The Dark North

Jag gillar choklad. Ibland köper jag en Marabou-kaka och moffar i mig snabbare än vad jag borde. Ibland köper jag fina praliner från Valrhona, och då gäller det att inte moffa i sig dem i samma tempo, för då smakar de egentligen inte bättre. Däremot om man tar sig tid att sätta sig ned, studera den vackra ytan, andas in den rika doften, låta smakerna rulla runt i munnen, då är det all skillnad i världen. The Dark North är definitivt en litterär Valrhona-pralin. Det här är en bok som inte ska slukas, den ska avnjutas. Upplevas.

dsc_2568När jag först får boken i min hand kommer jag av någon anledning att tänka på Simon Stålenhags Ur Varselklotet. Jag kan inte förklara varför, men kanske är det på grund av den lyxiga känslan av det gedigna, coffeetable-aktiga formatet och det faktum att båda är svensk fantastik som försöker slå på en engelskspråkig marknad, men där slutar egentligen likheterna (förutom, inser jag i efterhand, att vissa centrala individer tydligen är inblandade i båda projekten. Men det var inget jag visste då.) The Dark North är precis som namnet antyder en mörk historia, och tonen anslås redan på det svarta omslaget, med en illustration som för tankarna lite till en fruktansvärd förening av rollspelet Kult och filmen Ringu, men jag misstänker att det var något åt det hållet som man strävade efter. Det har tagit lite extra lång tid att komma igenom boken, inte bara för att jag verkligen har avnjutit den och inte slukat den, men också för att jag varje kväll har inväntat mörkrets inbrott för att ta boken och sätta mig i fåtöljen under läslampan. Att ta fram den i dagsljus har helt enkelt känts – fel.

The Dark North består av fem stycken kortare texter, samtliga skrivna av Martin Dunelind, och var och en rikt illustrerad av vardera fem olika illustratörer: Peter Bergting, Henrik Pettersson, Joakim Ericsson, Magnus Olsson och Lukas Thelin. Jag skriver ”kortare texter” och inte noveller, för jag tycker inte att alla texterna uppfyller mina krav på en novell. Några är definitivt noveller, medan några snarare hamnar i lyrik-facket, om man nu tycker att det är viktigt med fack. Vi kommer lite på kant med varandra direkt, jag och texten, och det är över en ren bagatell. Den inledande novellen är titulerad E18 West, efter vägen längs vilken den utspelas. För mig, född och uppväxt i Västerbotten, ligger ju E18 någonstans långt söderut och ger mig inte alls någon känsla av den mörka, exotiska norden. Men jag kanske inte tillhör målgruppen för boken heller, egentligen? Nåja, det går i alla fall fort över efter att jag kommit in i läsningen, och spelar egentligen inte så stor roll i slutänden. Det fortsätter med en novell i sci-fi-stuk, kanske den som har svagast koppling till Norden, för att sedan följas av två texter på olika sätt kopplade till nordisk mytologi. Den första av dem, Daughters of the End, är ett fascinerande exempel på indirekt berättande som jag finner mig själv komma tillbaka till igen och igen, bläddra fram och tillbaka och läsa små delar av texten igen och igen, funderandes över helheten.

Image by Lukas Thelin

Wow

Illustrationerna då. Illustrationerna är förstås fantastiska, och får verkligen komma till sin rätt uppblåsta över hela sidor eller ibland hela uppslag. Jag kan helt enkelt inte beskriva dem med ord, de måste ses. På vissa ställen har man också valt att sätta texten på ett vis som harmonierar underbart med de bakomliggande illustrationerna, och hade jag fått önska hade jag velat att redaktören hade vågat ta ut svängarna mer i den aspeketen, det hade höjt det redan goda samlade intrycket ytterligare. Min enda riktiga invändning är väl egentligen att man till en av texterna har misslyckats med att undvika den tröttsamma klichén inom fantastiken att (nästan) alla avbildade kvinnor har samma (attraktiva) kroppstyp och lite mindre kläder än vad som egentligen är motiverat. Det känns så onödigt, och stör mitt helhetsintryck. Men det uppvägs lite av den efterföljande berättelsen, som visar män och kvinnor som unga och gamla, tjocka och smala, vackra och fula i en härlig blandning.

