Sagan om det magiska landet Deverry

Första böckerna om Deverry läste jag första gången i min ungdom, som en av de första efterföljarna till den introduktion jag fått till genren från Sagan om Belgarion. Jag var inte superimponerad av den då, men den var väl okej. Nu, ganska många år senare, efter att till slut för en gångs skull läst hela serien sammanhängande, så är väl betyget ungefär detsamma: inte superimponerad faktiskt, men okej.

Det är ingen liten uppgift man tar på sig om man vill läsa den här historien, 15 titlar allt som allt. Och den första svårigheten är att reda ut vilka böcker man egentligen ska läsa, och i vilken ordning. För det första så är de egentligen inte utgivna som en hel serie, utan en serie av serier. För det andra så har de kommit ut i olika upplagor med olika titlar på engelska. Och för de tredje, försöker man läsa dem på svenska (där de för att göra saken ”enklare” har kommit ut som en konsekvensnumrerad serie), så tar det stopp efter bok 12 av 15 – de tre sista översattes aldrig till svenska. Vill man reda ut detta rekommenderar jag samlingssidan på Goodreads.

Säga vad man vill om böckerna, men de tar upp tillräckligt med hyllmeter i bokhyllan iaf (0,8m i mitt fall)…

Grundkonceptet i berättelsen om Deverry är i alla fall att alla människor har en (i princip) odödlig själ, vilken lever och återföds i världen i ett evigt kretslopp. Formar man starka band till andra själar, genom kärlek eller hat, är det större sannolikhet att man stöter på varandra i kommande liv – särskilt om man har moraliska skulder som inte är utjämnade vid livets slut. Detta utspelas i en low fantasy-värld där magi finns men är okänt för gemene man. Berättelsen utspelar sig över många århundraden och berättas inte i en rak kronologi, utan vi får följa några själar i deras olika inkarnationer med en början på 1000-talet, för att sedan hoppa vilt fram och tillbaka över ett spann på minst 700 år. Det är ett intressant koncept, men det enda som händer är fältslag – otrohet – fältslag – ärekränkning – belägring – lite magi – fältslag och så vidare och så vidare. I mitten av serien är jag jäkligt trött på fältslag och kränkta män med makt, och hinner bli skittrött på det innan det är slut. Det är faktiskt riktigt tråkigt där ett tag, sen hämtar det upp sig igen nånstans i bok 12, men det blir aldrig riktigt så bra att det känns värt det. Det blir också svårt att engagera sig i karaktärerna, när i princip ingen är central i berättelsen från början till slut ens i ny inkarnation. Om man läser berättelsen som en serie av små serier så som den är utgiven i original, så blir det lite intressantare för då ser man att varje serie har sin egen berättelse med början, uppbyggnad och upplösning, men det är inte så tydligt eller storslaget som jag förväntar mig av den här typen av fantasy. Det är helt enkelt lite för tråkigt. Men gillar man fältslag kan det kanske vara värt att läsa?

Annonser

License to Ensorcell

8343916Titeln License to Ensorcell fick mig att skruva på mig lite, men eftersom att Katharine Kerr gjorde bra ifrån sig i Deverry-serien och Snare är en av mina absoluta favoriter vad gäller fristående böcker så fick den ändå en chans. Så här i efterhand ångrar jag mig, jag skulle ha litat på min ursprungliga impuls och lämnat den på hyllan.

