The Inheritance Trilogy

Det är ett drygt år sedan jag läste The Hundred Thousand Kingdoms, och nu har jag äntligen kommit till efterföljarna. I jätteomnibusen The Inheritance Trilogy ingår alla tre delarna i serien, plus en bonus-långnovell på slutet, sammanlagt anspråkslösa 1442 sidor. Puh. Jag tog tillfället i akt att läsa om första delen när jag ändå höll på, och jag älskade den lika mycket andra gången som första. Jemisins språk är förtrollande, och balansen mellan ljus och mörker, hopp och förtvivlan, manligt och kvinnligt, den är så delikat och välformad att jag bara njuter.

21481566Därefter kommer The Broken Kingdoms, som utspelar sig kronologiskt senare och där man blir tvungen att hantera konsekvenserna av vad som händer i första delen. För en sak är säker med Jemisin, vad karaktärerna än väljer att göra så blir det konsekvenser, och de kan aldrig avfärdas. The Broken Kingdoms är inte lika förtrollande som sin företrädare, av flera anledningar, men den imponerar ändå. Detta framför allt på grund av en sak: protagonisten, genom vars perspektiv hela berättelsen presenteras, är blind. Bara det att det tar ett par kapitel innan jag ens förstår att så är fallet, och sedan hur otroligt professionellt Jemisin låter berättelsen gestalta sig via huvudpersonens andra sinnen är inte mindre än ett mästarprov.

Trilogin avslutas sedan med The Kingdom of Gods, som har en intressant förutsättning, men på något sätt misslyckas den med att engagera mig. Trots att den egentligen borde vara intressant så får jag faktiskt jobba mig igenom den. Slutligen följer en långnovell som utspelar sig än senare, där något så fascinerande som en helt nyfödd gud innehar berättarrollen. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den, bitvis är den riktigt intressant, bitvis något överspelad, men som alltid med Jemisin ett intressant budskap i botten.

Sammanfattningsvis så är Jemisin en skicklig författare till både form och innehåll, och hennes förutsättning i Inheritance-böckerna att människorna är skapade som gudarnas avbilder, både till styrkor och svagheter, ger ett otroligt bra underlag till en intressant berättelse. Det finns dock inget tvång att läsa alla delar i serien, utan man kan sluta efter den första eller den andra, även om alla tre böckerna ger nya dimensioner till berättelsen.

Annonser

The Shadowed Sun

12953986Tio år har gått sedan händelserna i The Killing Moon. Trots det känner jag mig inledningsvis lite vilse, för det som hände då har stor bäring på vad som händer i The Shadowed Sun, och jag kommer inte riktigt ihåg så mycket som jag skulle ha önskat. Jämfört med företrädaren så  är det här mindre politik och mer nära och personligt – en berättelse om plikt, kärlek, omgivningens förväntningar, manligt och kvinnligt, sex, makt, lugn och känslokyla.

The Shadowed Sun bjuder på otroligt mänskliga och komplexa karaktärer som det är omöjligt att dela in i onda och goda och som utvecklas organiskt hela boken igenom. Den är en utvidgning av företrädarens exotiska värld till något ytterligare nytt och annorlunda, men sanden hänger fortfarande i luften… Boken är inte lika poetisk som The Killing Moon, och har möjligen ett något högre tempo. För mig var det njutbar och känslosam läsning, och jag kan varmt rekommendera den till alla som gillade The Killing Moon.

