”Martin Bircks ungdom” med flera

Eftersom att Doktor Glas alltid har varit min favorit bland de svenska klassikerna så har jag till slut tagit mig samman och läst något annat av samma författare: Martin Bircks ungdom. Det fascinerar mig otroligt att de frågor som Söderberg, via sitt språkrör Martin Birck, grubblar över, funderar på, lyfter upp och diskuterar, är väldigt lika de frågor som jag, och säkert många med mig, som ung funderade över på 1990-talet. Kanske jag också kommer att hamna i samma medelåldersgrubblande senare i livet? Är det kanske så att vi har mer gemensamt med tidigare generationer än vad vi egentligen tror? Och i så fall, har det alltid varit så i alla tider?

Sen senast har jag också läst en miniserie i två delar av Susan Price, Alvprinsen och Alvkungen. Serien hamnar förvisso på fantasyhyllan (men det gör å andra sidan ganska mycket) och det är väl inte helt orimligt, men det här är inte klassisk sword-and-sorcery utan snarare ett försök av en brittisk författarinna att gestalta den verklighet som skulle ha varit om den fornnordiska mytologin varit verklighet. Det är en ganska rå, smutsig, blodig och osmyckad berättelse, vilket i och för sig känns helt i sin ordning om man betänker hur förlagan (förlagorna?) ser ut, men ärligt talat så tycker jag att det blir lite tråkigt ibland. En ganska platt berättelse som berättas i lite för många ord. Men samtidigt så är det intressant att titta på den mytbild vi är vana att se ”inifrån” ur en utomståendes perspektiv.

Slutligen så har jag faktiskt frångått en vana och faktiskt läst en fackbok på min lediga tid. Jag vet inte riktigt varför, men jag köpte en bok med titeln Jack Uppskäraren – kriminalfall och legend på Pocketshop en gång, och nu när jag har läst den måste jag säga att det var ett lyckat köp. Boken är helt enkelt en svensk kulturhistorikers sammanfattning av vad man vet om Jack Uppskäraren – mycket prydligt redovisat med källhänvisningar och ett reflekterande och kritiskt förhållningssätt till vad som berättas. Författaren avslöjar redan i början av boken att NEJ – han kommer inte att berätta, eller ens spekulera i, vem Jack Uppskäraren var, om han ens fanns. Han ägnar en stor del av boken åt att förklara och beskriva de otal myter som finns kring namnet Jack Uppskäraren och varför de förmodligen är falska, var de troligtvis har sitt ursprung etc. Vad gäller just Jack Uppskäraren blir man inte mycket klokare i av denna bok – det handlar mer om vad han INTE är – men man blir av med en hel del vanföreställningar och får dessutom en mycket intressant insikt i både hur samhället fungerade och enskilda människoöden i 1880-talets London, och det är inte fy skam! Rekommenderas!

Annonser

”Sagan om Tamuli”, ”Shroud of Madness” och ”Livets källa”, bland annat…

Jag insåg när jag skrev mitt nedsättande inlägg om Eddings och hans oändliga serier för ett tag sedan, att jag faktiskt inte kom ihåg särdeles mycket av Sagan om Tamuli, så jag blev tvungen att läsa den igen bara för att ta reda på om den faktiskt var så usel som jag minns den. Det var den inte, men den är ju ändå bara ytterligare en iteration i loopen och en blek kopia av sina föregångare, så jag kan väl inte direkt säga att jag blev lyckligt överraskad heller. Samma sak med Livets källa. Ve mig och mitt fascistoida sinne för ordning och symmetri som inte låter mig att lägga ner en serie jag har påbörjat. För denna börjar faktiskt bli lite löjlig. Det är pinsamt att erkänna att jag faktiskt inte kan lägga ifrån mig en serie som kanske närmast liknar Harlekin Fantasy, med något enstaka inslag av o-lyckliga slut. Må jag aldrig ta i något som Margit Sandemo har skrivit, det blir slutet….

Jag måste nog läsa Doktor Glas igen snart, bara för att få lite motvikt…

Shroud of Madness var ytterligare en utvikning in i den spelbaserade fantasyromanens värld, fortfarande med ursäkten att internalisera mig själv ytterligare i EarthDawns värld och få inspiration till kommande rollspelsäventyr.. Det här var någon slags deckarhistoria, ganska långt bort från den berättelse jag filar på, men den ger ändå en djupare känsla för världen och samhället.. Det är särskilt intressant att läsa EarthDawn just nu eftersom att vi spelar Mutant på spelpassen för tillfället, och det finns många intressanta samband mellan Mutants framtida, postapokalyptiska världsbild och EarthDawns magigenomsyrade fantasy-postapokalyps. Det skulle vara väldigt intressant att veta om spelskaparna har inspirerats av varandra (eller i det här fallet då, om de som har skapat EarthDawn känner till Mutant eller möjligtvis har inspirerats av samma fiktion som skaparna av Mutant), eller om de gemensamma dragen är en spegling av någon sorts kulturellt baserad syn på människa, samhälle och framtid (jfr tidigare inlägg om ”social science ficion”).

Idag står jag i vardagsrummet och inser att jag inte hittar en enda volym i bokhyllan som jag skulle vilja läsa just nu. Det blir så ibland. Egentligen skulle jag vilja läsa Robin Hobbs senaste, men det vågar jag inte eftersom att uppföljaren inte kommer förrän om ett år. Vad ska jag ta mig till? Boktips, någon?