Texterna i boken är egentligen, med ett undantag, inte remarkabla. Bra, javisst, men egentligen inte enastående. Men den utsökta harmoni och helhet som text och bild tillsammans utgör, den växelverkan som illustratörernas ordlösa gestaltning har med författarens mörka, poetiska uttryckssätt. Tillsammans är de remarkabla, kanske enastående i kategorin svensk produktion.

Image by Joakim Ericsson

Wow igen.

Så till det textuella undantaget. Den kloke redaktören har förstås sparat det bästa till sist. Den avslutande texten The Way of All Things är ett suggestivt mästarprov av klass, som tillsammans med Lukas Thelins briljanta illustrationer blir en demonstration av vilken kraft som bor i det osagda, det antydda, det underförstådda, det konfliktfyllda. En känslomässig provkarta över det svårmod som bor i den nordiska folksjälen. En värdig avslutning som sammanfattar vår mörka nord på ett sätt som gör svärtan synlig även för en hemmablind som jag.

Recensionsexemplar från Magnus Lekberg, creative director för The Dark North.

Kaknäs sista band

För ett par år sedan kom senaste nyutgåvan av det klassiska svenska rollspelet Mutant. Nyutgåvan är känd som Mutant: År Noll och jag har hittills haft några riktigt sköna spelupplevelser i det spelet – fram till att alla i spelargruppen inklusive SL på några månader blev föräldrar. (Kampanjen ligger på is för tillfället, men snart så!🙂 ) I Kaknäs sista band tar Anders Fager oss med till Mutant: År Noll:s verklighet. Där finner vi 2000-talets Sverige i ruiner efter en katastrof som ingen riktigt kan redogöra för hur den gick till, men den lämnade världen avfolkad och förpestad av fallfärdiga byggnader, havererade fordon och zonröta. Vissa människor har överlevt i generationer instängda i bunkrar under jord, vissa har på något sätt lyckats leva i den nya, fientliga miljön men till ett fruktansvärt pris. Zonrötan ovan jord gör groteska genetiska mutationer till vardagsmat, och det är inte bara människor som blivit muterade heller. Vi får möta alla möjliga sorters muterade djur, inte minst de ultrakommunistiska, militanta, köttätarmördande rubbitarna, muterade kaniner som inte längre är nöjda med att framleva sina liv som bytesdjur…

kaknasMutant har alltid haft en speciell, ultrasvensk ådra med en liten anstrykning av humor under den mörka och röt-täckta ytan (en humor som förra iterationen av rollspelet, Mutant: Undergångens Arvtagare, kanske drog lite väl långt), och den fångar Anders Fager mycket väl i de noveller som Kaknäs sista band består av, och som kontrasterar så väl mot det mörka i temat. För som vanligt i postapokalyps så är det kanske inte en strålande positiv och altruistisk människosyn (mutantsyn?) som förmedlas, men ändock tycker jag att Mutant alltid har andats framtidstro på ett sätt som är ovanligt i genren, och även detta fångas, speciellt i den samhälleliga progression som kan anas om man läser alla novellerna i följd och fångar upp de ytterst snabba små hänvisningar de har till varandra.

Jag är minst förtjust i titelnovellen, som utgör någon form av ramberättelse, eller kanske kan man kalla dem små intermissioner, som jag tycker faller lite platt och inte gör särskilt mycket till för boken i stort. Men det gör inte så mycket, för de är rätt liten del i helheten. Jag faller dock pladask för den inledande Det första steget på Upplandet, egentligen en enkel berättelse, men vars sista replik på något sätt sammanfattar allt vad Mutant står för.

Är man redan Mutant-frälst är Kaknäs sista band förstås en given stämningshöjare. Är man inte det, kanske inte ens spelar rollspel, men ändå lite förtjust i den postapokalyptiska genren, tycker jag att man ska Anders Fagers tolkning av Mutant-världen en chans, vem vet? Det kan bli början på något stort.

