsägbart liv där han ska jobba sig upp till koncernledningen på sikt. Det enda märkvärdiga i hans liv är hans farfar Abe, som skildes från sina föräldrar i Polen under andra världskriget och fortsatte till att bli soldat, slåss i kriget, slå sig till ro i USA och bilda familj, och nu spenderar han sin ålderdom med att skrämma sin sonson med ruggiga historier om monster. Det är så landet ligger när Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children börjar. Den slår dock ganska snart in på en välkänd väg, med en parallell verklighet som ingen kan se förutom vår hjälte Jakob, som såklart är menad att hålla på med mycket mindre mundana ting än att vara företagsledare.

Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, som den heter på svenska, är ytterligare en ungdomsbok som rider på Harry Potter-vågen, och här känns likheterna ännu mer tydliga än i vissa andra exempel. Den här boken är lite vuxnare än HP (i nivå med de sista Potter-böckerna mer än de första), men i grunden samma berättelse som vi har hört så många gånger nu, och har egentligen inget nytt att komma med. Jag är lite skeptisk i början, sen så tar det sig efter en stund, men sen tycker jag att det brister lite i sammanhang och rimlighet mot slutet. I stora drag en ”meh”-bok, enligt mig. Det enda som är anmärkningsvärt är bilderna. dsc_2813Min (engelska) upplaga är illustrerad i svartvitt, med avbildningar av gamla foton från tidigt 1900-tal, ofta på barn och ofta ger de ett vagt kusligt intryck. Om man ska tro intervjun med författaren som finns längst bak i boken, så har han samlat på sig dessa gamla foton från olika loppmarknader och dylikt, och sen har berättelsen växt fram i växelverkan med dessa ibland mycket märkliga bilder. Ibland har han haft en del av historien att berätta, och sedan sökt bilder som illustrerar den. Ibland har han haft bilden, och sedan format historien så att den passar in. Tyvärr kände jag på mig detta redan när jag läste berättelsen, för den hänger inte riktigt ihop. Det fanns en disharmoni, något krystat och forcerat i den, som jag inser härrör just till att berättelsen blivit pressad att ta vissa vägar för att den ska passa ihop med just den bilden som fångat författarens intresse. Kunde ha blivit fantastiskt, men nu gör det lika mycket från som till i totalen.

Ett tema som jag känner att jag måste nämna, är föräldraskapet. Berättelsen om ett barns relation till sina föräldrar och föräldrars relationer till sina barn, går som en röd tråd genom berättelsen och för en gångs skull är den ganska rimlig. Normal. Inte oproblematisk, men inte heller katastrofal, och dessutom nyanserat skildrad. Det tycker jag är sällsynt i ungdomsböcker, och här behandlas det på ett fint sätt. Det kanske är värt att läsa boken bara för det.

Jag har förstått att Miss Peregrine’s Home for Peculiar Children har fått två uppföljare, men jag känner ingen större lust att jaga efter dem, men springer jag på dem nån dag kanske jag läser dem. Däremot tänker jag nog se filmatiseringen av boken som är på gång nu, inte minst för att Eva Green som imponerade stort i Penny Dreadful är med. Jag tror att det här är en bok som gör sig alldels utmärkt på vita duken, så jag får hoppas på den istället.

Spännande kedjebrev med böcker

WANTED: Participants for a book-loving social experiment. Comment if you want to participate and I’ll send you details. What do you have to do? Buy your favourite book and send it to a stranger (I’ll send you a name and address.) You will only be sending one book to one person. The number of books you will receive depends on how many participants there are. The books that will show up on your door are the other people’s much loved stories. #SaveTheCulture #BookExchange #LongLiveBooks

Detta dök upp i mitt privata Facebook-flöde idag, och det är lätt det bästa kedjebrev jag har sett, så jag vill gärna sprida det via bloggen också! Om du vill vara med, skicka ett mejl till fantastiskf [snabel-a] gmail [punkt] com så kommer ett svarsmejl med vidare instruktioner.

P.S. Den här posten har inget bäst-före-datum. Även om den råkar vara jättegammal när du läser den, så vill du vara med så kör!

P.P.S. Jo, jag vet, det var ett bra tag sen jag recenserade nåt nu. Jag har läst en del, men har inte haft tid och ork att blogga om det, men det är på gång, jag lovar!

