Alfa och omega

Oskar Källner och jag brukar vara på samma våglängd – jag har gillat hans tidigare novellsamlingar, och i samlingar med blandade författare brukar han vara en av mina favoriter. Därav blir jag faktiskt lite förvånad att hans senaste samling Alfa och omega inte alls tilltalar mig.

Den innehåller sju noveller varav en är bekant sedan innan – En sista kyss farväl utgavs i engelsk version i Waiting for the Machines to Fall Asleep för nåt år sen. Då som nu tyckte jag att den var helt okej, men inte särdeles märkvärdig. Utöver den finns där ett antal noveller som inte tilltalar mig alls, trots superhjältepsykologer, årmiljonsöverskridande galaxvida entiteter och svenska myndigheter som täckmantel för dimensionsresande Chtulhudyrkarkulter (det där sista var iofs lite humor). Jag försöker analysera vad som inte tilltalar mig och kommer fram till att den gemensamma nämnaren verkar vara att det helt enkelt är för långt. I grunden bra idéer blir manglade igen och igen och igen tills all juice runnit ur dem för länge sen och jag bara väntar på att det ska ta slut. Tyvärr.

Ännu tydligare blir kanske den slutsatsen när jag tittar närmare på de noveller i samlingen jag faktiskt gillade. Den inledande Vid världens ände är bara knappt tio sidor lång, men lyckas ändå förmedla så mycket. Finstämt och känslosamt, och låter inte science fiction-temat bli ett självändamål utan använder det bara för att berätta om något som är tidlöst, på ett hjärtskärande vackert sätt. Min andra favorit är Stockholms drottning, en postapokalyps-fantasy-berättelse om en värld där mytologiska väsen tagit över jorden och människorna får finna sig att inte längre vara på toppen av den socioekonomiska pyramiden. Dess entusiastiska mischmasch av 80-talssverige, framtidsteknologi och fantasiväsen får mig att tänka på både Mutant: År Noll och Simon Stålenhags alster. En härlig miljö och en berättelse som kanske inte är ny men ändå väl genomförd och underhållande. Jag hoppas på mer i denna miljö från Källner i framtiden!

Recensionsexemplar från Fafner Förlag.

Munins skärvor

Som jag tidigare nämnt så har det blivit något av en tradition här på FF att recensera Affronts novellsamlingar, och nästa lika traditionellt har det blivit att jag har utsett Oskar Källners bidrag till ett av de bästa i samlingen. Därför var det förstås extra roligt att få ett recensionsexemplar av hans egen novellsamling – med de ingångsvärdena måste det ju bli bra? Ungefär hälften av novellerna i Munins skärvor är gamla bekanta för min del, och har som sagt i de flesta fall utgjort höjdpunkterna i de novellsamlingar de varit del av: Pancasila från Maskinblod 3, Där staden dragit fram från Maskinblod, Hon som dömer från Maskinblod 2 och Lucifers säd från Kärlek i maskinernas tid.

Nytt för mig i Munins skärvor är först den ramberättelse som givit novellsamlingen sitt namn, men som enligt mig är lite vag och egentligen inte tillför särskilt mycket. Men det gör inget, för den tar nästan ingen plats utan skickar mig direkt till nyheterna: novellerna Byssan lull, Yulebocken, Det enda som betyder något, Mannerskiölds herrgård och Yi. Här inser jag också att när jag tidigare läst Källners alster så har de varit publicerade i tematiserade novellsamlingar, medan här tillåter han sig att florera lite mer fritt över det fantastiska spektrats hela bredd (undantaget den renodlade fantasyn) – här finns det allt från zombies till spökhistorier till ett försök till militär-sf (kanske det svagaste inslaget i samlingen, men då tillhör jag ju också en synnerligen svårflörtad skara vad gäller just den genren) till något som närmast verkar vara släkt med den gamla svenska rollspelsklassikern Kult. Och det är bra, nästan alltid mycket bra. Särskilt gillar jag det Kult-aktiga inslaget, Mannerskiölds herrgård som jag läser med lika delar rysning och njutning och kan inte låta bli att drömma mig tillbaka till mitt bästa rollspelsminne någonsin (äventyret liknade novellen väldigt mycket, det var mitt i sommarnatten och vi spelade på en inglasad veranda under dånande åskväder).