License to Ensorcell är en noir-inspirerad urban fantasy av tråkigaste slag. Redan efter ett kapitel kunde jag i huvudet skissa upp i stora drag bokens handling och upplösning, och voliá! Precis så blev det, med mycket små avvikelser. Det hade jag väl kunnat leva med om det hade varit väl utfört, men det finns inget som sticker ut åt det positiva hållet – undantaget några små saker som dyker upp i de sista kapitlen. Saker att störa sig på finns det däremot gott om. Huvudpersonen är Nola O’Grady, ”psychic agent” åt ”The Agency”. Bara det. Nola ska vara tuff agent som upprätthåller balansen mellan Ordning och Kaos, men ger mig snarare intrycket av en bortskämd gymnasietjej, komplett med ätstörningar och allt. Enter då Mr Nathan, cool och tuff machoman som har koll på vapen och kan slåss, så att hon kan bli omhändertagen av någon. Ni ser ju själva. Det är inte riktigt Twilight-illa, men nära på. På det förmedlas i förbifarten lite värderingar om preventivmedel och sex före äktenskapet som känns mer eller mindre medeltida (eller väldigt konservativt amerikanska), en massa störigt ”psychic agency”-mumbojumbo och dessutom en huvudberättelse som mer eller mindre rinner ut i sanden. Nej, allt för många minus och knappt några plus – låt bli! Katharine Kerr, jag är besviken!

Snare, bland annat

Nu var det ett tag sen det blev ett inlägg här. Om sanningen ska fram så har WoW tagit en hel del av min lästid, men det utvecklade sociala livet står för en minst lika stor del av minskningen. Dessutom har jag helt enkelt inte kommit mig för att skriva nåt om det jag faktiskt har läst heller.

Snare var en fantastisk bekantskap som jag vill rekommendera alla er sf- och fantasyläsare i bekantskapskretsen. Jag sprang på den i en secondhandbutik i Edinburgh, och eftersom att jag känner till författaren sedan tidigare så fick den en chans, och jag blev inte besviken. En bra vävd berättelse som inte är så akut spännande att man inte kan lägga ned boken, men som har sådana fördolda hemligheter att man inte kan låta bli att ta upp den igen, snart. Jag vill inte avslöja för mycket av innehållet, men vad som börjar som en ganska ”vanlig” fantasyberättelse visar sig snart vara något mycket, mycket mer… men vad?

Jag har också passat på att läsa igenom ett av sambons senaste inköp: Roadside Picnic. Tänk dig att en utomjordisk entitet, avancerad på ett plan som vi människor inte ens kan börja fatta, kommer till jorden. Inte för att stanna eller invadera utan bara som ett stopp på en längre resa. Och de lägger inte ens märke till att vi är där. De bara åker igen, men lämnar kvar saker och effekter som vi inte med vår omvärldsuppfattning kan förstå eller ens uppfatta på annat sätt än i hur det påverkar oss. Svindlande tankar. Den här boken är förvisso science fiction, men den är så långt ifrån glamorös rymdopera som man kan komma.

I andra änden av spektrat sf/fantasy: Vad händer när orcherna är less på att vara kanonmat för den mörka sidan och skaffar sig utrustning och disciplin värdig vilken modern amerikansk marinkår som helst? Grunts! ger en vision av just detta. Fantastiskt underhållande bitvis, när det drivs hejdlöst med klyschor ur både fantasyvärlden och den stereotypa framställningen av den militära miljön. Det blir tyvärr lite tråkigt innan boken äntligen tar slut, och framför allt dras det lite för långt och blir lite väl överdrivet, tycker jag. När man skriver parodi är det viktigt att sluta i tid.

I ett anfall av behov av att läsa sådana där böcker som ”man bara måste ha läst” så köpte jag ett gäng, och en av dem blev The Wizard of Oz. Kanske just den lite för att den berörs i Dark Tower, men lite för att jag var nyfiken. Det känns ju som att den ingår i amerikansk barn- och ungdomslitteraturskanon. Jag blev glatt överraskad att moralkakorna och könsstereotyperna inte var värre än vad de var, jag hade fruktat det. Sammantaget var den en ganska mysig bok att läsa – förvisso förutsägbar, men det får man väl vänta sig av en barnbok?