The Dark North

Jag gillar choklad. Ibland köper jag en Marabou-kaka och moffar i mig snabbare än vad jag borde. Ibland köper jag fina praliner från Valrhona, och då gäller det att inte moffa i sig dem i samma tempo, för då smakar de egentligen inte bättre. Däremot om man tar sig tid att sätta sig ned, studera den vackra ytan, andas in den rika doften, låta smakerna rulla runt i munnen, då är det all skillnad i världen. The Dark North är definitivt en litterär Valrhona-pralin. Det här är en bok som inte ska slukas, den ska avnjutas. Upplevas.

dsc_2568När jag först får boken i min hand kommer jag av någon anledning att tänka på Simon Stålenhags Ur Varselklotet. Jag kan inte förklara varför, men kanske är det på grund av den lyxiga känslan av det gedigna, coffeetable-aktiga formatet och det faktum att båda är svensk fantastik som försöker slå på en engelskspråkig marknad, men där slutar egentligen likheterna (förutom, inser jag i efterhand, att vissa centrala individer tydligen är inblandade i båda projekten. Men det var inget jag visste då.) The Dark North är precis som namnet antyder en mörk historia, och tonen anslås redan på det svarta omslaget, med en illustration som för tankarna lite till en fruktansvärd förening av rollspelet Kult och filmen Ringu, men jag misstänker att det var något åt det hållet som man strävade efter. Det har tagit lite extra lång tid att komma igenom boken, inte bara för att jag verkligen har avnjutit den och inte slukat den, men också för att jag varje kväll har inväntat mörkrets inbrott för att ta boken och sätta mig i fåtöljen under läslampan. Att ta fram den i dagsljus har helt enkelt känts – fel.

The Dark North består av fem stycken kortare texter, samtliga skrivna av Martin Dunelind, och var och en rikt illustrerad av vardera fem olika illustratörer: Peter Bergting, Henrik Pettersson, Joakim Ericsson, Magnus Olsson och Lukas Thelin. Jag skriver ”kortare texter” och inte noveller, för jag tycker inte att alla texterna uppfyller mina krav på en novell. Några är definitivt noveller, medan några snarare hamnar i lyrik-facket, om man nu tycker att det är viktigt med fack. Vi kommer lite på kant med varandra direkt, jag och texten, och det är över en ren bagatell. Den inledande novellen är titulerad E18 West, efter vägen längs vilken den utspelas. För mig, född och uppväxt i Västerbotten, ligger ju E18 någonstans långt söderut och ger mig inte alls någon känsla av den mörka, exotiska norden. Men jag kanske inte tillhör målgruppen för boken heller, egentligen? Nåja, det går i alla fall fort över efter att jag kommit in i läsningen, och spelar egentligen inte så stor roll i slutänden. Det fortsätter med en novell i sci-fi-stuk, kanske den som har svagast koppling till Norden, för att sedan följas av två texter på olika sätt kopplade till nordisk mytologi. Den första av dem, Daughters of the End, är ett fascinerande exempel på indirekt berättande som jag finner mig själv komma tillbaka till igen och igen, bläddra fram och tillbaka och läsa små delar av texten igen och igen, funderandes över helheten.

Image by Lukas Thelin

Wow

Illustrationerna då. Illustrationerna är förstås fantastiska, och får verkligen komma till sin rätt uppblåsta över hela sidor eller ibland hela uppslag. Jag kan helt enkelt inte beskriva dem med ord, de måste ses. På vissa ställen har man också valt att sätta texten på ett vis som harmonierar underbart med de bakomliggande illustrationerna, och hade jag fått önska hade jag velat att redaktören hade vågat ta ut svängarna mer i den aspeketen, det hade höjt det redan goda samlade intrycket ytterligare. Min enda riktiga invändning är väl egentligen att man till en av texterna har misslyckats med att undvika den tröttsamma klichén inom fantastiken att (nästan) alla avbildade kvinnor har samma (attraktiva) kroppstyp och lite mindre kläder än vad som egentligen är motiverat. Det känns så onödigt, och stör mitt helhetsintryck. Men det uppvägs lite av den efterföljande berättelsen, som visar män och kvinnor som unga och gamla, tjocka och smala, vackra och fula i en härlig blandning.

Texterna i boken är egentligen, med ett undantag, inte remarkabla. Bra, javisst, men egentligen inte enastående. Men den utsökta harmoni och helhet som text och bild tillsammans utgör, den växelverkan som illustratörernas ordlösa gestaltning har med författarens mörka, poetiska uttryckssätt. Tillsammans är de remarkabla, kanske enastående i kategorin svensk produktion.

Image by Joakim Ericsson

Wow igen.

Så till det textuella undantaget. Den kloke redaktören har förstås sparat det bästa till sist. Den avslutande texten The Way of All Things är ett suggestivt mästarprov av klass, som tillsammans med Lukas Thelins briljanta illustrationer blir en demonstration av vilken kraft som bor i det osagda, det antydda, det underförstådda, det konfliktfyllda. En känslomässig provkarta över det svårmod som bor i den nordiska folksjälen. En värdig avslutning som sammanfattar vår mörka nord på ett sätt som gör svärtan synlig även för en hemmablind som jag.

Recensionsexemplar från Magnus Lekberg, creative director för The Dark North.