Waiting for the Machines to Fall Asleep

En science fiction-novellsamling är i sig inte oproblematisk. Som vanligt i genrelitteratur så finns det gott om klichéer och föreställningar hos läsarna som å ena sidan behöver uppfyllas för att läsaren ska känna att hen har fått sina förväntningar infriade, men som å andra sidan gör att man som författare riskerar att återigen berätta vad läsaren redan läst om och om igen förut. Det gäller att antingen komma med en ny idé som är tillräckligt nära det gamla för att ändå få kallas sf, eller ta en gammal idé och berätta den på ett sätt som överglänser alla tidigare iterationer av den. Inga lätta uppgifter, och i Waiting for the Machines to Fall Asleep är det några författare som defintivt har tagit sig vatten över huvudet, men också några som inte gjort det.

WFTMTFA-cover-672x1024En som har lyckats mycket bra är den gamle rollspelsräven Anders Blixt. Hans The Road är fängslande från rad ett, med ett suggestivt världsbyggande och en berättelse någonstans i ett magiskt gränsland mellan science fiction och postapokalyps. Trots att den är en komplett och avslutad berättelse så vill jag bara ha mer, mer av världen, mer av karaktärerna, mer av allt. Andra minnesvärda bidrag är Erik Odeldahls surrealistiska Getting to the End som bekräftar klichéerna och nyttjar dem till sin fördel, Alexandra Neros Waste of Time som visar att sf kan vara något helt annat än rymdaction och pangpang, och Johannes Pinters The Damien Factor, som lyckas göra något (i alla fall för mig) helt nytt och dessutom gastkramande spännande.

Några besvikelser finns det också, inte minst att Boel Bermanns bidrag visar sig vara Råttorna från den tidigare samlingen Stockholms Undergång i engelsk översättning. Den är ju fortfarande bra, men jag hade såklart hoppats på något nyskrivet. Sen tycker jag att redaktören Peter Öberg förtjänar en liten känga för att ha satt ett av de i särklass svagaste bidragen först – det fick mig att tappa sugen inför hela boken en stund. I stora drag är Waiting for the Machines to Fall Asleep en mycket läsvärd samling, med några undantag, med stor bredd och många intressanta perspektiv inom genren, men en sak är säker – ska man tro dessa författare så är framtiden inget att se fram emot.

Recensionsexemplar från Affront förlag. Recensionen har också publicerats i Fenix 4/2015.

Annonser

Maskinblod 3

Affronts svenska sf-novellsamlingar är nu inne på sin tredje inkarnation, helt enkelt titulerad Maskinblod 3 (logiskt namn på en uppföljare till Maskinblod och Maskinblod 2 kanske?). Jag tycker mig kunna se en trend här – för varje iteration har samlingen blivit mycket tjockare, och lite ojämnare i kvaliteten. Högstanivån i Maskinblod 3 är hög, och flera av berättelserna är riktigt, riktigt bra. Mest minnesvärd är nog Oskar Källners Pancasila, om nyblivna kolonisatörer på planeten med samma namn. Efter So long been dreaming så kommer jag nog aldrig att se likadant på sf-berättelser om kolonisation av andra planeter, men det ligger inte på något sätt Källner i fatet. Tvärt om tycker jag att Källner på ett elegant sätt ställer frågor som den glansiga rymdåkar-sciencefiction-genren ibland glömmer: med vilken rätt koloniserar vi andra planeter? Och, om det finns liv där, kommer vi att kunna känna igen det? Förstå det? En annan favorit är Erik Odeldahls Paddans som sjöng, ett underbart mysterium med renässans-smak, trots att det utspelar sig i framtiden, som påminner mig om den mystiska, skräckblandade förtjustning jag läste Rymdväktaren med…

maskinblod3_omslag_stor-185x300Sen måste man väl nämna lägstanivån också, för den är faktiskt rätt låg bitvis. Några noveller har intressanta idéer eller anslag, men faller någonstans på vägen, i flera fall på grund av en bristande förmåga att faktiskt få fram vad som händer i berättelsen. Eller på ett ställe, tvärt om, där författaren helt frångått grundprincipen ”write what you know” så att både språket och berättelsen i stort blir banaliserat (särskilt för mig som faktiskt vet lite i ämnet).

Däremellan finns det mycket, och mycket av det är bra. Allt är nytt för mig utom Hans Olssons I obeliskernas skugga, som tidigare publicerats i Främling. Inkräktare. Inte min favorit ur den samlingen, ärligt talat, men kanske den som passade bäst in på sf-temat. Den inledande kortromanen …och Kyria tystnade är intressant, spännande och känslosam, men hade nog gjort sig bättre i novellformatet, nu känns det lite långdraget. Omvänt gäller för den avslutande Stålfjäder, som direkt suger in mig i en extremt spännande världskonstruktion som jag gärna hade sett mer av, och en berättelse av en typ som jag verkligen, verkligen gillar men som har så bråttom i sitt komprimerade berättande att jag efter att jag blivit bortkollrad bland karaktärer och ställts inför nya händelser slag i slag sida upp och sida ner blir jag lite uppgiven innan det är klart. Andra noveller jag vill nämna är Andrew Coulthards Det svåra spelet, som med sin sköna stockholmsdystopi lätt hade kunnat platsa i Stockholms undergång, Markus Skölds (jag sa ju att jag såg fram emot ett återssende av honom!) Arca Ferrum, som kanske är Blade Runner-inspirerad men som definitivt känns som sf-motsvarigheten till ”grisodlarfantasy”. Det är smutsigt och blodigt och orättvist, och ljuset i tunneln är garanterat tåget. Eller…? Slutligen är också Anna Jakobsson Lunds Doften av mango nämnvärd, för att den skarp och exotisk och fräsch och dessutom normbrytande utan att detta för dens skull är fokus eller berättelsebärande. Det bara är.

Jag får väl säga att trots vissa formsvackor så levererar Affront än en gång, det är bara att tacka och bocka. Om jag får önska mig något till Maskinblod 4 så skulle jag vilja att fler vågade göra som Andrew Coulthard och verkligen låta sina berättelser stanna i Sverige, och präglas av det svenska. Det finns så mycket generiskt, anonymt anglofierat i sf-genren att jag önskar mig mer av det typiskt svenska. Ge mig postapokalyptiska luftskepp förankrade vid Kaknästornet, ge mig det hemliga svenska rymdforskningsprogrammets revolutionerande upptäckter i en bunker djupt i det midvintermörka Kirunas perforerade urberg, ge mig kungliga svenska rymdflottans flaggskepp i episka slag mot vår arvfiende dansken, ge mig luciatåg i sammanstöt med nyss anlända utomjordingar… ja, ni förstår nog.

Recensionsex från Affront. Kolla också in den nya Fantastikportalen.se, där Affront tillsammans med några andra mindre svenska förlag löpande presenterar sin nya, svenska fantastik.