Såhär på internationella kvinnodagen känner jag också att jag måste kommentera Källners genusperspektiv lite. Men jag börjar med en skröna: det sägs om en bekant till mig att han kommit undan som svarande i ett diskrimineringsmål genom att när han blir frågad ”Det sägs att du hatar [viss sorts människor], stämmer det?” svara ”Jag hatar alla lika mycket”. Jag kommer att tänka på detta när jag funderar på hur Källner behandlar sina kvinnliga karaktärer jämfört med de manliga, för det är lite samma sak där: de har det lika illa allihopa, utan urskillning. Ett glädjande jämställt perspektiv. Det förvånar mig också lite, när jag tänker efter, att en manlig författare så gärna berättar genom en kvinnlig karaktärs ögon utan att ”spela över” åt något håll utan det är väl genomfört.

Sammantaget är Munins skärvor en novellsamling av hög kvalitet, som rör sig över en stor bredd av fantastikspektrat, och där nästan varje novell vid minst ett tillfälle ger den där hisnande, svindlande känslan när man inser vad det är som pågår. Rekommenderas!

Recensionsex från författaren/Fafner Förlag

Kärlek i maskinernas tid

Affronts novellsamlingar har blivit lite av ett stående inslag här på FF, och i den senaste hettar det till: det är Kärlek i maskinernas tid. Erotik, romantik och fantastik utlovas det på omslaget, och det är precis vad man får. Även om det finns svaga punkter här och där så skulle jag vilja säga att det här är Affronts starkaste samling hittills. Själva temat gör att författarna tvingas tänka lite nytt kring gamla stereotyper – romantik och science fiction är ju inte den vanligaste kombinationen, men här bevisas att det verkligen är en kombination som funkar.

Jag tänker inte recensera alla noveller, men några nedslag ska ni få, framför allt av favoriterna: Love Kölle levererar kreativt, äckligt vidrigt, fantasifullt och hett rymdmonstersex i fyra sidor som får mig att skratta och pinsamt skruva på mig på samma gång. Patrik Centerwall, precis som i tidigare novellsamlingar från Affront, levererar ett lite mer lågmält, känslosamt och kärleksfullt bidrag med mer fokus på människan och mindre på tekniken. Det mest erotiska inslaget står KG Johansson för i Överallt, när som helst, på alla tänkbara sätt, som trots att ordvalen ibland känns lite tekniska och distanserade är en (fantasi)eggande och slutligen väldigt vacker berättelse. Boel Bermann gör som vanligt väldigt mycket av väldigt lite, och har som vanligt en skön slutkläm, men den här gången tycker jag att hon är lite långt ifrån temat. Pia Lindestrands Tidsresenärens flickvän är vacker och finurlig, men för mig som har läst förlagan så ger titeln bort lite för mycket, jag förstår redan tidigt hur det ska sluta.

Och sen sist men inte minst: Oskar Källner. Alltså, Oskar, du och jag måste vara på samma våglängd på nåt sätt, för du lyckas alltid med det där lilla extra som i min värld får en novell att gå från ”bra” till ”wow”. Lucifers säd, som avslutar hela samlingen, är inget undantag. Jag tänker inte säga nåt mer om den (läs själva får ni se!), men jag tycker att den har allt som man kan begära av en berättelse om kärlek, sex och rymdskepp.

