The man in black fled across the desert, and the gunslinger followed.
Stephen King säger själv att Dark Tower-böckerna är hans magnum opus, och det verkar väl vid första anblicken inte så otroligt med tanke på vilken plats det tar i bokhyllan (en meter eller så). Jag är ju förtjust i genre-litteratur och blir inledningsvis irriterad över att författaren inte ens verkar intresserad av att foga sig till några genrekonventioner. Ganska snart inser jag dock att det är värre än så: författaren vägrar foga sig till någon genre överhuvudtaget. Böckerna står förvisso i fantasy-hyllan, men det är nog i brist på bättre. Här bjuds på 4000 sidor mischmasch – elegant mischmasch – av fantasy, western och science fiction, uppblandat med lite klassisk skräck (som bland annat märks tydligt i kategoriseringen av det här inlägget). Skulle kunna bli precis hur dåligt som helst, men King lyckas göra det rimligt och sammanhängande, och nästan som en bieffekt blir berättelsen exakt så oförutsägbar att den lyckas hålla mig fängslad genom alla sju böcker. För fängslad har jag varit, även om jag sällan har stött på några böcker som har varit mer långrandiga – jag tittar tillbaka på de senaste två centimeterna jag läst och tänker ”men!! Har de verkligen inte hunnit med mer än så, på så många sidor?”
Böckernas stora styrka, jämfört med mycket annan genrelitteratur, upplever jag vara de otroligt starka och mångfacetterade karaktärerna som (i alla fall de flesta) är allt annat än stereotypa. Jag har inte läst mycket annat av King, men jag tycker mig ha förstått att detta är ett av hans signum, och det gör mig minst sagt sugen att läsa mer.
Det som tilltalar mig minst i hela serien är hans i min uppfattning något halvhjärtade försök att ta det hela till en metanivå genom att inkludera sig själv, som författare av berättelsen, i berättelsen. Även om hans porträtt av sig själv inte verkar vara särskilt smickrande utan hyfsat realistiskt, så irriterar själva konceptet mig. Det känns på något sätt alltför självgott, och dessutom bryter det illusionen för mig. Han har också, så vitt jag har förstått utan att ha läst så mycket annat av King, med många större och mindre, mer och mindre subtila, hänvisningar till andra böcker han har skrivit – lånade karaktärer, namn, platser.. Det stör mig dock inte, det tycker jag bara är elegant.
Sammanfattningsvis vill jag rekommendera Dark Tower-serien, men se för guds skull till att du inte har något viktigt att göra de närmaste veckorna, innan du börjar på den! Jag inser också att jag helt har glömt bort att nämna vilken artist Stephen King är med språket! Eller snarare kanske, med det skrivna ordet. Jag har som sagt inte läst så mycket av honom innan, så jag blir imponerad av hur uttrycksfull hans text är, och då menar jag inte bara orden, för King använder alla typografiska abrovinker han kan komma på för att kompensera för plattheten hos en skriven berättelse, och han gör det bättre än någon annan jag läst. Jag kan inte komma på att jag någonsin förut har läst en skönlitterär bok med så många figurer, faksimiler och annan grafik som dessa böcker, samtidigt som de etablerade hjäpmedlen som kursiv och fet stil, radbrytningar, mellanrum och storlek på typsnittet alla utnyttjas för att göra texten uttrycksfull. Pluspoäng!
Senare återbesök till Dark Tower inkluderar The Wind Through the Keyhole och The Little Sisters of Eluria. Se även Dark Tower blir film?.
Fantastisk Fiktion 