Dark Tower blir film?

Nu ser det ut som att det är på väg att hända! Stephen Kings magnum opus Dark Tower blir film, med premiär i februari 2017! Detta enligt IMDB i alla fall. Jag måste erkänna att jag är lite skeptisk, det är tusentals sidor med en grymt spretig berättelse, hur ska de lyckas med detta? Lite slösurfande visar att fansen på Internet inte verkar så hoppfulla, men den som lever får väl se!

Annonser

Cujo

Stephen King är världskänd som skräckförfattare av rang, men jag ska erkänna att jag inte brukar uppleva hans böcker som särskilt skräckiga. Fram till nu. Kanske det handlar om urvalet (i huvudsak Dark Tower), men även The Shining och Carrie var förstås lite ruggiga här och där, men uppmuntrade till eftertanke snarare än skrämdes. Cujo är en helt annan historia. Med bara lite förförståelse kan man räkna ut att med en emotionellt trängd mamma och en ekonomiskt trängd, frånvarande pappa, en fyraårig pojke och en etthundrakilos sanktberhard med rabies, så måste det bli värre innan det möjligtvis blir bättre. Och det blir det. Jag förstår att man gjort film på den här boken, för det måste den lämpa sig alldeles utmärkt för.

Jag förvånas lite över att, trots Kings välkända ställningstaganden för de små och svaga så är cujodet inte pojken Tad som jag känner mest sympati för i den här boken, utan snarare är det mamman Donna och grannfrun Charity som jag känner mest för. För deras motståndare är inledningsvis inte den fradgande hunden utan deras egna makar, och den kontroll som även en välvillig make utifrån rådande normer i tid och rum utövar över sin hustru. Det gör att sedan, när ett äkta hot i form av hunden dyker upp, så gör deras erfarenheter och rådande livssituation att de har svårt att hantera hotet, och på så vis slutar berättelsen i en större tragedi än den skulle kunna behöva göra. Jag önskar att jag visste att Stephen King gjorde det här medvetet, men enligt Wikipedia så skrevs boken under en period då King hade svåra alkoholproblem och han minns själv lite av det, så det är svårt att veta.

Hur det nu var med det så är Cujo en sån där bok som man tar upp, läser några sidor av, och sen har en ganska bra uppfattning åt vilket håll det här är på väg, och det är inte bra. Och snälla snälla snälla gör det inte men det gör dom ju förstås ändå och det suger bara mer och mer i magen och herregud NEJ. Så känns det. Och gillar man den känslan så kan jag bara rekommendera den, även om den inte är en av Kings bästa.

22.11.63

Life turns on a dime

Mordet på JFK har aldrig fascinerat mig (även om jag tycker att han är en av de mer intressanta av amerikanska presidenter), och jag skulle nog aldrig ha tagit upp en sån tegelsten som kretsar kring den händelsen, om det inte varit för att Stephen King skrivit den. Och nu sitter jag här, mindre än 48 timmar och mer än 750(!) sidor senare och känner så här. Det måste väl vara bra betyg?

20140603_221848Redan på framsidan av 22.11.63 framgår det att boken kommer att handla om tidsresande, och om att försöka förhindra Kennedy-mordet (vilket inte minst framgår av titeln, som är Kennedys dödsdag, skriven på det där märkliga amerikanska formatet), och det gör den. Men det visar sig rätt snart att det inte är det som är det centrala. Det boken egentligen handlar om för mig är människor, relationer och fjärilseffekten. Som vanligt med King så kan han också göra det mest banala intressant – jag kan läsa 200 sidor utan att riktigt kunna redogöra för om det har hänt något viktigt under tiden, men samtidigt har jag inte kunnat lägga ned boken. Unputdownable är ordet. Jag är ju officiellt en sådan läsare som blir uttråkad av böcker som är relationsdrivna, men den här boken är ändå inte riktigt det – den tjugoandra november nittonhundrasextiotre finns där som ett mål att sträva efter under större delen av berättelsen, men någonstans i mitten så upptäcker jag att det inte är så viktigt längre (vilket i och för sig är lite tur, för några av de Kennedy-relaterade delarna i berättelsen är något svaga och förutsägbara, men de är ändå bara funktioner för att driva det som är centralt).

Och detaljerna! Här lämnas ingenting åt slumpen, om det så är bifigurernas namn eller färgen på huvudpersonens tröja. King är förslagen, och när du minst anar det så lämnar han små ledtrådar i detaljerna som 99 av 100 läsare kommer att missa första gången de läser boken, men som ger djup och mening och sammanhang på ett sätt som de flesta författare inte är kapabla till. Vad King gör som inte så många andra vågar tror jag är att han låter bli att språkligt markera att ”här är ett förebådande om vad som komma skall”, utan det bara glider förbi och blandas upp med allt annat – ungefär som de äkta ledtrådarna i en pusseldeckare. Därav känns det mer gediget och mindre konstruerat när bitarna i slutänden faller på plats.