Kärlek i maskinernas tid är i sina höjdpunkter definitivt årets svenska läsjulklapp. Som en snabbis (ja, litterär sådan  förstås!) under lata ligga-och-dra-sig-på-ledigheten-morgnar, eller kanske lite mysig jullovsläsning med älsklingen (förutom den där med rymdmonstersexet då, om ni inte har humor). Med den bredd som novellerna tillsammans har, allt ifrån kärleksfull nästan-realism till homoerotisk steampunk till famlande efter värme i en avhumaniserad dystopi, så finns där garanterat något som kittlar just dig just där du gillar det.

Recensionsex från Affront förlag

Maskinblod 3

Affronts svenska sf-novellsamlingar är nu inne på sin tredje inkarnation, helt enkelt titulerad Maskinblod 3 (logiskt namn på en uppföljare till Maskinblod och Maskinblod 2 kanske?). Jag tycker mig kunna se en trend här – för varje iteration har samlingen blivit mycket tjockare, och lite ojämnare i kvaliteten. Högstanivån i Maskinblod 3 är hög, och flera av berättelserna är riktigt, riktigt bra. Mest minnesvärd är nog Oskar Källners Pancasila, om nyblivna kolonisatörer på planeten med samma namn. Efter So long been dreaming så kommer jag nog aldrig att se likadant på sf-berättelser om kolonisation av andra planeter, men det ligger inte på något sätt Källner i fatet. Tvärt om tycker jag att Källner på ett elegant sätt ställer frågor som den glansiga rymdåkar-sciencefiction-genren ibland glömmer: med vilken rätt koloniserar vi andra planeter? Och, om det finns liv där, kommer vi att kunna känna igen det? Förstå det? En annan favorit är Erik Odeldahls Paddans som sjöng, ett underbart mysterium med renässans-smak, trots att det utspelar sig i framtiden, som påminner mig om den mystiska, skräckblandade förtjustning jag läste Rymdväktaren med…

Sen måste man väl nämna lägstanivån också, för den är faktiskt rätt låg bitvis. Några noveller har intressanta idéer eller anslag, men faller någonstans på vägen, i flera fall på grund av en bristande förmåga att faktiskt få fram vad som händer i berättelsen. Eller på ett ställe, tvärt om, där författaren helt frångått grundprincipen ”write what you know” så att både språket och berättelsen i stort blir banaliserat (särskilt för mig som faktiskt vet lite i ämnet).

Däremellan finns det mycket, och mycket av det är bra. Allt är nytt för mig utom Hans Olssons I obeliskernas skugga, som tidigare publicerats i Främling. Inkräktare. Inte min favorit ur den samlingen, ärligt talat, men kanske den som passade bäst in på sf-temat. Den inledande kortromanen …och Kyria tystnade är intressant, spännande och känslosam, men hade nog gjort sig bättre i novellformatet, nu känns det lite långdraget. Omvänt gäller för den avslutande Stålfjäder, som direkt suger in mig i en extremt spännande världskonstruktion som jag gärna hade sett mer av, och en berättelse av en typ som jag verkligen, verkligen gillar men som har så bråttom i sitt komprimerade berättande att jag efter att jag blivit bortkollrad bland karaktärer och ställts inför nya händelser slag i slag sida upp och sida ner blir jag lite uppgiven innan det är klart. Andra noveller jag vill nämna är Andrew Coulthards Det svåra spelet, som med sin sköna stockholmsdystopi lätt hade kunnat platsa i Stockholms undergång, Markus Skölds (jag sa ju att jag såg fram emot ett återssende av honom!) Arca Ferrum, som kanske är Blade Runner-inspirerad men som definitivt känns som sf-motsvarigheten till ”grisodlarfantasy”. Det är smutsigt och blodigt och orättvist, och ljuset i tunneln är garanterat tåget. Eller…? Slutligen är också Anna Jakobsson Lunds Doften av mango nämnvärd, för att den skarp och exotisk och fräsch och dessutom normbrytande utan att detta för dens skull är fokus eller berättelsebärande. Det bara är.

