The Malloreon

Nu har jag inte uppdaterat på ett tag. Dels för att jag inte har riktigt kommit mig för, men i huvudsak för att jag råkade börja läsa Wheel of Time. Jag ser ju mig själv som en person som läser fantasy-litteratur, så då är den väl nästan ett måste. Jag har kommit till femte boken (på originalspråk) än så länge, och visst har det varit njutbart och intressant till och från, men redan känns det lite tjatigt och långtråkigt till och från. Och det ska visst bli 14 stycken innan det är klart. Jag är skeptisk, men ändå nyfiken.

För att värma upp inför detta fantasyrace läste jag om (för säkert tionde gången, mest av sentimentala skäl) David Eddings The Malloreon, uppföljaren till hans originalsucce The Belgariad. Jag har alltid sett The Belgariad som ”the original and best” när det handlar om Eddings fantasyserier. Jag tycker fortfarande att den är bra, om man tar den för vad den är – en serie nybörjarfantasy för barn och ungdomar. Jag tror att problemet med The Malloreon (och alla Eddings efterföljande böcker) är samma – Eddings är helt enkelt lite FÖR genrekompetent. Han använder de klassiska elementen i fantasyberättelsen så enligt ”boken” att resultatet blir opersonligt – nästan sterilt. Då förvandlas karaktärerna från engagerande personer till funktioner och den immersiva illusionen bryts. Lite som Star Wars ep 1, där det är så mycket som är så slätt och strömlinjeformat att det nästan är omöjligt för mig som tittare att inte reagera på att det är datoranimerat – illusionen bryts och filmen blir tråkig. Ledsen grabbar (Eddings och Lucas), men det finns faktiskt ”för mycket av det goda”.

Annonser

”Sagan om Tamuli”, ”Shroud of Madness” och ”Livets källa”, bland annat…

Jag insåg när jag skrev mitt nedsättande inlägg om Eddings och hans oändliga serier för ett tag sedan, att jag faktiskt inte kom ihåg särdeles mycket av Sagan om Tamuli, så jag blev tvungen att läsa den igen bara för att ta reda på om den faktiskt var så usel som jag minns den. Det var den inte, men den är ju ändå bara ytterligare en iteration i loopen och en blek kopia av sina föregångare, så jag kan väl inte direkt säga att jag blev lyckligt överraskad heller. Samma sak med Livets källa. Ve mig och mitt fascistoida sinne för ordning och symmetri som inte låter mig att lägga ner en serie jag har påbörjat. För denna börjar faktiskt bli lite löjlig. Det är pinsamt att erkänna att jag faktiskt inte kan lägga ifrån mig en serie som kanske närmast liknar Harlekin Fantasy, med något enstaka inslag av o-lyckliga slut. Må jag aldrig ta i något som Margit Sandemo har skrivit, det blir slutet….

Jag måste nog läsa Doktor Glas igen snart, bara för att få lite motvikt…

Shroud of Madness var ytterligare en utvikning in i den spelbaserade fantasyromanens värld, fortfarande med ursäkten att internalisera mig själv ytterligare i EarthDawns värld och få inspiration till kommande rollspelsäventyr.. Det här var någon slags deckarhistoria, ganska långt bort från den berättelse jag filar på, men den ger ändå en djupare känsla för världen och samhället.. Det är särskilt intressant att läsa EarthDawn just nu eftersom att vi spelar Mutant på spelpassen för tillfället, och det finns många intressanta samband mellan Mutants framtida, postapokalyptiska världsbild och EarthDawns magigenomsyrade fantasy-postapokalyps. Det skulle vara väldigt intressant att veta om spelskaparna har inspirerats av varandra (eller i det här fallet då, om de som har skapat EarthDawn känner till Mutant eller möjligtvis har inspirerats av samma fiktion som skaparna av Mutant), eller om de gemensamma dragen är en spegling av någon sorts kulturellt baserad syn på människa, samhälle och framtid (jfr tidigare inlägg om ”social science ficion”).

Idag står jag i vardagsrummet och inser att jag inte hittar en enda volym i bokhyllan som jag skulle vilja läsa just nu. Det blir så ibland. Egentligen skulle jag vilja läsa Robin Hobbs senaste, men det vågar jag inte eftersom att uppföljaren inte kommer förrän om ett år. Vad ska jag ta mig till? Boktips, någon?

Fantasyförfattare och deras svagheter

Ännu ett par delar i pseudofantasysviten av Saga Borg avverkade (Mörkrets makter och Dödens vingslag). Jag måste faktiskt erkänna att de hämtade upp sig och återkom till den röda tråden mot slutet, så nu är det nästan intressant igen, trots att den i mångt och mycket känns som att den ligger rätt nära ”Days of our lives” eller kanske ännu mera ”Hem till gården”, fast med lite wicca inblandat…

Poängen jag tänkte komma till i detta inlägg är dock: VARFÖR i hela världen kan inte fantasyförfattare lära sig när det är dags att SLUTA?! De flesta har en bra idé som de börjar med och det håller i en eller ett par böcker. I bästa fall slutar serien där (varför måste det förresten alltid vara så låååånga serier på tre-fem-sju-tio eller ännu fler böcker?!), i värsta fall så fortsätter den i minst lika många böcker till. Och det blir tjatigt, tjatigt, tjatigt och urvattnat och krystat.. Ta salig David Eddings, denne fantasygigant, som exempel. Jag älskade hans ”Sagan om Belgarion” när jag läste den i min ungdom, och tycker fortfarande att det kan vara värt att lägga en helg på att plöja igenom den igen – som ett kärt återseende. Nåväl, grejen är i alla fall att han inte kunde sluta där. Han var tvungen att göra en serie till, som i sin avskalade variant är precis samma berättelse. Sen gör han några böcker till i samma universum, för att möjligtvis klämma de sista örena ur den kassakon. Och vad gör han sen? Jo, BÖRJAR OM IGEN!! Exakt samma berättelse, bara annat ”smink” utanpå, ett annat universum, lite andra personligheter, men i huvudsak samma grej. Nu får jag väl erkänna att just Eddings är ett dåligt exempel eftersom att han ju officiellt har erkänt att han skriver fantasy bara för pengarnas skull, men det kan väl inte vara så att ALLA fantasyförfattare gör det? Eller? (Och varför KÖPER folk eländet då?)