Jag är också, som känt, emot hela konceptet tidsresor i fiktion eftersom att det ofta skapar logiska luckor i berättelsen stora nog att köra pansrade fordon genom. Jag måste dock erkänna att Stephen King gör ett bättre jobb än någon annan tidsreseberättelse jag kan komma ihåg med just detta. Tidsresande finns ju annars ofta i science fiction, med betoningen på science, där nån teknisk pryl eller obskyrt vetenskapligt framsteg gör det möjligt. King skriver inte science fiction, han skriver science fiction. Här är berättelsen och människorna i centrum, och tekniken kan möjligen vara ett medel för att nå målet (men inte ens det är det i det här fallet).

Slutligen så känns 22.11.63 synnerligen aktuell i den 50-tals-renässans som just nu sveper över Sverige, så även om man inte attraheras av relationsromaner, eller tidsresor, eller John Fitzgerald Kennedy, så kan man läsa den bara för att få besöka USA under sent 50-/tidigt 60-tal, med allt både gott och ont som det innebar.

Läsåret 2013

2013 håller på att lida mot sitt slut, och då är det ju brukligt att man tittar tillbaka lite på året som har gått, sammanfattar lite, gör ett bokslut (pun intended), så att säga. Särskilt jubileumsfestligt blir det eftersom att det här blir inlägg nr 100 på den här bloggen! Woho! [tutor och serpentiner] Så här kommer min sammanfattning av läsåret (pun intended) 2013, varsågoda.

Årets nyhet: The Fitz and the Fool trilogy. Wow.

Årets starstruck: Jag på Robin Hobbs boksignering på SF-bokhandeln i Stockholm. Wow igen.

Mitt bildbevis på att jag faktiskt träffat Robin Hobb! Hennes boksignering på SF-bokhandeln i Gamla stan var en fantastiskt trevlig tillställning, och Hobb själv en mycket artig, trevlig och intelligent kvinna. Precis som jag trodde.

Mitt bildbevis på att jag faktiskt träffat Robin Hobb! Hennes boksignering på SF-bokhandeln i Gamla stan var en fantastiskt trevlig tillställning, och Hobb själv en mycket artig, trevlig och intelligent kvinna. Precis som jag trodde.

Årets glada överraskning: Gail Carrigers Soulless, som jag trodde skulle vara alldels för ”chick-lit” för mig, men som visade sig vara fantastiskt underhållande.

Årets svårast-att-lägga-ned: Märkligt nog är det rätt jämnt mellan Trudi Canavans Black Magician-trilogi och Twilight-serien. Det märkliga är att jag inte ens tyckte att Twilight var särskilt bra, men det var ändå helt omöjligt att lägga ner böckerna innan de var slut.

Årets humor: Tveklöst William Shakespeare’s Star Wars. Även om många av Neil Gaimans verk är lite småroliga till och från (särskilt Anansi Boys) så är det trots allt inte det bästa med dem.

Årets besvikelse: Ja, jag vet att jag redan har gnällt på den så det räcker, men alltså… Wheel of Time. Att den aldrig ryckte upp sig. Och aaaaaldrig tog slut, heller. The Princess Bride var tyvärr också en besvikelse, men det handlade mer om att jag inte fick vad jag förväntade mig än att det faktiskt var dåligt, egentligen.

Årets bottennapp: En dag. Okej, kanske lite orättvist för det är inte min typ av bok, men.. vilken smörja.

Årets starkaste läsupplevelse: The Ocean at the End of the Lane, som jag läste i sin helhet med en stor klump i halsen (författare ska ge fan i att ta livet av kattungar i första kapitlet!), eller The Willful Princess and the Piebald Prince, där den växande känslan av annalkande katastrof, parallellt med maktlösheten inför denna, gjorde att jag höll andan genom stora delar av boken (som tur är så är den inte så lång).

Årets bästa: Det är många gamla bekanta som har levererat starka kort i år, men trots det har jag inte delat ut några fullpoängare – helt enkelt för att jag inte tycker att de riktigt når upp till vad respektive författare tidigare har presterat, men det är fortfarande mycket, mycket bra. Här syftar jag på Robin Hobb och The Rain Wilds Chronicles, Neil Gaimans underbara The Ocean at the End of the Lane, Stephen Kings mysläskiga saga The Wind Through the Keyhole, och sist men inte minst Margaret Atwoods MaddAddam.

