Johnny Mnemonic och andra berättelser

William Gibson är kanske mest känd för att ha myntat ordet cyberrymden/cyberspace, och efter lite detektivarbete inser jag att den här boken är en svensk översättning av Burning Chrome, en av Gibsons tidigaste böcker, där titelnovellen markerar ordets första förekomst. Det här är dock en lite modifierad utgåva, här finns bara de noveller med som Gibson står som ensam författare för, det vill säga:

• Johnny Mnemonic (Johnny Mnemonic)
• Gernsbacks kontinuitetsprincip (The Gernsback Continuum)
• Fragment av en hologramros (Fragments of a Hologram Rose)
• Vid vägrenen (Hinterlands)
• New Rose Hotel (New Rose Hotel)
• När torget är öde (The Winter Market)
• Isens hjärta (Burning Chrome)

Båda novellerna Johnny Mnemonic och Isens hjärta utspelar sig i samma värld som Gibsons mest kända bok Neuromancer, och har till och med beröringspunkter till varandra. De är, enligt mig, också de starkaste korten i samlingen tillsammans med Vid vägrenen, som blev min personliga favorit. Dess beskrivning av hur människan sänder ut små enpersonsrymdskepp i blindo, som sedan kommer tillbaka oftast med döda astronauter, men ibland  med revolutionerande små föremål, fick mig att tänka på famlandet efter förståelse som präglade Roadside Picnic – en bild som är lika framåtsträvande som den är hopplös. En annan sak som är hopplös i boken är kärleken – Johnny Mnemonic och andra berättelser är full av män som förgäves trånar efter kvinnor som utnyttjar dem för egen vinning. Hade det varit fantasy hade jag kategoriserat den som grim dark, men det här är cyberpunk och det är minst lika mörkt.

Gibson visar tydligt i sin estetik att hans cyberpunk inte bara består av cyber utan även av punk, och vissa scener kan jag inte låta bli att visualisera i samma anda som filmen som gjordes av Johnny Mnemonic, kanske inte ett helt igenom gott betyg – åttiotalspunk med tuppkammar och färgade plastsmycken var man än ser. Men framför allt så tycker jag att boken förlorar mycket av sin charm i översättningen – Gibson uppfinner många ord som tydligt flyter mycket bättre på originalspråket än på åttiotalssvenskan, även om boken känns förvånansvärt lite ”daterad” med tanke på att det är en bok skriven för trettio år sedan med som utspelar sig i en ganska nära framtid. Gibson är något av en profet vad gäller vissa saker, och det känns som att verkligheten har kommit mycket närmare hans vision av den på de trettio åren som har gått, och det känns inte heller helt omöjligt att om tekniken fortsätter att utvecklas som den gör så kommer vi förr eller senare att komma dit.

”Snow Crash” och ”The Diamond Age”

Två (icke sammanhängande) post-cyberpunkiga romaner av samma författare – Neal Stephenson. Jag fascineras av båda, av samma anledning som jag gillade Jennifer Government – de utspelar sig uppenbarligen i en framtid, men en inte alltför avlägsen sådan, inte helt olik vår egen tid.

I Snow Crash blandas en något upphottad korsning av ett MMORPG och World Wide Web i en Gibson-lik och inte helt osannolik version av ett framtida ”cyberspace”. Dock är det uppenbart att Stephenson vet mycket mer om de tekniska aspekterna av IT än vad Gibson gör, men det är väl egentligen knappt relevant. Här blandas elegant cyborghundar och skateboardpunkbud med ett datorvirus som påverkar användarens mentala hälsa. Allt detta mot en bakgrund av ett samhälle som är fullkomligt privatiserat och där maffian är en av de trygga samhällena att vara del av. För att inte tala om höghastighetspizzabud. Synnerligen läsvärt, kort sagt. Och i ett halsbrytande tempo.

Den andra, The Diamond Age utspelar sig i en annan framtidsvärld, som framhäver en annan aspekt, där olika värderingar i samhället ställs emot varandra. Dessutom kan man se den som ett inlägg i diskussionen om arv kontra miljö och hur det påverkar en ung människa, och det roar ju alltid en gammal lärarstudent. Fast man måste ju ändå säga att huvudrollen här går till en bok-i-boken, och inte till en person i boken, vilket är rätt fascinerande i sig. Jag undrar hur det skulle vara om man hade haft en sån bok när man var liten, egentligen…?

Det enda jag kan tänka mig att invända, och det mot båda dessa böcker, är att slutet är något abrupt. Väldigt, faktiskt. Men det kanske är jag som är bortskämd med fantasyböcker som alltid måste berätta allt om hur det gick för alla in i minsta detalj, efter att storyn egentligen är död för länge sen?