Kärlek i maskinernas tid

Affronts novellsamlingar har blivit lite av ett stående inslag här på FF, och i den senaste hettar det till: det är Kärlek i maskinernas tid. Erotik, romantik och fantastik utlovas det på omslaget, och det är precis vad man får. Även om det finns svaga punkter här och där så skulle jag vilja säga att det här är Affronts starkaste samling hittills. Själva temat gör att författarna tvingas tänka lite nytt kring gamla stereotyper – romantik och science fiction är ju inte den vanligaste kombinationen, men här bevisas att det verkligen är en kombination som funkar.

20141127_144506Jag tänker inte recensera alla noveller, men några nedslag ska ni få, framför allt av favoriterna: Love Kölle levererar kreativt, äckligt vidrigt, fantasifullt och hett rymdmonstersex i fyra sidor som får mig att skratta och pinsamt skruva på mig på samma gång. Patrik Centerwall, precis som i tidigare novellsamlingar från Affront, levererar ett lite mer lågmält, känslosamt och kärleksfullt bidrag med mer fokus på människan och mindre på tekniken. Det mest erotiska inslaget står KG Johansson för i Överallt, när som helst, på alla tänkbara sätt, som trots att ordvalen ibland känns lite tekniska och distanserade är en (fantasi)eggande och slutligen väldigt vacker berättelse. Boel Bermann gör som vanligt väldigt mycket av väldigt lite, och har som vanligt en skön slutkläm, men den här gången tycker jag att hon är lite långt ifrån temat. Pia Lindestrands Tidsresenärens flickvän är vacker och finurlig, men för mig som har läst förlagan så ger titeln bort lite för mycket, jag förstår redan tidigt hur det ska sluta.

Och sen sist men inte minst: Oskar Källner. Alltså, Oskar, du och jag måste vara på samma våglängd på nåt sätt, för du lyckas alltid med det där lilla extra som i min värld får en novell att gå från ”bra” till ”wow”. Lucifers säd, som avslutar hela samlingen, är inget undantag. Jag tänker inte säga nåt mer om den (läs själva får ni se!), men jag tycker att den har allt som man kan begära av en berättelse om kärlek, sex och rymdskepp.

Kärlek i maskinernas tid är i sina höjdpunkter definitivt årets svenska läsjulklapp. Som en snabbis (ja, litterär sådan  förstås!) under lata ligga-och-dra-sig-på-ledigheten-morgnar, eller kanske lite mysig jullovsläsning med älsklingen (förutom den där med rymdmonstersexet då, om ni inte har humor). Med den bredd som novellerna tillsammans har, allt ifrån kärleksfull nästan-realism till homoerotisk steampunk till famlande efter värme i en avhumaniserad dystopi, så finns där garanterat något som kittlar just dig just där du gillar det.

Recensionsex från Affront förlag

Annonser

Maskinblod 2

Att skriva kan de flesta. Att skriva bra är svårt. Att skriva bra och kort är ännu svårare, vilket ofta gör novellsamlingar till intressanta provkartor över olika författares förmågor (eller brist på sådana). Maskinblod 2 är inget undantag. Den innehåller allt ifrån ultrakorta tvåsidorsögonblick till femtiosidorsnoveller, men det mesta är däremellan.

Det är jättesvårt att recensera en uppföljare utan att jämföra den med föregångaren, så jag ska göra det på en gång för att ha det gjort. Jag upplever att Maskinblod 2 är mycket mer renodlad science fiction än vad ettan var, på gott och ont (beroende på vad man gillar, då). Den är lite tjockare, den genomsnittliga kvaliteten är ungefär densamma, men den är något ojämnare i uppföljaren än i originalet, enligt mig. Men man kanske måste ta med i beräkningarna att jag hade högre förväntningar på den här än på ettan, som jag inte hade några förväntningar alls på? Så, klart. Slut jämförelse.

20140404_141728Maskinblod 2 inleds med Det svarta molnet, en novell som startar med känslan av ett grävarlajv i rymden, glider över i något som har samma kusliga och paranoida känsla som filmen Alien, för att sedan avslutas på ett sätt som jag inte är särskilt förtjust i, men som inte heller är dåligt. Hela novellen känns gedigen och jag skulle gärna läsa mer i Markus Skölds spännande universum (det verkar dock inte finnas något mer…ännu…). Efter Det svarta molnet följer en hel radda av blandade berättelser av olika kvalitet (I ett fall så illa att jag undrar om författaren har grundläggande grepp om någondera av matematik, fysik eller svenska språket? Men det kan ses som ett undantag.)

Jag tänker inte gå in djupare på alla ingående berättelser, men sammanfattningsvis kan man väl säga att jag är väldigt oförtjust i tidsresor. Författare som blandar in tidsresor brukar i huvudsak antingen vara inne på sin åttiljonte del i nån serie och ha fått slut på idéer eller målat in sig i ett plot-hörn (jfr magi), eller lyckas kollra bort både mig och sig själv på ungefär fjorton rader, och sen blir det bara tekniskt metafysiskt mumbojumbo och ganska lite intressant berättelse av resten. Tidsresor verkar dock ha blivit något av ett oskrivet tema i Maskinblod 2, därav får några noveller synnerligen ljumma ovationer från mitt håll. Dock måste jag erkänna att både KG Johansson i Under skummet och Patrik Centerwall i En sista kram lyckas göra något imponerande konstruktivt (men helt skilt från varandra, förstås) på temat tidsresor, gripande berättelser med hjärta och hjärna, där tidsresorna endast blir ett medel och inte fokus för berättelsen.

De noveller som finns kvar hos mig starkast efter att jag har lagt ifrån mig boken är dock inte dessa, utan två andra (Love Kölles Nyfödd och Oskar Källners Hon som dömer får ett hedersomnämnande). För det första är det Boel Bermanns Garderoben, som en gång för alla bevisar att mer inte nödvändigtvis betyder bättre. På tre ynka sidor bevisas det för alla normalt allmänbildade människor vad genren science fiction syftar till – att visa företeelser ur vårt samhälle ur ett perspektiv som gör att vi faktiskt stannar upp och reflekterar över dem. Bra berättat, Bermann! För det andra: Sten Anderssons Flickan och havet. Alltså. Wow. Andersson använder våra förutfattade meningar mot oss i en berättelse som man måste börja om att läsa samma sekund som man avslutar den och sedan börja om igen, för att perspektivet har skiftat så mycket. Ett mästerligt nyttjande av de styrkor och svagheter som novellen har. Den har vissa drag som får mig att vilja jämföra med Hjalmar Söderbergs Pälsen, och det, mina vänner, är utomordentligt betyg! (kanske kommer det sig lite ur de meningar mot slutet av respektive berättelser som är avgörande, och också väldigt lika varandra, men ändå…)

Summan summarum blir i alla fall att även om det finns några noveller man lika gärna kan hoppa över så är Maskinblod 2 liksom sin företrädare en stark förevisning av att det finns läsvärd och skarp science fiction även med originalspråk svenska, och det vore en stor synd att missa den!

Recensionsex från Affront Förlag. Se också uppföljaren Maskinblod 3.