Gott nytt 2014 på er!

Carrie

Tanken var att det här inlägget skulle vara en del av Fiktiviteters Stephen King-helg, men eftersom att jag blandat ihop datum och varit bortrest hela helgen så blev det som det blev. Jag kan bara be om ursäkt till er som har varit här och letat efter det, och lova bot och bättring till nästa gång.

Stephen King är en av de skickligaste författarna av genrelitteratur jag vet. Han kombinerar ett starkt språk med starka känslor och utnyttjar också själva textens typografi för att förmedla sitt budskap på ett skickligare sätt än någon annan författare jag vet. Jag har skrivit en del om hans böcker tidigare, och läst en del som jag inte skrivit om också – och jag är alltid imponerad. Därför är Carrie intressant i sig, det är nämligen boken som gjorde King känd som författare.

carrieDet är nog många fler som har sett filmatiseringen av Carrie från 1976 än som har läst boken, och det tycker jag är synd – (varför man nu alltid ska jämföra böcker och filmer?) – filmen är nämligen en ganska platt och onyanserad skräckishistoria i jämförelse med förlagan. King berättar historien om Carrie, en ung flicka uppväxt med en djupt religiös, ensamstående mor och som är både fysiskt och socialt klumpig och missanpassad i ”normala” sociala sammanhang. Det berättas ur många perspektiv, både efterkloka och de lyckligt ovetande om den stundande katastrofen, ur Carries eget perspektiv och från människor omkring henne. King skriver insiktsfullt även i det kvinnliga perspektivet och jag blir glatt överraskad av att en manlig författare låter presentera sin protagonist i en scen som involverar att hon får sin första mens (annars är ju det där med att i litteraturen bejaka att kvinnor har mens något så unikt att Doris Lessing fick Nobelpris för att hon vågar det, ungefär).

Mitt starkaste intryck av Carrie är utmaning – boken är en utmaning till mig från King som låter något i stil med ”Du vågar aldrig erkänna för dig själv att om du hade varit en människa i Carrie Whites omgivning hade du inte stått på hennes sida”. Och den allra flesta av oss, liksom de flesta av de vuxna kring Carrie i boken, kommer att titta i marken och skrapa med foten och erkänna att jo, tyvärr så är det nog så. Carrie White får riktigt dåliga förutsättningar från dag 1, och hennes strikta uppfostran och o-världsvana sätt är knappast hennes fel. Trots detta är det hon som får ta konsekvenserna, och som läsare får man skämmas ikapp med de efterkloka vuxna vid berättelsens slut, i alla fall om man har någon form av självinsikt.

Detta ställningstagande för de små, svaga och utsatta är något som vi så här i efterhand vet präglar Stephen Kings författarskap, men det unika i hans fall är att han aldrig vill att vi ska tycka synd om dem, vi ska inte sympatisera med dem – vi ska respektera dem, för annars kommer de en dag att själva tvinga oss att äta upp våra ord och handlingar, i kraft av en styrka som vi inte visste att de hade. Och det här budskapet kommer aldrig fram tydligare än i debuten – Carrie.

Everything’s Eventual

Everything’s Eventual, med undertiteln ”14 Dark Tales” är en novellsamling av Stephen King, en av de författare jag vänder mig till när jag vill läsa något som nyttjar språkets uttrycksmöjligheter till fullo. Den aspekten kommer tyvärr inte riktigt till sin rätt i novellformatet, jag ska faktiskt erkänna att jag är lite besviken. Å andra sidan betyder det inte jättemycket, då jag har höga förväntningar på King. I allmänhet bra, alltså, lite ojämnt, och inte så bra som han kan vara.200px-Everythings_Eventual

Jag har spridit ut läsningen på i alla fall en månad, och läst en eller ett par noveller i taget. Det skulle jag nog rekommendera dig att göra också, om du väljer att läsa denna, för att trava alla de fjorton berättelserna på varandra skulle bli lite magstarkt, tror jag. Detta trots att novellerna skiljer sig enormt mycket från varandra, det de har gemensamt är ett mörkt drag. Den inledande novellen, Autopsy Room Four är också en av de bästa – jag ler och ryser på samma gång när jag känner igen en skräckberättelse som är väl känd och berättades väl redan av skräckmästaren Edgar Allan Poe, men i en modern och väl genomförd tappning. Andra höjdpunkter är den krypa-under-skinnet-läskiga The Road Virus Heads North, och ett välkommet återbesök till Dark Tower-världen i form av The Little Sisters of Eluria, och den välkonstruerade titelnovellen Everything’s Eventual. I samlingen ingår också bl.a. Riding The Bullet, som tydligen ”gjort succé” som e-bok, men enligt mig är det en av de svagare novellerna i samlingen.