Jag får väl säga att trots vissa formsvackor så levererar Affront än en gång, det är bara att tacka och bocka. Om jag får önska mig något till Maskinblod 4 så skulle jag vilja att fler vågade göra som Andrew Coulthard och verkligen låta sina berättelser stanna i Sverige, och präglas av det svenska. Det finns så mycket generiskt, anonymt anglofierat i sf-genren att jag önskar mig mer av det typiskt svenska. Ge mig postapokalyptiska luftskepp förankrade vid Kaknästornet, ge mig det hemliga svenska rymdforskningsprogrammets revolutionerande upptäckter i en bunker djupt i det midvintermörka Kirunas perforerade urberg, ge mig kungliga svenska rymdflottans flaggskepp i episka slag mot vår arvfiende dansken, ge mig luciatåg i sammanstöt med nyss anlända utomjordingar… ja, ni förstår nog.

Recensionsex från Affront. Kolla också in den nya Fantastikportalen.se, där Affront tillsammans med några andra mindre svenska förlag löpande presenterar sin nya, svenska fantastik.

Maskinblod 2

Att skriva kan de flesta. Att skriva bra är svårt. Att skriva bra och kort är ännu svårare, vilket ofta gör novellsamlingar till intressanta provkartor över olika författares förmågor (eller brist på sådana). Maskinblod 2 är inget undantag. Den innehåller allt ifrån ultrakorta tvåsidorsögonblick till femtiosidorsnoveller, men det mesta är däremellan.

Det är jättesvårt att recensera en uppföljare utan att jämföra den med föregångaren, så jag ska göra det på en gång för att ha det gjort. Jag upplever att Maskinblod 2 är mycket mer renodlad science fiction än vad ettan var, på gott och ont (beroende på vad man gillar, då). Den är lite tjockare, den genomsnittliga kvaliteten är ungefär densamma, men den är något ojämnare i uppföljaren än i originalet, enligt mig. Men man kanske måste ta med i beräkningarna att jag hade högre förväntningar på den här än på ettan, som jag inte hade några förväntningar alls på? Så, klart. Slut jämförelse.

Maskinblod 2 inleds med Det svarta molnet, en novell som startar med känslan av ett grävarlajv i rymden, glider över i något som har samma kusliga och paranoida känsla som filmen Alien, för att sedan avslutas på ett sätt som jag inte är särskilt förtjust i, men som inte heller är dåligt. Hela novellen känns gedigen och jag skulle gärna läsa mer i Markus Skölds spännande universum (det verkar dock inte finnas något mer…ännu…). Efter Det svarta molnet följer en hel radda av blandade berättelser av olika kvalitet (I ett fall så illa att jag undrar om författaren har grundläggande grepp om någondera av matematik, fysik eller svenska språket? Men det kan ses som ett undantag.)

Jag tänker inte gå in djupare på alla ingående berättelser, men sammanfattningsvis kan man väl säga att jag är väldigt oförtjust i tidsresor. Författare som blandar in tidsresor brukar i huvudsak antingen vara inne på sin åttiljonte del i nån serie och ha fått slut på idéer eller målat in sig i ett plot-hörn (jfr magi), eller lyckas kollra bort både mig och sig själv på ungefär fjorton rader, och sen blir det bara tekniskt metafysiskt mumbojumbo och ganska lite intressant berättelse av resten. Tidsresor verkar dock ha blivit något av ett oskrivet tema i Maskinblod 2, därav får några noveller synnerligen ljumma ovationer från mitt håll. Dock måste jag erkänna att både KG Johansson i Under skummet och Patrik Centerwall i En sista kram lyckas göra något imponerande konstruktivt (men helt skilt från varandra, förstås) på temat tidsresor, gripande berättelser med hjärta och hjärna, där tidsresorna endast blir ett medel och inte fokus för berättelsen.

