Waiting for the Machines to Fall Asleep

En science fiction-novellsamling är i sig inte oproblematisk. Som vanligt i genrelitteratur så finns det gott om klichéer och föreställningar hos läsarna som å ena sidan behöver uppfyllas för att läsaren ska känna att hen har fått sina förväntningar infriade, men som å andra sidan gör att man som författare riskerar att återigen berätta vad läsaren redan läst om och om igen förut. Det gäller att antingen komma med en ny idé som är tillräckligt nära det gamla för att ändå få kallas sf, eller ta en gammal idé och berätta den på ett sätt som överglänser alla tidigare iterationer av den. Inga lätta uppgifter, och i Waiting for the Machines to Fall Asleep är det några författare som defintivt har tagit sig vatten över huvudet, men också några som inte gjort det.

WFTMTFA-cover-672x1024En som har lyckats mycket bra är den gamle rollspelsräven Anders Blixt. Hans The Road är fängslande från rad ett, med ett suggestivt världsbyggande och en berättelse någonstans i ett magiskt gränsland mellan science fiction och postapokalyps. Trots att den är en komplett och avslutad berättelse så vill jag bara ha mer, mer av världen, mer av karaktärerna, mer av allt. Andra minnesvärda bidrag är Erik Odeldahls surrealistiska Getting to the End som bekräftar klichéerna och nyttjar dem till sin fördel, Alexandra Neros Waste of Time som visar att sf kan vara något helt annat än rymdaction och pangpang, och Johannes Pinters The Damien Factor, som lyckas göra något (i alla fall för mig) helt nytt och dessutom gastkramande spännande.

Några besvikelser finns det också, inte minst att Boel Bermanns bidrag visar sig vara Råttorna från den tidigare samlingen Stockholms Undergång i engelsk översättning. Den är ju fortfarande bra, men jag hade såklart hoppats på något nyskrivet. Sen tycker jag att redaktören Peter Öberg förtjänar en liten känga för att ha satt ett av de i särklass svagaste bidragen först – det fick mig att tappa sugen inför hela boken en stund. I stora drag är Waiting for the Machines to Fall Asleep en mycket läsvärd samling, med några undantag, med stor bredd och många intressanta perspektiv inom genren, men en sak är säker – ska man tro dessa författare så är framtiden inget att se fram emot.

Recensionsexemplar från Affront förlag. Recensionen har också publicerats i Fenix 4/2015.

Annonser

Kärlek i maskinernas tid

Affronts novellsamlingar har blivit lite av ett stående inslag här på FF, och i den senaste hettar det till: det är Kärlek i maskinernas tid. Erotik, romantik och fantastik utlovas det på omslaget, och det är precis vad man får. Även om det finns svaga punkter här och där så skulle jag vilja säga att det här är Affronts starkaste samling hittills. Själva temat gör att författarna tvingas tänka lite nytt kring gamla stereotyper – romantik och science fiction är ju inte den vanligaste kombinationen, men här bevisas att det verkligen är en kombination som funkar.

20141127_144506Jag tänker inte recensera alla noveller, men några nedslag ska ni få, framför allt av favoriterna: Love Kölle levererar kreativt, äckligt vidrigt, fantasifullt och hett rymdmonstersex i fyra sidor som får mig att skratta och pinsamt skruva på mig på samma gång. Patrik Centerwall, precis som i tidigare novellsamlingar från Affront, levererar ett lite mer lågmält, känslosamt och kärleksfullt bidrag med mer fokus på människan och mindre på tekniken. Det mest erotiska inslaget står KG Johansson för i Överallt, när som helst, på alla tänkbara sätt, som trots att ordvalen ibland känns lite tekniska och distanserade är en (fantasi)eggande och slutligen väldigt vacker berättelse. Boel Bermann gör som vanligt väldigt mycket av väldigt lite, och har som vanligt en skön slutkläm, men den här gången tycker jag att hon är lite långt ifrån temat. Pia Lindestrands Tidsresenärens flickvän är vacker och finurlig, men för mig som har läst förlagan så ger titeln bort lite för mycket, jag förstår redan tidigt hur det ska sluta.