Failure is Not an Option

Hur går man tillväga för att lösa ett enormt komplext problem som ingen har varit i närheten av att lösa förut? Och hur hårt kan man pressa det när man har en hård deadline att möta, men om man gör för mycket fel på vägen så dör det människor? En av de människor som kanske är mest lämpad att svara på den frågan är Gene Kranz. Han gick i pension från NASA 1994. När han började där 1960 var kalla kriget kapplöpning mot rymden i full gång, och ryssarna var definitivt i ledningen. När Jurij Gagarin flög sitt varv runt jorden 1961 brottades amerikanerna fortfarande med raketer som exploderade eller bara lyfte fyra tum innan de föll tillbaka ned på plattan igen. Dock känner väl de flesta till facit, att bara 8 år senare var det amerikanerna som till slut lyckades placera en människa på månen. (Man kan diskutera om Nedelin-katastrofen spelade viss roll i detta eller inte, men det är en annan historia.)

Gene Kranz var i alla fall flygledare, ”mission director” på NASA i många år, legendarisk inte minst för att han var den som var chef för markkontrollen BÅDE under den första månlandningen och när Apollo 13-olyckan inträffade. Failure is Not an Option är hans memoarer, och uttrycket sammanfattar rätt väl attityden hos alla de som jobbade i markkontrollen under dessa år (och säkert också hos många fler av de som var involverade). Kortfattat kan man väl säga att Gene Kranz lär vara en rätt svårstressad man. Vilket man förmodligen kan säga om hans fru Marta också, med tanke på att deras familj utökas från ett till sex barn under dessa 8 år, samtidigt som maken verkar jobba en sisådär 70-timmarsveckor med ledigt på julafton och midsommarafton, typ. (Hur fan gjorde hon? Jag tycker det är tillräckligt med ett barn på två vuxna?!) Men det är väl också en annan historia.

Failure is Not an Option är ett fascinerande dokument över människorna som tillsammans gjorde ett otroligt precisionsarbete på en osannolikt kort tid. Det handlar mycket om teknik, men lika mycket om pedagogik, ledarskap och mänsklig kreativitet. ”Den mänskliga faktorn” är något vi ofta skyller på när något går fel, men i Gene Kranz tappning är det tvärt om – när tekniken sviker och syretanken på Apollo 13 exploderar, då är den mänskliga faktorn det enda han har att jobba med. Tre frusna, törstiga människor i livsfara på ett skadat rymdskepp halvvägs till månen, och hundratals intelligenta, kunniga och engagerade människor på jorden vars enda mål det har blivit att få de tre hem igen – failure is not an option.

Det här är dock ingen instegsbok. Det är lätt att förvirra sig bland namn, människor och hastiga tekniska förklaringar. Gene Kranz är trots allt jaktpilot och flygledare, inte författare, även om han gör ett rätt bra jobb. Läs gärna den här boken, inte minst som ett dokument över ledarskap i svåra situationer och över osannolikt komplexa uppgifter, men skaffa dig lite koll på Apollo-programmet först (t.ex. i den utmärkta A Man on the Moon).

A Song of Ice and Fire del 2-5

Ni som följer bloggen kanske läste för ett tag sen att jag frångått mina principer och börjat läsa A Song of Ice and Fire, trots att serien inte är avslutad. Tidigare skrev jag om första delen, A Game of Thrones, och här kommer de övriga som kommit ut till dags dato: A Clash of Kings, A Storm of Swords, A Feast for Crows och A Dance with Dragons.

Det här är fantasy som den ska vara. Den har allt, utan att för den delen trampa i det juvenila kliché-klaver man allt för ofta ser i genren. Alla elementen finns där – kungar och drottningar och prinsessor, ädla (och mindre ädla) riddare, gudar och profetior, magiska svärd, exotiska, främmande länder och drakar! Men på något sätt hoppar det inte upp och biter en i näsan på samma sätt som det brukar göra, för det är utspätt med mängder och åter mängder av människor som upplever sig vara (och ofta är) i oförsonliga och trängda situationer, och som gör vad som helst för att nå sina mål, eller för att skydda sig själva och sina nära och kära. Detta resulterar i en flodvåg av intriger och egoism – det intrigspel som kallas the game of thrones – där det enda man kan vara säker på är att den som inte har egoistiska motiv och gör vad som helst för att uppnå dem kommer att sluta som förlorare. All antydan till altruism, heder och ära samt sympati för människor man inte har blodsband med kommer tveklöst att sluta med att en blir hånad, bränd och blåst i bästa fall. I värsta och troligaste fall, död.