Sist, men inte minst: Svensk Maffia. Förmodligen det obehagligaste jag har läst i år, uteslutande på grund av att jag tror att det mesta är sant. Till skillnad från i den tidigare nämnda boken så slutar det sällan med att skurkarna får vad de förtjänar, utan tvärt om. Unga svenska pojkar, vilsna i livet och utan fadersfigurer (ja, det låter väl som en klyscha kanske, men det verkar ju vara så det är) söker desperat efter en gemenskap att få vara del av och finner den i ett gäng av andra unga män, lika vilsna men som har kommit en bit längre på vägen. Man skapar ett eget samhälle i samhället, med egna regler och värderingar, och sedan är eländet igång. För, såvitt jag förstår utifrån boken, så handlar det mesta om att man bara vill få vara med, känna gemenskapen, få ett enkelt liv med enkla vinster och makt över främst sig själv. Vad ska man säga…?

”Draklanslegenderna” och ”The Silver Mage”

Trots allt skit jag skriver om dem så blir det bara fler och fler fantasyserier. Nu har jag i alla fall lyckats, även om det känns lite vemodigt, att faktiskt avsluta ett par av dem.

Draklanslegenderna är egentligen ingen lysande fantasyserie, men jag kan ändå inte låta bli att njuta lite av den eftersom att det är så uppenbart att den har sitt ursprung i någons rollspelsäventyr, någon gång för länge sedan. I den föregående serien, Draklanskrönikan var detta ursprung ännu mer uppenbart och fick mig att skratta lite för mig själv flera gånger när jag utan problem kunnat föreställa mig hur just den där händelsen måste ha artat sig på spelmötet… I övrigt upplever jag att det intressantaste med båda dessa serierna är karaktären Raistlin – något så ovanligt som en karaktär i en klassisk fantasyserie som inte är utpräglat ond eller god, utan som till både sin egen och läsarens förskräckelse pendlar häftigt mellan medlidande med de svaga, avgrundsdjup ondska och självuppoffrande, heroiska handlingar. Som läsare fick i alla fall jag aldrig kläm på honom, och det gör hela berättelsen intressant. Det som däremot INTE i mina ögon gör berättelser intressanta – och som den här serien har på tok för mycket av – är tidsresor. 1) Tidsresor hör inte hemma i fantasy. Och 2) Det är inte episkt eller häftigt när karaktärer reser i tiden, för det skapar så många logiska luckor som författaren aldrig lyckas fylla igen. Nej tack, låt bli det!

The Silver Mage är den femtonde och sista delen i Katharine Kerrs episka serie om Deverry. Jag tror att jag läste den första delen när jag gick i högstadiet, och nu äntligen har sista delen kommit ut. Trots att det är en sån långkörare tycker jag ändå att Kerr har lyckats hålla ihop berättelsen och inte låtit den degenerera till en förklädd såpopera så som de långa serierna ofta blir… Kanske på grund av sitt unika koncept att följa ett antal personer i deras olika inkarnationer över ett spann av drygt 700 år. Historien berättas dock inte i kronologisk ordning utan det hoppas vilt fram och tillbaka mellan nutid och förfluten tid, där tillbakablickarna är en minst lika stor del av berättelsen som ”nutiden” och ger mer bakgrund till samhället och karaktärerna. Det är fantasy med keltisk fägring som trots detta innerst inne fokuserar på den lilla människan och hennes roll och påverkan i världen, och hur hon med sina egna beslut påverkar sitt eget öde. Som helhet så var jag rätt förtjust i serien inledningsvis, men sen planade den ut och blev lite repetitiv i mitten, men från bok 12, Guldfalken (förövrigt den sista som kom(mer) ut på svenska), tog det fart igen och sen är det full fart igen ända in i kaklet. Möjligtvis skulle jag vilja invända lite mot sista boken, som jag inte tycker tar vara på den uppbyggnad som författaren har ägnat de tre tidigare böckerna åt utan det blir faktiskt lite antiklimax i slutet – det går helt enkelt för lätt. Men jag är beredd att förlåta Kerr för det, baserat på de många timmarna av episk läsupplevelse som jag faktiskt har fått.