 

The Killing Moon

I stadsstaten Gujaareh är friden lag. Prästen Ehiru delar ut Gudinnans frid till stadens drömmande invånare under månens bleka sken. Men så en natt sker det otroliga, att en av hans tilldelade besök för natten inte alls är intresserad av att ta emot Gudinnans frid. Det blir startskottet för en rad omvälvande händelser som vi läsare får följa genom prästen Ehiru, akolyten Nijiri och diplomaten Sunandis perspektiv.20141221_163651

För mig är The Killing Moon njutningsläsning från början till slut. Precis som i The Hundred Thousand Kingdoms målar Jemisin upp en så fantastisk stämning av orientalisk mystik att jag kan känna lukten av kamel och hur sanden knastrar mellan tänderna. Kulturen som vi får följa inifrån känns främmande och exotisk samtidigt som den är solid och trovärdig, och jag kommer på mig själv med att nicka åt de citat ur lagar och gammal visdom som inleder kapitlen, och jag får ruska lite på mig och påminna mig om att de är lika fiktiva som resten av boken. Intrigerna på samhällsnivå (det är kanske ingen större spoiler att det förekommer sådana) är kanske inte direkt tunna, men inte unika och förbluffande heller, men det vägs upp av det nära och kärleksfulla sätt som huvudpersonerna och deras känslor och vedermödor skildras. The Killing Moon är enligt omslaget Book one of the Dreamblood, men kan med behållning läsas fristående, vilket jag tycker att alla som gillar fantasy men är trötta på machomän i västerländsk pseudomedeltid bör göra!

FF-kattens omdöme: 54444444444e5ere (hon skrev det själv så det måste vara sant).

Se även uppföljaren The Shadowed Sun.

The Hundred Thousand Kingdoms

I am not as I once was. They have done this to me, broken me open and torn out my heart. I do not know who I am anymore.
I must try to remember.

My people tell stories about the night I was born. They say my mother crossed her legs in the middle of labor and fought with all her strength not to release me into this world. I was born anyhow of course; nature cannot be denied. Yet it does not surprise me that she tried.

The Hundred Thousand Kingdoms by NK JemisinDetta är inledningen till The Hundred Thousand Kingdoms, och den som talar är Yeine, en ung kvinna uppväxt i den matriarkala kulturen i landet Darre, som för läsaren nästan bara skymtar mellan raderna. För en månad innan boken tar sin början har Yeines mor gått bort. Modern var född till arvtagare av den tron (som inte är en tron) som härskar över alla de hundra tusen kungadömena, men hon försköts av sin far, härskaren Dekarta, då hon vågade ta sig en lågättad make. Nu börjar Dekarta bli ålderstigen och i behov av att utse sin efterträdare, så därför kallas Yeine till hovet. Hon anländer till palatset Sky, en enorm, magisk konstruktion som vilar på en omöjligt smal pelare högt över staden Sky. Där möter hon i rask takt sin morfar despoten, sina kusiner som är mindre nöjda över ny konkurrens om tronarvingeskapet, och inte minst ett antal gudar inkarnerade i mänskliga kroppar som straff för tidigare synder, som utgör den härskande familjens synnerligen tveeggade svärd. Som ni märker är detta inte direkt Fantasyboken 1A, och det gläder mig – det går inte många sidor innan jag är helt fast. Hela boken har en drömlik karaktär och Yeines inre dialoger är intressanta att följa. Och inte minst så lider den fullständigt brist på det eviga resandet som fantasyböcker alltid brukar vara späckade med – tack och lov. Jag är också förtjust i Jemisins skildring av karaktären Yeine, en kvinna uppfostrad i en matriarkal kultur, uppfostrad till att ta befälet och leda. Den känns gedigen och naturlig, trots att hon lyfts ur den miljön ner i Skys mycket farligare och mer skrupelfria sådan.

The Hundred Thousand Kingdoms är lättläst utan att vara lättsam, håller ett högt tempo utan att vara forcerad, är komplex utan att vara komplicerad. För i slutänden handlar det om att vara mänsklig. Jemisin har tagit fasta på att människorna är skapade till gudarnas avbilder – det vill säga, gudarna är mycket mer lika oss än vi tror.  Sammanvävt med det finns Yeines egen relation till sina nära – hur väl känner vi egentligen människorna vi har levt hela vårt liv tillsammans med? Trots att boken på många sätt är en avslutad berättelse så är den första delen i en serie, och det rycker redan nu i fingret som vill klicka hem de kommande delarna.

Se även The Inheritance Trilogy, där jag recenserar uppföljarna.