BooksetVem som är seriens huvudperson har tydligen debatterats av fansen, vilket är fullt förståeligt då det inte finns någon karaktär som är mer central än alla andra, utan mer än en handfull som alla känns centrala för sin del av berättelsen. Trots många fokuskaraktärer känns dock berättelsen inte splittrad, utan tvärt om finner jag att jag tänker ”Åh, äntligen!” så snart jag ser vem jag kommer att få följa i nästa kapitel. Det fascinerar mig också hur Martin lyckas få mig att se på en karaktär som ondskan själv i en bok, bara för att i nästa bok göra henom till fokuskaraktär och på några korta kapitel lyckas få mig att svänga från förakt och avsmak till sympati. Säkert görs det fullt medvetet, men det känns ändå starkt och effektfullt.

Ingen recension av A Song of Ice and Fire kan väl vara riktigt komplett utan att den jämförs med Game of Thrones. Tv-serien som har känts så fyllig och genomtänkt när jag har sett den ger mig nu ett intryck av att vara ett forcerat hastverk där man bara fått med berättelsens stora drag och höjdpunkter. Första säsongen är boken otroligt trogen, och sen går de gradvis skilda vägar så att säsong 5 bara känns löst baserad kring grundidéerna i bok 5. Många saker har kastats om kronologiskt, så att saker som händer vid ett tillfälle i böckerna händer vid ett helt annat i tv-serien, men det har man lyckats reda ut rätt smärtfritt. Större problem är det att ungefär en tredjedel av karaktärerna i böckerna helt saknas i tv-serien, så vissa av tv-karaktärerna får fara runt som ologiska idioter för att försöka täcka upp för vad ett par, tre andra personer gör i böckerna. Särskilt två av karaktärerna man har utelämnat undrar jag verkligen hur man har tänkt få ihop tv-serien utan, men det kan vara så att de bara inte har dykt upp än?

Så här i efterhand önskar jag definitivt att jag hade läst böckerna innan jag såg serien, men det är inte mycket att göra åt nu. Det rekommenderar jag dock starkt till alla som varken gjort det ena eller det andra – börja för guds skull med böckerna, men gör det när du har gott om tid att sträckläsa  de ca 4200 sidorna, och förbered dig på i alla fall 10-15 år av frustration därefter, för det är nog tidigast då vi kan räkna med att det blir klart. Öka, Martin!!!

Serien börjar med A Game of Thrones, om du har missat den.

På gott och ont

Jag var på biblioteket i ett annat ärende, men när jag såg en bok med undertiteln ”boktips om fantasy och skräcklitteratur” på hyllan kunde jag helt enkelt inte låta bli. Boken heter På gott och ont och författaren heter Annika Johansson, som jag känner igen från Världar av mörker, världar av ljus, som var kurslitteratur i en kurs jag läste för år och dar sen. I båda dessa böcker får jag uppfattningen att författaren är en utböling som tittar in lite på vår exotiska vana att läsa genrelitteratur utan att själv vilja vara en del av nördkulturen, vilket gör att allt hon skriver känns lite själlöst och distanserat. pa_gott_och_ontBara det faktum att På gott och ont listar David Eddings böcker under samma rubrik som Tolkiens gör att hon förlorar lite trovärdighet i mina ögon… Annars är boken precis vad undertiteln säger – boktips i fantasy- och skräckgenrerna. Här listas titlar sida upp och sida ner med en mycket kort och rätt skinntorr beskrivning vardera, knappt ens ett stycke långa i de flesta fall. Det är indelat under rubriker som Historisk fantasy, Humor och Helvete och himmel. Och det är egentligen allt den här boken är. En lista med titlar, klassificerade och prydligt stoppade i fack. Om man har torka av sällan skådat slag i sin att-läsa-lista (ha! Inte ett vanligt problem, direkt) eller om man har väldigt specifika önskemål om subgenrer så kan nog den här boken vara till hjälp, men annars känns den mer som en krycka för den som är helt obekant med genren och vill hitta någonstans att börja, eller för den som vill förhålla sig till fantasyläsare lite som en ornitolog som studerar, bockar av och klassificerar exotiska fåglar, men för den som redan är frälst känns den inte särskilt hjälpsam.

