The Mistborn trilogy

Nu ska jag försöka att kort recensera en trilogi böcker som det var fyra månader sedan jag avslutade, så det kommer varken att bli heltäckande eller omfattande. Men å andra sidan så är ju de intryck jag delar med mig nu de som verkligen har stannat kvar hos mig, det kanske är värt nåt? I alla fall, så var detta mitt första möte med Brandon Sandersons författarskap, undantaget hans bakbundna avslutande av Wheel of Time-serien och en novell i samlingen Dangerous Women. Trilogin består av Mistborn: The Final Empire, The Well of Ascension och The Hero of Ages och jag skulle klassa den som low fantasy trots profetior och ett mycket frekvent magianvändande. I berättelsens centrum står Vin, en halvuppfostrad tjuvunge som förstås visar sig ha magiska förmågor, och enastående starka sådana (någon förvånad än så länge? 😉 ). Det är dock inte så klichéartat som det verkar på ytan. För det första så älskar jag magisystemet och hur det är uppbyggt och gestaltas. Det känns rimligt och troligt, samtidigt som det öppnar för en massa möjligheter i berättelsen. Det andra jag älskar är Sandersons sätt att först måla upp något som omöjligt, och sedan via kryphål som likt pusseldeckarens ledtrådar har portionerats ut i texten, låta sina karaktärer göra det omöjliga – men till vilket pris?

mistborn-trilogy-setSamhället i böckerna är också intressant. Här härskar The Lord Ruler, människa, gud och diktator i samma kropp. Och enligt devisen ”peace through superior firepower” så råder också ett lugn i samhället – inga uppror värda namnet har synts till på hundratals år, trots att majoriteten av befolkningen lever under närmast slavliknande förhållanden. Man föds in i sin klass – över- eller underklass, med väldigt få mellanting, och finner sig i sitt öde för att man inte har något val. För hur gör man uppror mot en härskare med makt som en gud? Det är frågan våra huvudpersoner ställer sig, och tror sig ha hittat ett svar på. Men vad de än gör så verkar det bara komma fler frågor…

Jag gillar hur Sanderson spelar på relationer och på läsarens förväntningar utifrån vissa genrekonventioner, och på så vis låter mig glatt lura mig att tro att jag har full koll på vad det är som pågår, trots att jag har gått på den niten flera gånger. Det är elegant och engagerande, med karaktärer som förvisso följer vissa sterotyper men som ändå känns personliga och verkliga. Jag skulle rekommendera alla som säger sig gilla fantasy att ge serien en chans. Trots att sista boken enligt mig blev lite långrandig så var det ändå värt det i slutänden.

Annonser

Wheel of Time

Äntligen! Äntligen är det slut. Robert Jordans mastodontiska Wheel of Time-serie dominerar fantasyhyllan i både butiker och bibliotek och har så gjort länge, trots att den sista boken kom ut så sent som i år. Om man ser sig själv som fantasyläsare så borde man ju ha läst den, eller? Det var vad jag tyckte, och nu har jag gjort det. Eller, jag kanske skulle säga ”tvingat mig igenom den”? I talesättet ställs ju kvalitet mot kvantitet, vilket kanske inte alltid är rätt, men i det här fallet är det så. I min uppfattning så är Wheel of Time mer än 10.000 sidor av, i huvudsak, trist elände. Det börjar med den kliché som de flesta fantasyserier börjar – en okänd, helt vanlig ung bondpojke visar sig vara något mycket mer än så, och den siste att fatta det är han själv. Och sen är snurran igång. Och sen fortsätter det. Och fortsätter. Och så är det en profetia (förvånad?!), lite magi, och lite monster, och sköna damer i nöd. Och jag läser vidare. Och läser. Och läser. Och sen kommer den i fantasygenren så oändligt uttjatade kristusmyten om en man som ska rädda världen. Och sen fortsätter det igen. Och lite monster igen. Och fortsätter. Och fortsätter. (monster) Och fortsätter. Det är som att vada i lera. Och aldrig tar det slut. Jag har aldrig någonsin behövt använda så mycket pannben bara för att tvinga mig igenom en bok. Då kan man ju fråga sig varför jag inte ger upp långt innan den fjortonde och sista i serien, men jag skyller på lika delar nyfikenhet (kan det kanske bli bättre?), masochism och ren tjurskallighet.