Och sen sist men inte minst: Oskar Källner. Alltså, Oskar, du och jag måste vara på samma våglängd på nåt sätt, för du lyckas alltid med det där lilla extra som i min värld får en novell att gå från ”bra” till ”wow”. Lucifers säd, som avslutar hela samlingen, är inget undantag. Jag tänker inte säga nåt mer om den (läs själva får ni se!), men jag tycker att den har allt som man kan begära av en berättelse om kärlek, sex och rymdskepp.

Kärlek i maskinernas tid är i sina höjdpunkter definitivt årets svenska läsjulklapp. Som en snabbis (ja, litterär sådan  förstås!) under lata ligga-och-dra-sig-på-ledigheten-morgnar, eller kanske lite mysig jullovsläsning med älsklingen (förutom den där med rymdmonstersexet då, om ni inte har humor). Med den bredd som novellerna tillsammans har, allt ifrån kärleksfull nästan-realism till homoerotisk steampunk till famlande efter värme i en avhumaniserad dystopi, så finns där garanterat något som kittlar just dig just där du gillar det.

Recensionsex från Affront förlag

Stockholms undergång

Det sägs ju att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. För mig som gillar ordvitsar, Skansen Lejonet och goa gubbar så blir jag förstås lite vänligt stämd redan vid titeln: Stockholms undergång. You had me at ‘Hello’, som amerikanerna säger.

wpid-20140801_215319.jpg

Bokens snygga omslag, inkl hårig tentakel (?!)

Stockholms undergång är en novellsamling, och titeln säger som sagt en hel del. Här är det undergångsromantik från pärm till pärm, Stockholms och ibland hela mänsklighetens utraderande på alla sätt man kan tänka sig och några till. Och det är bra. Förvånande bra, utan tvivel det bästa jag har läst med originalspråk svenska det här året. Det brukar vara svårt med novellsamlingar, alltid är det något bidrag som inte faller en i smaken eller som inte når upp till samma kvalitet som de övriga, men här är det starka kort på hela handen – glädjande eftersom att flera av författarna är sedan tidigare okända för mig. Bokens svaghet blir istället att flera av bidragen, även om de är bra var för sig, är lite väl lika varandra och kanske lite väl klichéartade ibland – zombies och/eller smittsamma sjukdomar verkar vara lågoddsarna när huvudstaden ska brinna. Men det är så väl genomfört att jag egentligen inte har invändningar.

Måste jag framhålla några av novellerna så blir det först Boel Bermanns båda bidrag – Bermann visar igen bortom all tvivel att det korta formatet, som ofta visar författares svagheter, är hennes starkaste sida. Både Råttorna och De vita är starka och egenartade, inte en helt lätt bedrift i denna välbefolkade genre. Att Anders Fager lämnar ett starkt bidrag förvånar inte. Sen måste jag förstås nämna Malin Gunnesons Den brända jorden bara i ren sympati med karaktären Klas, en lätt traumatiserad officer som blir den som skrattar sist åt de som tycker att han är en kuf för att han har katastrofberedskap i form av vattendunkar i källaren – ha! (Ja, jag har också vattendunkar i källaren. Nej, det är inte för att jag tror att zombierna kommer.) Men min slutgiltiga favorit är dock Martin Gunnesons Landhöjning. Förutom att den har en egen stil och ett eget tema som känns fräscht efter ganska många sidor av diskbänksrealistisk skräck så är det så tydligt att i Landhöjning så är det Stockholms undergång som avhandlas. Ingen annan stads. Den skulle inte, som många av de andra berättelserna, kunna med enkla medel lyftas och utspelas någon annanstans, utan den andas en närhet och kärlek till staden som ingen av de andra novellerna kommer i närheten av. Så ska ett tema tolkas!

Recensionsex från Undrentide.