Första odjursboken

Nu är det sommar och semestertider, och då har dottern passat på att göra sitt första besök på SF-bokhandeln i DSC_1787Göteborg.  Vi kunde ju inte låta henne komma tomhänt därifrån, och som tur var hittade vi den här underbara boken! Den som är uppmärksam kanske känner igen namnet Johan Egerkrans från Nordiska väsen, som jag bara hade superlativ att säga om. I Första odjursboken fortsätter han i samma anda och berättar om mytologiska väsen, fast väl anpassat för de allra minsta – med tjocka pekbokssidor går den bra att läsa även om en ännu inte har fyllt ett och lärt sig innebörden av ”bläddra försiktigt”. På varje uppslag finns en helsidesbild av ett mer eller mindre läbbigt odjur som gripen, jätten och basilisken, tillsammans med en kort vers som beskriver dess mest framträdande drag. Underbart och träffsäkert i både text och bild. Min favoritvers blir den om hydran på bilden nedan. Jag menar, vem kan motstå uttrycket ”nafsig orm-bukett”?!😀

DSC_1788

A Game of Thrones

Jag har få principer kring mitt urval av litteratur, men efter att ha gått på några minnesvärda minor i min ungdom så har jag en: jag läser inte bokserier förrän de har kommit ut i sin helhet. Jag har varit duktig och principfast och allt sånt där i många år nu, men efter att ha sett säsong 6 klarar jag det inte längre. Så, för att parafrasera Yara (el. ”Asha”, som hon heter i böckerna) Greyjoy: fuck principer, let’s have instant gratification! Med andra ord: jag läser just nu George R. R. Martins A Song of Ice and Fire, ursprunget till tv-serien Game of Thrones. Än så länge har jag hunnit avverka första boken som heter just A Game of Thrones, och sällan har jag fått så exakt vad jag förväntade mig av en bok. Första säsongen av tv-serien återberättar boken med högre precision än vad jag trodde var möjligt, med scener och repliker återgivna ordagrant i många fall. Några enstaka scener och händelser är såklart utelämnade, men de hör ändå till undantagen. Trots detta är läsningen inte ett dugg tråkig. Om jag någon gång ska gå tillbaka till skolvärlden och undervisa i svenska kan jag gladeligen tänka mig att använda säsong 1 av tv-serien tillsammans med denna bok (eller, efter sammanstöt med verkligheten, urval ur båda delar) som ett diskussionsunderlag till ett arbete kring olika mediers olika förutsättningar för berättande. För det är i allt väsentligt samma historia som berättas, och ändå känns den helt annorlunda i bokform. Den audiovisuella berättelsen i tv-serien är medryckande, praktfull och bombastisk, men den känns ändå som en enkel sammanfattning av den fylliga berättelsen i böckerna. Här får karaktärerna ett inre liv som man inte har lyckats att komma i närheten av att gestalta i det höga tempot som TV kräver, och berättelsen får ett djup och en historia som bara kan skymtas i tv-serien och då bara när det är nödvändigt för att förstå vad som händer i nuet.

13496A Game of Thrones är första delen i en episk (och oavslutad!) fantasysaga som berättas i förstaperson ur ett antal olika karaktärers perspektiv. Det sägs att Martin hämtade mycket inspiration från Rosornas krig när han skissade upp den här serien, och för den som känner till detta kan mycket av det anas i berättelsen, men den är också så mycket mer än så – den historiska kampen om kungamakten i England blir bara ett skelett att hänga upp en fyllig och komplex berättelse på. Det här är fantasy som gör allt för att plocka bort barn-och-ungdoms-stämpeln som genren hade på 90-talet när boken kom ut: här är gruvliga stympningar av alla möjliga kroppsdelar inklusive halshuggningar, det är lögner och ränkspel, incest, horeri (varför är detta alltid en sån självklarhet i vuxenfantasy?), våldtäkter och ond, bråd död. Ingen går säker, inte ens fokuskaraktärerna.

