The Parasol Protectorate

I den nya steampunk-vågen som har sköljt över nördsamhället ett bra tag nu så skulle jag vilja säga att Gail Carrigers Parasollprotektorat-serie är den del av den litterära delen av kanonen. Jag läste första delen, Soulless, för länge sen, nu har jag avverkat övriga fyra delar: Changeless, Blameless, Heartless och Timeless (del två och tre finns översatta till svenska som Chanslös (hur man nu tänkte där?) och Hemlös.)

Precis som Soulless så är detta den sortens böcker där huvudpersonerna stannar upp mitt i ett handgemäng för att säga något lagom viktorianskt sarkastiskt, för att sedan fortsätta att bulta på motståndaren med sitt parasoll.. ni fattar bilden. Vi får fortsätta att följa Alexia och hennes vänner och familj i deras äventyr i Storbritanniens övernaturliga verklighet, där vampyrer och varulvar lever öppet bland vanliga människor som en integrerad del av samhället.

Det är väl klart att det här kommer aldrig att klassas som stor litteratur, men jag tror inte det är vad man söker när man tar upp en sån bok heller. Då söker man underhållning, och det är det sannerligen. På ytan är det gott om klänningar och hattar och social positionering (farligt nära chick-lit, en genre jag har väldigt svårt för, men jag gillar det ändå!), men precis som all annan bra lättsam litteratur så finns det i alla fall lite mer under ytan. Intrigerna är kanske inte enormt komplexa, men tillräckligt intressanta och lyckas att överraska till och från. Framför allt är det dock karaktärerna som imponerar. För även om de är ganska klichéartade på många sätt, så är de samtidigt demonstrativt avvikande på sätt som jag verkligen uppskattar. Det tydligaste exemplet är kanske huvudpersonen själv, som är något så annorlunda som en kvinnlig huvudperson som inte anses särskilt vacker (snarare tvärt om), och som inte heller visar sig vara en ”ful ankunge” innan serien är slut.  Andra karaktärer avviker på mer subtila sätt, och Carriger använder just detta faktum för att elegant låta berättelsen ta vägar jag inte kunde förutse på grund av mina något stereotypa antaganden om vissa personer i berättelsen. Mycket glädjande och en liten subtil knäpp på näsan till mig också, tack så mycket.

Tyvärr är det svårt att bli mer konkret än så utan att spoila alltför mycket. Trots det måste jag ändå nämna öppningsscenen från Timeless. Vad jag skrattade! Jag kan inte säga mer, men alla som är i en livssituation som min kommer förmodligen att se det roliga i det. Viktorianskt dråpligt, om det nu finns något sådant. (Självklart kommer man inte att ha något särskilt ut av det om man inte har läst de andra böckerna först, dock.)

Sammanfattningsvis tyckte jag att hela serien hade stort underhållningsvärde och jag hade uppriktigt svårt att lägga ned den ett tag. Den största svagheten var nog slutet, där man förvisso knöt ihop de flesta trådar men inte på ett så elegant sätt som jag hade kommit att förvänta mig utifrån de tidigare delarna. Helt okej, men inte imponerande. Jag läser i min gamla recension av Soulless att jag inte var så sugen på att läsa uppföljarna, men nu är jag glad att jag gjorde det. Gillar ni den finns det ingen anledning att inte fortsätta till slutet.

Läsåret 2013

2013 håller på att lida mot sitt slut, och då är det ju brukligt att man tittar tillbaka lite på året som har gått, sammanfattar lite, gör ett bokslut (pun intended), så att säga. Särskilt jubileumsfestligt blir det eftersom att det här blir inlägg nr 100 på den här bloggen! Woho! [tutor och serpentiner] Så här kommer min sammanfattning av läsåret (pun intended) 2013, varsågoda.

Årets nyhet: The Fitz and the Fool trilogy. Wow.

Årets starstruck: Jag på Robin Hobbs boksignering på SF-bokhandeln i Stockholm. Wow igen.

Mitt bildbevis på att jag faktiskt träffat Robin Hobb! Hennes boksignering på SF-bokhandeln i Gamla stan var en fantastiskt trevlig tillställning, och Hobb själv en mycket artig, trevlig och intelligent kvinna. Precis som jag trodde.

