A long time ago, in a galaxy far, far away….
Jag tror att de flesta någongång ungefär i höjd med puberteten skaffar sig ett specialintresse – en besatthet kanske man kan kalla det. Något man är riktigt djupt intresserad av. Jag har sett det både hos mig själv och hos vänner, syskon och släktingar. För vissa går det över efter ett tag, kanske ett år eller så, hos andra sitter det i längre. För min egen del så var detta intresse Star Wars. Jag hade tur, det var just innan filmerna kom på bio igen som Special Edition, så jag fick i alla fall se dem på bio. Sedan dess har väl intresset svalnat något, men det innebär inte att jag inte har ungefär en hyllmeter med Star Wars-litteratur i olika former. Den är ihopsamlad under många år och viss av den har jag läst, viss inte. Den är i alla fall uppställd i fiktionär kronologisk ordning just nu, och jag tänkte att sommarens projekt ska bli att äta mig genom den hyllan.
Först ut är Star Wars: A New Hope, tidigare känd som Star Wars: From the Adventures of Luke Skywalker. Min utgåva kom ut i samband med Special Edition-filmerna i slutet av 90-talet, men originalet är från 1976 och kom alltså, enligt förordet av George Lucas, ut innan den ursprungliga SW-filmen hade biopremiär, men blev (av någon märklig anledning?) inte någon storsäljare förrän därefter. Boken återberättar, ibland ordagrant (ja, efter att ha sett filmerna ett hundratal gånger så vet jag sånt – även om det var 15 år sen), händelserna från Star Wars Episode IV. Det är faktiskt så bra att den har med ett antal av de scener som jag har hört talas om var planerade att ha med i filmen (vissa, t.ex. den med Jabba och Han Solo i Docking Bay 94 spelades till och med in, men klipptes bort). På så vis ligger boken något närmare George Lucas vision av filmen än vad själva filmen i slutänden gjorde. Den ger också en helt annan känsla till vissa scener än den jag upplevde när jag såg filmerna, eftersom att det litterära formatet ibland gör det lättare t.ex. för konsumenten att veta vad karaktärerna tänker. Vissa saker skiljer sig också mellan boken och filmen så som den i slutänden blev. Men det är i huvudsak detaljer (TK-421 i filmen har blivit THX-1138 i boken, medans ”cellblock 1138” i filmen istället har blivit ”TS-138”) eller formuleringar (det ikoniska ”I have a bad feeling about this” från filmen är i boken ”I have a very strange feeling about this”, och dessutom är det Luke som säger det och inte Han Solo!). Ett annat exempel är Lukes vänskap med Biggs Darklighter (den siste X-wingpiloten som dör i striden om Dödsstjärnan), som inte kommer fram i filmen så som det var tänkt, eftersom att de scener på Tatooine där vi får veta att de är gamla barndomsvänner inte heller kom med i filmen i slutänden, och på så vis får inte Biggs död samma mening som det var tänkt, även om den finns där.
Med tanke på att jag fortfarande kan delar av filmen utantill är det rätt svårt för mig att se objektivt på boken, men den gör sig definitivt bättre som film. Jag blir också lite besviken när jag inser att jag har tolkat vissa saker annorlunda än det var avsett – till exempel är prinsessan Leia mer av en nagelbitande disneyprinssessa som måste räddas, och vars främsta egenskap är att hon är vacker, än den självständiga krigare som var min förebild som ung. Å andra sidan, efter att ha sett George Lucas skapa filmer närmare sin egen vision (ep I-III) ska jag väl inte vara förvånad och/eller besviken, men ändå… Gillar man SW är det inte bortkastat att läsa boken, den är rätt lättsmält… Dessutom får man veta att det gigantiskt berömda citatet som inleder det här inlägget ursprungligen löd ”Another galaxy, another time.” Inte lika fräscht, enligt mig.
Härnäst följer Splinter of the Mind’s Eye. Den är unik på så vis att den utkom innan samtliga originalfilmer hade gjort det. Faktiskt så tidigt som 1978, det vill säga före både The Empire Strikes Back och Return of the Jedi. Detta märks tydligt i boken, som ärligt talat är rätt undermålig. Förutom att den är banalt skriven och har en story som skulle göra sig utmärkt i Månadens Äventyr (vilket den mycket väl kan ha gjort) så är det mycket uppenbart att den just är skriven långt innan de två Star Wars-uppföljarna kom ut, och därav finns det stora delar av berättelsen som verkar orimlig i ljuset av vad man får veta i dessa filmer, och vissa delar emotsäger dem rakt ut. Personligen invänder jag främst mot två saker: den första är att prinsessan Leia är ännu mer av en passiv prinsessa som måste skyddas och räddas än vad hon är i ovanstående bok, samtidigt som hon inte kan låta bli att skapa problem för sig och de andra med sin vassa tunga. Jag förstår hur en begränsad, serietidningsläsande manlig blick kan läsa ut detta med Star Wars Episode IV som enda källa, men det är ganska långt från den intelligenta, självständiga och smidiga diplomat som blir mitt intryck efter att ha sett alla filmer. Helt bortkastat är det inte, för det blir bättre allt eftersom boken lider mot sitt slut, och sista kapitlet uppväger en del i just den här aspekten, men är trots det så hopplöst fel, med facit i hand.