Efter att ha sett tv-serien har jag ett visst informationövertag och kan bara konstatera att om böckerna i stora drag följer serien så är Martin en lurig jävel – här och där antyds saker, subtilt men ändå tydligt, på ett sätt som totalt hade gått mig förbi om jag inte suttit med facit i hand. Jag ser definitivt fram emot att läsa resten av serien (skriv färdigt nån gång då, gubbe!), för TV i all ära, men för att få den fulla berättelsen och den fullkomliga upplevelsen finns det inget annat alternativ än att ta sig an böckerna.

Se även A Song of Ice and Fire del 2-5, där jag recenserar nästkommande delar i serien.

The Three Body Problem

Mina erfarenheter ur genren science fiction är beklämmande enkelriktade – det är med några lysande undantag vita västerlänningar, i huvudsak män, över hela planen. Det är en av anledningarna att det glädjer mig att jag hittade The Three Body Problem (tack för tipset, rymdolov!), och att jag dessutom gillade den så mycket. Inte minst gillade jag den för att jag läste första kapitlet, ett anslag som utspelar sig på 60-talet, och sedan var jag tvungen att slå upp den kinesiska kulturrevolutionen på Wikipedia för att fylla igen det nyupptäckta hålet i min bildning. Och huvva, vilken läsning det var! Som de säger på Internet, ”can’t make this shit up”… Sedan lämnar berättelsen ganska snabbt 60-talet bakom sig, och utspelas i en nära framtid. Vi får följa nanomaterialsforskaren och fritidsfotografen Wang Miao när han blir ombedd att delta i en utredning om varför ett antal framstående forskare inom det naturvetenskapliga området, till synes oberoende av varandra, väljer att begå självmord. Inte långt därefter börjar flera av hans kameror uppföra sig underligt, och därifrån fortsätter det tills Wang är osäker på vilka av fysikens lagar han egentligen kan lita på…

three-body_problem_the-cixin_liu-33978434-frntlThe Three Body Problem är typiskt ”hård” science fiction, där själva naturvetenskapen har mycket utrymme i berättelsen och som håller sig väldigt nära den verkliga vetenskapen så som vi känner den. Dess kinesiska ursprung ger den en mycket speciell känsla som jag tror kommer delvis ur att den faktiskt utspelar sig i Kina och ett samhälle som i sig är mycket annorlunda från vad jag som västerländsk läsare är van vid. Även om det inte diskuteras explicit så är det uppenbart att underliggande värderingar och erfarenheter inte är de jag tar för givna. Delvis är det nog också på grund av att många närmast klichéartade begrepp och formuleringar som en brukar stöta på i den här typen av böcker lyser med sin frånvaro.

Jag tyckte som ni förstår väldigt mycket om den här boken. Den vågar vara vetenskaplig utan att egentligen gå in på detaljer, så det gör inget om man inte så bevandrad i naturvetenskapen – inget ”scientific mumbojumbo” här. Den känns exotisk, spännande och fräsch, och med subtila antydningar om ett stort mysterium lyckas den fånga och behålla mitt intresse utan att egentligen berätta någonting på väldigt länge, och när den till slut lägger korten på bordet blir jag inte besviken – vilket kändes som en stor risk att jag hade kunnat bli, så som det så ofta blir när författaren bygger upp till något stort och till slut måste leverera (Robert Jordan, jag tittar på dig!). The Three Body Problem har väl förtjänat sitt Hugopris och är läsvärd för alla som är det minsta intresserade av matematik, naturvetenskap och/eller hård science fiction.

The Night Circus

Jag kan inte komma ihåg när, om ens någonsin, jag senast läste en bok på samma sätt som jag läste The Night Circus. Boken i sig är lika magisk som cirkusen den handlar om – cirkusen som alltid dyker upp oanmäld. Helt plötsligt står den bara där på en äng i närheten och öppnar, olikt alla andra cirkusar, när mörkret faller. Att öppna boken är att kliva in i den förtrollande, förundrande, svartvita tillvaro som cirkusen är. Jag, som normalt är så krävande och analytisk när jag läser, med höga krav på berättelsens sammanhang och inre logik, på runda komplexa karaktärer och driv i berättandet, jag märker att jag aktivt försöker att inte tänka så mycket på berättelsen, utan fokuserar på att uppleva historien snarare än att läsa den. Varje mening är omsorgsfullt formulerad, inte så som jag skulle ha uttryckt mig om jag till vardags skulle få fram samma innebörd, utan för att förmedla en känsla lika väl som en berättelse.