Årets glada överraskning: Gail Carrigers Soulless, som jag trodde skulle vara alldels för ”chick-lit” för mig, men som visade sig vara fantastiskt underhållande.

Årets svårast-att-lägga-ned: Märkligt nog är det rätt jämnt mellan Trudi Canavans Black Magician-trilogi och Twilight-serien. Det märkliga är att jag inte ens tyckte att Twilight var särskilt bra, men det var ändå helt omöjligt att lägga ner böckerna innan de var slut.

Årets humor: Tveklöst William Shakespeare’s Star Wars. Även om många av Neil Gaimans verk är lite småroliga till och från (särskilt Anansi Boys) så är det trots allt inte det bästa med dem.

Årets besvikelse: Ja, jag vet att jag redan har gnällt på den så det räcker, men alltså… Wheel of Time. Att den aldrig ryckte upp sig. Och aaaaaldrig tog slut, heller. The Princess Bride var tyvärr också en besvikelse, men det handlade mer om att jag inte fick vad jag förväntade mig än att det faktiskt var dåligt, egentligen.

Årets bottennapp: En dag. Okej, kanske lite orättvist för det är inte min typ av bok, men.. vilken smörja.

Årets starkaste läsupplevelse: The Ocean at the End of the Lane, som jag läste i sin helhet med en stor klump i halsen (författare ska ge fan i att ta livet av kattungar i första kapitlet!), eller The Willful Princess and the Piebald Prince, där den växande känslan av annalkande katastrof, parallellt med maktlösheten inför denna, gjorde att jag höll andan genom stora delar av boken (som tur är så är den inte så lång).

Årets bästa: Det är många gamla bekanta som har levererat starka kort i år, men trots det har jag inte delat ut några fullpoängare – helt enkelt för att jag inte tycker att de riktigt når upp till vad respektive författare tidigare har presterat, men det är fortfarande mycket, mycket bra. Här syftar jag på Robin Hobb och The Rain Wilds Chronicles, Neil Gaimans underbara The Ocean at the End of the Lane, Stephen Kings mysläskiga saga The Wind Through the Keyhole, och sist men inte minst Margaret Atwoods MaddAddam.

Gott nytt 2014 på er!

Soulless

Det enklaste sättet att beskriva Soulless är nog något i stil med ”Stolthet och Fördom möter World of Darkness, med lite krydda av Sherlock Holmes och steampunk”. Visst låter det spännande och ganska nördigt? Grundförutsättningen är att varulvar, vampyrer och spöken är en integreread del av samhället i drottning Victorias London. Att vara varulv eller vampyr förutsätter att man har ett överskott av själ, medans vår huvudperson Alexia Tarabotti lider av det omvända – hon saknar själ, och därav blir hon någon form av mänsklig kryptonit för alla sorters övernaturliga varelser. Min förmåga till suspension of disbelief tänjs till det yttersta av dessa förutsättningar, och jag ska erkänna att jag inte var jättenyfiken på boken inledningsvis. Men! Carriger gör sedan ett utmärkt jobb med att hålla sig mycket sansad, logisk och rimlig inom de övernaturliga ramar hon har satt upp för sig själv, och därmed håller berättelsen.

Jag är som ni säkert vet ingen stor beundrare av romatik och chick lit, och Soulless balanserar på gränsen till vad jag tycker är ”lagom”, men det uppvägs av en nykter och sansad huvudperson, ett helt okej (om än något genomskinligt) mysterium och en miljö som gör att jag allra helst önskar att det vore höst och ösregn utanför så att jag kunde rulla ihop mig i läsfåtöljen med boken, en filt och en kopp te utan att skämmas.

Trots detta, och trots att boken är den första i vad som verkar vara en serie av fristående delar, så tror jag inte att jag vill läsa uppföljarna. Boken står sig alldeles utmärkt som fristående och händelseförloppet som vi får följa gör att många förutsättningar inför en uppföljare skulle vara helt annorlunda, och det brukar ofta inte bli i närheten av lika bra (jämför säsong 1 med säsong 2 av nästan vilken modern tv-serie som helst). Jag nöjer mig så här, men är mycket nöjd med det.

Uppdatering: Finns nu översatt till svenska som Själlös
Uppdatering 2: Självklart kunde jag inte låta bli att läsa fortsättningen också, läs om den här.