De noveller som finns kvar hos mig starkast efter att jag har lagt ifrån mig boken är dock inte dessa, utan två andra (Love Kölles Nyfödd och Oskar Källners Hon som dömer får ett hedersomnämnande). För det första är det Boel Bermanns Garderoben, som en gång för alla bevisar att mer inte nödvändigtvis betyder bättre. På tre ynka sidor bevisas det för alla normalt allmänbildade människor vad genren science fiction syftar till – att visa företeelser ur vårt samhälle ur ett perspektiv som gör att vi faktiskt stannar upp och reflekterar över dem. Bra berättat, Bermann! För det andra: Sten Anderssons Flickan och havet. Alltså. Wow. Andersson använder våra förutfattade meningar mot oss i en berättelse som man måste börja om att läsa samma sekund som man avslutar den och sedan börja om igen, för att perspektivet har skiftat så mycket. Ett mästerligt nyttjande av de styrkor och svagheter som novellen har. Den har vissa drag som får mig att vilja jämföra med Hjalmar Söderbergs Pälsen, och det, mina vänner, är utomordentligt betyg! (kanske kommer det sig lite ur de meningar mot slutet av respektive berättelser som är avgörande, och också väldigt lika varandra, men ändå…)

Summan summarum blir i alla fall att även om det finns några noveller man lika gärna kan hoppa över så är Maskinblod 2 liksom sin företrädare en stark förevisning av att det finns läsvärd och skarp science fiction även med originalspråk svenska, och det vore en stor synd att missa den!

Recensionsex från Affront Förlag. Se också uppföljaren Maskinblod 3.

Maskinblod

Vem kan motstå hjärtan och kugghjul?

Jag läser ganska lite fantastik på svenska, märker jag. Tyvärr är det för att översättningar ofta är undermåliga, och original… jag försöker, men jag blir ofta besviken. Jag kanske bara väljer fel? Peka mig gärna rätt, ni som vet bättre än jag.

Här kommer då undantaget som bekräftar regeln. Maskinblod är en nästan marginellt liten bok, och den hade nog gått mig förbi om den inte stått där i nyhetssnurran på biblioteket och haft ett så oemotståndligt vackert omslag. Den innehåller ett antal noveller, alla av svenska författare, de flesta för mig okända. När jag slår upp första sidan och läser de inledande raderna i Oskar Källners Där staden dragit fram, som inleder boken, är det nära att jag lägger ned den igen, jag får sjukt tråkiga Borde vara död-vibbar. Men innan 33 små, små sidor har passerat har Källner slagit mig på käften, på ett fantastiskt sätt. Hatten av, jag tar tillbaka allt jag sagt om svensk fantastik och hävdar motsatsen!

Och Där staden dragit fram är bara början. Även om det mesta är bra, mycket bra till och med, så är det väldigt lite som är nytt. Jag läser novellerna och tänker ”Aha – Howl’s Moving Castle… Aha, Ender’s Game… Aha, Dawn of the Dead… Aha, Neuromancer…” Det mesta känns bekant. Men ändå inte. Det känns det unikt, för det smakar svenskt! Äntligen min typ av berättelser, men med kraften hos författare som behärskar det svenska språket och nyttjar det till sin fulla potential, där den svenska kulturen och historien får vara bas istället för det ständiga amerikanska och brittiska. Jag hade inte insett vad jag saknade förrän jag hade det framför mig.

Så som det ofta är med novellsamlingar så finns det förstås ett antal noveller i samlingen som jag inte är så imponerad av, och några som inte faller mig i smaken. Och självklart de som gör det. Min oomstridda favorit är De tre männen från månen av Julius Regis (ett för mig helt okänt namn). Med ett trollbindande språk som känns trovärdigt och historiskt utan att vara svårförståeligt och arkaiskt, och en stämning som får mig att tänka Jules Verne  men som uppenbart är av svenskt ursprung, och med en berättelse som passar novellformatet som hand i handske kan inte resultatet bli annat än fängslande. Rekommenderas varmt!

Uppdatering: Se också Maskinblod 2 och Maskinblod 3