the-night-circusDet är klart att där finns en berättelse. Där finns två griniga gamla magiker i frack och hög hatt som spelar ett magiskt spel, med var sin ung människa som spelpjäs. Cirkusen är deras spelbräde, och allt eftersom att de ungas egna magiska förmågor utvecklas, försöker de förstå det mystiska spel som de båda är brickor i. Berättelsen är grym, vacker, kärleksfull och om jag skärskådar den lite är den faktiskt inte särdeles unik och möjligen lite osammanhängande. Men framför allt är den romantisk. Men inte romantisk sådär som man brukar mena med ordet, sådär som två människor som trånar efter varandra. Den är snarare romantisk som en bal på slottet, en promenad under en gnistrande iskall natthimmel, en ensam ros i en behandskad hand, ett brev med böljande snirklig, handskriven adress. För mig var läsningen av The Night Circus en drömsk, nästan en spirituell upplevelse, som totalt lyckades med att svepa med mig i sin ömsinta historia och underbara stämning trots att jag har läst den på ett upphackat sätt och inte vid många tillfällen har fått möjlighet att läsa länge i sträck. Den förtjänar med råge alla blurb-orden på framsidan, trots att jag var helt säker på att jag aldrig skulle hitta en bok med just dessa ord som jag skulle tycka om. Jag kan varmt rekommendera den som en enkel, men ändå otroligt immersiv läsupplevelse utöver det vanliga.

Off to Be the Wizard

Martin Banks är en riktig slacker. Han har ett sunkigt, tråkigt liv i en sunkig, tråkig lägenhet med ett sunkigt, tråkigt jobb, och ingen lust att anstränga sig för att något skulle bli annorlunda. På kvällarna sitter han vid datorn och slösurfar runt på nätet och och leker runt med sin ytterst begränsade hacker-kompetens. Tills han en dag råkar komma åt en fil som visar sig vara config-filen för verkligheten… Sen tar det inte lång tid innan Martin har ställt till det så för sig att han ser det som den bästa utvägen att fly till medeltiden, där han tänker använda sin nya förmåga att ändra i verkligheten till att leva ett bekvämt liv på andra genom att utge sig för att vara trollkarl. Det behöver väl knappast sägas att det inte riktigt går som han tänkt sig?

OffWizard220Jag kanske har sagt tidigare att jag har väldigt, väldigt svårt för humor. Antingen brukar jag uppfatta det som på tok för juvenilt kiss-och-bajs-och-dratta-på-ändan-mässigt, eller så är det så skruvat eller artificiellt konstruerat att det faller platt. På något magiskt sätt lyckas Off to Be the Wizard undvika båda delar, för det här är faktiskt riktigt roligt (Jag fick till och med skapa kategorin ”Humor” för det här inlägget. Den har inte funnits på bloggen innan.) I grunden är detta en ganska simpel och förutsägbar historia med en ganska lam konflikt och mycket enkel berättarteknik. Den är faktiskt så lam och lättsam att man skulle kunna tro att den är skriven för barn med nervösa konservativa amerikanska föräldrar, där det värsta språkbruket i boken utgörs av ett ”looks bitchin'”. Men den är späckad med subtila skämt och lite smådråpliga sammanhang, uppblandat med några otroligt pragmatiska och klarsynta ögonblick där berättelsen berör de existentiella frågor som blir oundvikliga när en har fått viss insyn i hur världen faktiskt är beskaffad. Man tar sig också an ett antal klichéer från såväl klassiskt manlig västerländsk nördkultur som från de spel som denna brukar innefatta och nyttjar sig glatt av dem i igenkänningshumorns tecken, samtidigt som författaren markerar en viss distans och en medvetenhet kring hur exkluderande den är.

Off to Be the Wizard kommer nog aldrig att klassas som ”stor litteratur”, men jag tyckte att det var fantastiskt njutbar underhållningsläsning som jag gärna rekommenderar som hängmatteläsning till alla som kan tänka sig att leva i en nördkliché från 80-talet i några timmar.