Midvintermörker

Spring i 70, ryssjävlar!

Jag har, som jag tidigare nämnt, mycket lätt för att bli känslosam när jag får historier berättade för mig. Annorlunda uttryckt kan man säga att jag är en sucker för det storslagna och melodramatiska. Med det sagt så erkänner jag villigt att när jag läser Midvintermörker så måste jag ibland påminna mig själv att andas, och vid några tillfällen är tårarna inte långt borta. Om någon tvivlat på att jag trots artillerist-kragspeglar innerst inne är en pansarknekt så kan ni sluta med det nu.

Midvintermörker skildrar, på vad jag uppfattar som ett mycket trovärdigt sätt, hur en utländsk invasion av Sverige skulle se ut. Det börjar inte med en krigsförklaring i tidningen, om nu någon trodde det. Om det är spänning och tempo man vill ha i en bok så har man kommit rätt – innan första kapitlet är slut har bland annat Sveriges vice statsminister nedkämpat två fientliga soldater i sitt eget hem, och sen bara ökar det därifrån. Det är tydligt att författaren har ett stort intresse i svenska militära spörsmål. Scenariot känns trovärdigt i huvudsak, tyvärr är det väl så att om det hade varit verkligheten hade det inte gått riktigt så bra för Sverige – inte för att våra soldater inte är duktiga nog utan för att underhålls- och ledningsdelarna aldrig skulle hinna snurra igång så snabbt som de skulle behöva för att understödja bokens scenario, men å andra sidan så är det ju skönlitteratur och lite konstnärlig frihet måste ju en författare få ta sig för berättelsens skull. I övrigt är boken som sagt, ur mitt perspektiv, synnerligen trovärdigt. Visst finns det små detaljer i militärlingot som inte riktigt stämmer, men det är tillräckligt bra, och författaren har dessutom lyckats skildra något som är mycket mer svårfångat – den militära förkärleken och talangen för att bita ihop när det gäller, medvetet missbruka begrepp och tillsammans driva med eländet. Och gilla läget.

Ibland undrar jag om inte den starkt inpräntade driften att gilla läget och lösa uppgiften hos många officerare i många fall gör mer skada än nytta. På så sätt att när överstens ”Ja, general!” fortplantar sig ner via överstelöjtnantens ”Ja, överste!” och hela vägen ner till förstesergeantens ”Ja, kapten!” utan att någon reflekterar över om uppgiften är lösbar med tillgängliga resurser, eller i alla fall inte protesterar även om de inser att det inte går. Det fulaste man kan säga till sin chef är nämligen ”det går inte”. Så man löser det, på något sätt. Kanske genom att den enskilde officeren jobbar X antal obetalda övertidstimmar varje vecka. Kanske genom att man ger soldaterna ”utbildning” som man vet är skissartad som bäst, bara för att kunna sätta bock i rutan ”har genomfört X-utbildning”. Kanske officeren som snart ska åka på insats till Afghanistan ägnar sina kvällar inte åt att träna inför insatsen eller åt att umgås med sin familj utan istället åt att sitta och ringa till gamla snorbassar som han vet att han inte ens vill jobba med, men som måste rekryteras för att fylla rader så att Försvarsmakten kan visa att vi visst kan rekrytera GSS/T. Och ingen säger stopp, för man gillar ju läget och löser uppgiften. På papperet kanske det ser bra ut, men i verkligheten blir det skit.

Nåja, tillbaka till litteraturen. Men på samma vis som jag passar på att slänga en känga till höger och vänster i min bokrecension här, på samma sätt nyttjar Lars Wilderäng sin Midvintermörker till att slänga kängor i många riktningar när det gäller svensk försvarspolitik. Man kan inte undgå att den här boken, förutom att vara ett stycke förträfflig underhållningslitteratur, också är ett initierat och åskådliggörande och inlägg i den ständigt pågående politiska debatten (? Pajkastningen? Kohandeln? Budgetregleringen? Vad man nu vill kalla det…) som Försvarsmakten kontinuerligt drabbas av.

En sista sak jag kom att tänka på när jag läste boken var likheter. Jag tror att det i de flesta väpnade konflikter finns betydligt större likhet och samhörighet mellan de enskilda soldaterna på respektive sida än vad det finns mellan soldaterna och de beslutsfattare som styr soldatens verksamhet. Det finns många historier (skrönor?) från framförallt första världskriget som bekräftar detta, och ser man på de ryska soldater man får följa i den här boken och deras svenska motsvarigheter så är det egentligen bara uniformen som skiljer, innerst inne. Vad tror ni?

Se också uppföljaren Midsommargryning