Allt som allt är det bra berättelser, men den huvudsakliga behållningen jag får är (precis som med The Inheritance), de små stycken i början eller i slutet av varje novell där författaren ger oss lite insikt i någon aspekt av hur berättelsen har kommit till.

The Wind Through the Keyhole (Dark Tower 4½)

Med The Wind Through the Keyhole lyckas Stephen King på ett fantastiskt förtjänstfullt sätt att skapa det som Robin Hobb misslyckades med i The Rain Wilds Chronicles, nämligen ett enkelt sätt för nya läsare att smaka på lite av hans stora epos Dark Tower, för att kunna se om det är något man gillar och i så fall läsa vidare.
image

I The Wind Through the Keyhole får vi följa Rolands ka-tet från Dark Tower i ett kort mellanspel mellan Wizard and Glass och Wolves of the Calla. Jag erkänner att det första jag tänkte på när jag började läsa boken var ”Hur ska King lyckas skapa någon form av spänning här? Jag vet ju hur det kommer att sluta…” Och självklart så lyckas han. Boken är som en rysk docka, med en berättelse i en berättelse i en berättelse. Roland och hans vänner tvingas i den yttersta berättelsen ta skydd från en storm, och för att fördriva tiden berättar Roland en historia för de övriga, en historia från sin ungdom (innan The Gunslinger börjar)… och senare, i historien han berättar, berättar han en saga som också återges i sin helhet, och som utgör stora delar av boken. Sagan heter The Wind Through the Keyhole. På så sätt blir jag lurad igen, fast på ett bra sätt. För boken är, föga förvånande, riktigt bra – och lika svår att lägga ned som Dark Tower var.

Det är inte nödvändigt att ha läst Dark Tower-serien för att kunna uppskatta The Wind Through the Keyhole. Den är något mer lättsam och inte så långrandig som den ursprungliga serien var. Stephen King bevisar ännu en gång att han är en mästerlig sagoberättare. När jag läste boken blev jag (föga förvånande) grymt inspirerad att läsa om Dark Tower igen, men det är ett lite större projekt än vad jag egentligen ville ta på mig för tillfället. Jag kompromissade med att läsa om Fall of Gilead, en grafisk roman inspirerad av Dark Tower, och som återberättar vissa av händelserna som leder fram till det som händer i Dark Tower, och som vi bara får höra fragment av i den ursprungliga serien. Fall of Gilead är förvisso är en del av en serie av fler liknande grafiska romaner, men har man läst Dark Tower går det lika bra att läsa den som fristående. image

Det här med tecknade serier för vuxna uppfattar jag som något som många svenskar fortfarande är lite skeptiska mot – eller snarare, så ser man allt som kan kallas ”serier” som något infantilt enbart lämpligt för små barn som inte kan läsa ordentligt. Det finns många serietidningar i en genomsnittlig mataffär som kanske inte direkt lämpar sig för barn, men vill man definitivt argumentera att serier (det är synd att det inte finns någon vedertagen bra svensk översättning av engelskans ”graphic novel”, det är ett bättre begrepp som skiljer Fall of Gilead och dylika publikationer från Bamse och Kalle Anka) kan vara enbart för vuxna, så är Fall of Gilead ett tydligt exempel. Mörkare berättelse får man leta efter. Långsamt men stadigt går den kända världsordningen mot sin undergång, och det finns ingenting som berättelsens hjältar kan göra för att stoppa det, bara fördröja det oundvikliga på bekostnad av sina egna liv. Det finns också en känsla av djup orättvisa – (nästan) ingen får vad de förtjänar. Precis som i Once Upon a Time så frågar man sig själv hur det goda någonsin kan vinna över det onda, när de goda spelar enligt reglerna medans de onda per definition fuskar? Men när definitionerna i Once Upon a Time ofta är ganska enkla, så är Stephen King som vanligt mycket mer komplex än så – och på så vis närmare verkligheten. Det som är utpräglat ont ur någons perspektiv är det inte nödvändigtvis ur någon annans, och hur långt kan man i godhetens namn låta ändamålen helga medlen. I slutänden, är ont och gott ens begrepp som har en verklig innebörd, eller handlar det alltid bara om perspektiv?