Tema: Tidsresor

Fenix 4/2014Härliga nyheter! Fantastisk Fiktion har startat ett samarbete med Sveriges största och bästa speltidning, nämligen Fenix. I framtiden, med början på det som kommer ut idag, kommer jag att presentera boktips utifrån tidningens tema i varje nummer, och vi öppnar hårt med temat tidsresor. Om det var via tidningen du kom hit: välkommen! Klicka på länkarna som böckernas titlar utgör för att komma antingen till min recension av boken, eller till bokens sida på Goodreads (i de få fall jag inte har recenserat boken på bloggen). Om inte: skaffa din egen papperstidning hos någon av tidningens återförsäljare för att läsa hela artikeln. Där skrivs det bland annat om klassikerna Tidsmaskinen och Time and Again, tidsresarnovellsamlingen The Best Time Travel Stories of the 20th Century, de inte så imponerande Draklanslegenderna, den kärleksfulla Tidsresenärens hustru, Gabaldons Främlingen-serie och sf-antologin Maskinblod 2. Och så lite Harry Potter och Douglas Adams. Och sist men inte minst, min personliga tidsresarfavorit 22.11.63.

Nu är det bara att gå och köpa sin tidning, läsa den och sen längta efter nästa Fenix, som kommer ut i september!

PS: Missa inte att detta nummer inkluderar en nyskriven novell av Boel Bermann, såvitt jag vet inte publicerad någon annanstans! Den passar dessutom utmärkt till temat, och visar än en gång (precis som Maskinblod 2 gjorde) att Bermann verkligen behärskar det kort-korta formatet…

Maskinblod 2

Att skriva kan de flesta. Att skriva bra är svårt. Att skriva bra och kort är ännu svårare, vilket ofta gör novellsamlingar till intressanta provkartor över olika författares förmågor (eller brist på sådana). Maskinblod 2 är inget undantag. Den innehåller allt ifrån ultrakorta tvåsidorsögonblick till femtiosidorsnoveller, men det mesta är däremellan.

Det är jättesvårt att recensera en uppföljare utan att jämföra den med föregångaren, så jag ska göra det på en gång för att ha det gjort. Jag upplever att Maskinblod 2 är mycket mer renodlad science fiction än vad ettan var, på gott och ont (beroende på vad man gillar, då). Den är lite tjockare, den genomsnittliga kvaliteten är ungefär densamma, men den är något ojämnare i uppföljaren än i originalet, enligt mig. Men man kanske måste ta med i beräkningarna att jag hade högre förväntningar på den här än på ettan, som jag inte hade några förväntningar alls på? Så, klart. Slut jämförelse.

20140404_141728Maskinblod 2 inleds med Det svarta molnet, en novell som startar med känslan av ett grävarlajv i rymden, glider över i något som har samma kusliga och paranoida känsla som filmen Alien, för att sedan avslutas på ett sätt som jag inte är särskilt förtjust i, men som inte heller är dåligt. Hela novellen känns gedigen och jag skulle gärna läsa mer i Markus Skölds spännande universum (det verkar dock inte finnas något mer…ännu…). Efter Det svarta molnet följer en hel radda av blandade berättelser av olika kvalitet (I ett fall så illa att jag undrar om författaren har grundläggande grepp om någondera av matematik, fysik eller svenska språket? Men det kan ses som ett undantag.)

Jag tänker inte gå in djupare på alla ingående berättelser, men sammanfattningsvis kan man väl säga att jag är väldigt oförtjust i tidsresor. Författare som blandar in tidsresor brukar i huvudsak antingen vara inne på sin åttiljonte del i nån serie och ha fått slut på idéer eller målat in sig i ett plot-hörn (jfr magi), eller lyckas kollra bort både mig och sig själv på ungefär fjorton rader, och sen blir det bara tekniskt metafysiskt mumbojumbo och ganska lite intressant berättelse av resten. Tidsresor verkar dock ha blivit något av ett oskrivet tema i Maskinblod 2, därav får några noveller synnerligen ljumma ovationer från mitt håll. Dock måste jag erkänna att både KG Johansson i Under skummet och Patrik Centerwall i En sista kram lyckas göra något imponerande konstruktivt (men helt skilt från varandra, förstås) på temat tidsresor, gripande berättelser med hjärta och hjärna, där tidsresorna endast blir ett medel och inte fokus för berättelsen.