Det andra faktum jag invänder mot är att man i Splinter of the Mind’s Eye har en väldigt, enligt mig, skev uppfattning om vad det är att vara jedi och om hur Kraften är beskaffad. Man använder till och med begreppet ”magi” för det vid ett par tillfällen, och ja – Star Wars är en saga och Kraften tar det utrymme som magin normalt tar i sagor, men… nej. På samma sätt försöker man kvantifiera och solidifiera Kraften genom att införa magiska föremål (lite som midiklorianerna, men det här är en artefakt), och det funkar bara inte i Star Wars universum. I alla fall inte för mig. Jag bara skakar på huvudet, och försöker ursäkta Alan Dean Foster med att han inte visste bättre.
Därefter kommer Shadows of the Empire, kanske det mest accepterade tillägget till Star Wars-universat utöver de ursprungliga filmerna. Den är utgiven 1996, efter att alla de ursprungliga filmerna sedan länge publicerats, men den utspelar sig mellan The Empire Strikes Back och Return of the Jedi. Som alla som är bekanta med filmerna vet, så måste det ju hända en del saker däremellan, men vi får ingen förklaring till förändingarna (t.ex. Lukes ökade kompetens som jedi, byggandet av en ny dödsstjärna etc.) i filmerna. Shadows of the Empire placerar sig själv tydligt i kronologin genom att inleda med att återberätta en scen ur The Empire Strikes Back (Darth Vaders videosamtal med Kejsaren om Luke Skywalker) ur ett annat perspektiv, och avslutas med att R2-D2 och C-3po påbörjar sin resa mot Jabbas palats.
Kanske unikt för den här boken, och en av dess enligt mig största förtjänster, är att här tillförs en motståndare – Prins Xizor, chef för den enorma, halvkriminella organisationen Black Sun – som varken är med eller mot Imperiet, eller rebellerna, utan spelar helt efter sin egen agenda. Han är också såpass mäktig att han blir en värdig motståndare mot Darth Vader själv, på ett mycket rimligt sätt. Delar av berättelsen får vi också se ur Vaders perspektiv, vilket ger fyllighet åt boken på ett sätt som man sällan upplever när det bara berättas ur rebellernas synvinkel.
I stort så förtjänar boken sin plats i kanon med både en form och ett innehåll som förmedlar en känsla väldigt nära den som de gamlar filmerna ger. Jag måste himla med ögonen ibland, särskilt i de delar som berör Xizors förmåga att producera feromoner som kan få alla humanoida kvinnor attraherade av honom. För det första verkar det orimligt, rent evolutionärt, att samma feromoner kan påverkar olika raser, men det är också relevant för berättelsen att huvudpersonerna, som i övrigt väl känner till Xizor, inte känner till denna förmåga, trots att alla av hans ras har den. Verkar orimligt, för mig.
Bortsett från detta är det som sagt en mycket gedigen berättelse där vi framför allt får följa prinsessan Leias strävan att rädda Han Solo från sitt karbonit-fängelse, och Luke Skywalkers strävan att bli jedi-mästare, hans kamp med Kraftens mörka sida och hans funderingar på Darth Vaders ord till honom på Bespin – kan det vara sant?
Härnäst, The Truce at Bakura…
Det är inte ofta jag köper böcker utan att ens ha läst på baksidan, men det här är en av dem. Någon (nämligen Ian Doescher) har nämligen idats återberätta hela Star Wars: A New Hope, som om det var en pjäs av Shakespeare. Först tyckte jag bara att det var så otroligt nördigt och roligt att jag var tvungen att köpa boken bara för det. Efter att ha läst William Shakespeare’s Star Wars tycker jag fortfarande det, men mitt perspektiv på boken har vidgats något. För Doescher har inte bara formulerat dialogen i jambisk pentameter, utan har har anpassat hela berättandet till 1500-talsteater snarare än 1900-talsfilm, vilket ger läsaren perspektiv på båda delar. I alla fall för en läsare som mig, som har stenkoll på varje scen i den ursprungliga filmen och kan jämföra.
Fantastisk Fiktion 