imageDet slår mig när jag läser dessa vilken fascinerande karaktär Roland Deschain egentligen är. Och ännu mer, vilken otroligt självsäker (dumdristig? modig?) författare Stephen King är som skapar en så storslagen, melodramatisk och djupt tragisk centralfigur i sitt stora epos, och sedan presenterar honom för oss som om han vore vem som helst. Det går väldigt lång tid innan vi förstår vilken speciell person Roland är, och vilka extrema upplevelser han har gått igenom. King verkar nästan motvillig att berätta om det, som om han vore blygsam å Rolands vägnar, vilket förstås i slutänden gör honom ännu mer lockande för läsaren. Jag beundrar Roland för hans skicklighet, styrka och mod, samtidigt är jag inte helt säker på att jag egentligen tycker särskilt bra om honom,  jag ser lite ner på hans enkelhet och rynkar lite på näsan åt hans besatthet med sitt självpåtagna uppdrag. Men oavsett vilket så är jag fantastiskt nyfiken på honom – vad är hans story? HELA storyn? Vi matas på ett skickligt sätt av King med små smulor här och där, och till slut framträder något av en bild, bara för att i sista kapitlet i Dark Tower (om ni valde att läsa det) än en gång ställas helt på ända. Jag undrar fortfarande.

Childe Roland to the Dark Tower Came

The man in black fled across the desert, and the gunslinger followed.

Stephen King säger själv att Dark Tower-böckerna är hans magnum opus, och det verkar väl vid första anblicken inte så otroligt med tanke på vilken plats det tar i bokhyllan (en meter eller så). Jag är ju förtjust i genre-litteratur och blir inledningsvis irriterad över att författaren inte ens verkar intresserad av att foga sig till några genrekonventioner. Ganska snart inser jag dock att det är värre än så: författaren vägrar foga sig till någon genre överhuvudtaget. Böckerna står förvisso i fantasy-hyllan, men det är nog i brist på bättre. Här bjuds på 4000 sidor mischmasch – elegant mischmasch – av fantasy, western och science fiction, uppblandat med lite klassisk skräck (som bland annat märks tydligt i kategoriseringen av det här inlägget). Skulle kunna bli precis hur dåligt som helst, men King lyckas göra det rimligt och sammanhängande, och nästan som en bieffekt blir berättelsen exakt så oförutsägbar att den lyckas hålla mig fängslad genom alla sju böcker. För fängslad har jag varit, även om jag sällan har stött på några böcker som har varit mer långrandiga – jag tittar tillbaka på de senaste två centimeterna jag läst och tänker ”men!! Har de verkligen inte hunnit med mer än så, på så många sidor?”

Böckernas stora styrka, jämfört med mycket annan genrelitteratur, upplever jag vara de otroligt starka och mångfacetterade karaktärerna som (i alla fall de flesta) är allt annat än stereotypa. Jag har inte läst mycket annat av King, men jag tycker mig ha förstått att detta är ett av hans signum, och det gör mig minst sagt sugen att läsa mer.

Det som tilltalar mig minst i hela serien är hans i min uppfattning något halvhjärtade försök att ta det hela till en metanivå genom att inkludera sig själv, som författare av berättelsen, i berättelsen. Även om hans porträtt av sig själv inte verkar vara särskilt smickrande utan hyfsat realistiskt, så irriterar själva konceptet mig. Det känns på något sätt alltför självgott, och dessutom bryter det illusionen för mig. Han har också, så vitt jag har förstått utan att ha läst så mycket annat av King, med många större och mindre, mer och mindre subtila, hänvisningar till andra böcker han har skrivit – lånade karaktärer, namn, platser.. Det stör mig dock inte, det tycker jag bara är elegant.

Sammanfattningsvis vill jag rekommendera Dark Tower-serien, men se för guds skull till att du inte har något viktigt att göra de närmaste veckorna, innan du börjar på den! Jag inser också att jag helt har glömt bort att nämna vilken artist Stephen King är med språket! Eller snarare kanske, med det skrivna ordet. Jag har som sagt inte läst så mycket av honom innan, så jag blir imponerad av hur uttrycksfull hans text är, och då menar jag inte bara orden, för King använder alla typografiska abrovinker han kan komma på för att kompensera för plattheten hos en skriven berättelse, och han gör det bättre än någon annan jag läst. Jag kan inte komma på att jag någonsin förut har läst en skönlitterär bok med så många figurer, faksimiler och annan grafik som dessa böcker, samtidigt som de etablerade hjäpmedlen som kursiv och fet stil, radbrytningar, mellanrum och storlek på typsnittet alla utnyttjas för att göra texten uttrycksfull. Pluspoäng!

Senare återbesök till Dark Tower inkluderar The Wind Through the Keyhole och The Little Sisters of Eluria. Se även Dark Tower blir film?.