De noveller som finns kvar hos mig starkast efter att jag har lagt ifrån mig boken är dock inte dessa, utan två andra (Love Kölles Nyfödd och Oskar Källners Hon som dömer får ett hedersomnämnande). För det första är det Boel Bermanns Garderoben, som en gång för alla bevisar att mer inte nödvändigtvis betyder bättre. På tre ynka sidor bevisas det för alla normalt allmänbildade människor vad genren science fiction syftar till – att visa företeelser ur vårt samhälle ur ett perspektiv som gör att vi faktiskt stannar upp och reflekterar över dem. Bra berättat, Bermann! För det andra: Sten Anderssons Flickan och havet. Alltså. Wow. Andersson använder våra förutfattade meningar mot oss i en berättelse som man måste börja om att läsa samma sekund som man avslutar den och sedan börja om igen, för att perspektivet har skiftat så mycket. Ett mästerligt nyttjande av de styrkor och svagheter som novellen har. Den har vissa drag som får mig att vilja jämföra med Hjalmar Söderbergs Pälsen, och det, mina vänner, är utomordentligt betyg! (kanske kommer det sig lite ur de meningar mot slutet av respektive berättelser som är avgörande, och också väldigt lika varandra, men ändå…)

Summan summarum blir i alla fall att även om det finns några noveller man lika gärna kan hoppa över så är Maskinblod 2 liksom sin företrädare en stark förevisning av att det finns läsvärd och skarp science fiction även med originalspråk svenska, och det vore en stor synd att missa den!

Recensionsex från Affront Förlag. Se också uppföljaren Maskinblod 3.

Den nya människan

Svensk SF är något som man verkligen inte är bortskämd med, så när Boel Bermanns omtalade Den nya människan bara plötsligt står där framför mig i bibliotekets nyhetssnurra är det inget svårt beslut att fatta. Boken tillhör min favorittyp av science fiction – den som utspelar sig i en ganska nära framtid, och som drar någon aspekt av samhället till sin spets, för att sedan studera konsekvenserna därav på samhälle och människor. Bermann skriver engagerande och jag sympatiserar verkligen med berättarjaget Rakel, trots att hon inte anstränger sig för att vara varken sympatisk eller tilldragande.

imageI Den nya människan händer det sig år 2014 att inga kvinnor blir gravida längre. Inga barn föds. Ett par år senare upphör problemet lika snart som det kom, men [konstpaus]. Barn föds, men de är inte som vanliga barn. De är ”de nya människorna”. Som så ofta i närtids-SF så får man acceptera en isolerad händelse eller företeelse som är helt orimlig, för det är egentligen inte den som är den intressanta: det intressanta är hur den drar företeelser i samhället till sin spets och visar sådant som för oss är vardagligt i ett extremt ljus (den närmaste likheten med denna bok som jag kan komma på är väl Ajvide Lindkvists Hanteringen av odöda, men det var länge sen jag läste den så jag kan inte riktigt jämföra på riktigt men jag tror Rakel gör mer intryck på mig än någon karaktär i den boken, med tanke på att jag inte kommer ihåg dem alls).

Med subtila medel visar Bermann hur mycket av samhället som byggts på förutsättningarna att barn kommer att vara barn och att vi kommer att fortsätta föröka oss i ungefär samma takt i all oändlighet. Parallellt följer berättelsen två spår: Vi får, främst via välskrivna men fiktiva tidningsnotiser, följa hur det svenska samhället (och även andra länder och samfund) försöker anpassa sig till de nya förutsättningar som de nya människorna kräver. Samtidigt visas på konsekvenserna på det närmare, individuella och personliga planet för Rakel och människorna runtomkring henne.

Den stora svagheten i boken är slutet, som jag upplever som ett antiklimax som inte riktigt leder någonstans. Jag började oroa mig en bit ifrån slutet för hur författaren skulle få ihop det här, och mina farhågor besannas för det vill sig inte riktigt. Det bäddar dock för en fortsättning, som jag hoppas kommer, och i så fall kommer jag att skaffa och läsa den bums. Ett varningens ord dock: att läsa denna när man är gravid eller har ett väldigt litet barn är nog lite som att läsa en bok om Titanic just innan man ska ge sig ut på kryssning…