Jag blir så trött på att det bara lovas och lovas utan att hållas något – Jordan lyckas gång på gång bygga upp spänningen, få mig att känna att här är det något episkt som händer, för att sedan göra upplösningen till ett enormt, osnyggt antiklimax. Jag slutade bry mig, slutade hoppas, redan nånstans bok 6. Jag släpar mig igenom, för att ”få det gjort”. En liten nytändning får jag någonstans i höjd med bok 11, när jag går tillbaka och läser New Spring, som utspelar sig ett tjugotal år innan serien – och som faktiskt, till min förvåning, är riktigt bra. Men det får mig bara att hoppas igen, för att återigen bli besviken.

Robert Jordans favoritsysselsättning måste vara att hitta på namn. Jag blir så trött på alla namn. Det är hundratals bifigurer som dyker upp och gör saker emellanåt, men senast man såg dem kanske var 1000 sidor sedan, och Jordan är arrogant nog att förvänta sig att jag har pluggat på hans böcker så väl att jag ska känna igen dem utan ens en ledtråd till vilka de är och vad de håller på med. Och i slutet av boken finns en helt meningslös ordförklaringslista, men inget porträttgalleri.

Jag tror att den huvudsakliga bristen i böckerna är bristen på riktiga människor. Alla de här hundratals bifigurerna, tillsammans med ett dussintal huvudkaraktärer, känns aldrig verkliga. De är tomma skal, roller, skådespelare som gör det som krävs av dem, men oavsett vilka känslor de skildras med, så känns de aldrig som riktiga människor, och jag känner extremt sällan sympati, oavsett vilka eländen de blir tvingade att gå igenom. För de agerar inte som riktiga människor, de tänker och känner och fattar beslut på helt irrationella sätt – inte på det irrationella sätt som riktiga människor agerar, utan på ett sätt som passar berättelsen. De känns så o-genuina att jag bara blir irriterad.

Jag blir också mer än irriterad på den otroligt konservativa genuskonstruktion som Jordan kör ner i halsen på läsaren, om och om och om och om igen. På nästan varje sida får jag grova generaliseringar om hur män är, eller om hur kvinnor är, slängda i ansiktet på mig. Kvinnor som vänder ansiktet mot himlen och suckar ”Män!” i varje kapitel, män som i förtroende nickar till varandra bakom kvinnornas ryggar ”Kvinnor!”  Någon hävdade att man kunde läsa WoT om man ville läsa om starka kvinnor i fantasy. Kommentaren fick mig att vilja skrika högt – det är ju eländigt! Precis tvärt om! Det finns mäktiga kvinnliga magiker, drottningar, kejsarinnor och generaler, men alla verkar lägga mer tid på kläder och utseende än på att göra sitt jobb. Jag blir så ledsen och uppgiven, inte minst för att det finns människor där ute som verkar tycka att detta är rimliga porträtt av ”starka kvinnor”. Suck. Jag ska väl erkänna att detta rätar upp sig något i de sista böckerna, för där finns det ingen tid och förutsättning för att fundera på vad man har på sig – sista boken utgörs i sin helhet av ett gigantiskt slagfält. Men det väger inte upp.

image

Katten försöker förklara att jag borde sluta läsa den här eländiga boken nu.

Det tragiska i alltihopa är att när jag tänker tillbaka på berättelsen så är det ändå rätt väl konstruerad, och definitivt i delar både episk och storslagen. Men det intrycket försvinner, dränkt i alla tusentals tråkiga sidor man måste vada igenom. Det är lite som om Sagan om Ringen-filmen hade visat varenda sekund av allt som händer alla karaktärerna, från att de lämnar Fylke till att ringen kommer till Domedagsberget. Varje tråkig sekund av harvande i skogen, marsch i lera och ösregn, tittandes på fötterna på den som är framför. Timme efter timme av att bara glo på Gandalf när han är fånge hos Saruman. Fortfarande samma episka berättelse, men inte många skulle ha gått på bio för att se den.

Men det positiva då? Jo, det är klart att det finns – det finns tillfällen då jag inte klarar av att lägga ned boken, när jag läser med andan i halsen, när jag gråter. Men de är få – kanske en handfull allt som allt. Och det är inte värt det. Att behöva plöja 1500 sidor dravel, för att sedan känna något i kanske 50 sidor, och sedan börja om. Jag hoppas hela tiden att det ska bli bättre, kanske när Jordan äntligen trillar av pinn och Sanderson tar över, och framför allt att ”The Last Battle” som hela berättelsen strävar mot, ska vara så storslagen som man kan tänka sig. Men inte ens det, det är bara mer och mer tragglande och mentalt vadande i mera av samma pissljumna, illaluktande lera. Jag tror att jag måste bege mig till mitt lokala bibliotek, bara för att förklara för bibliotekarierna att när det kommer en ung människa och vill läsa sin första fantasybok och be om råd, så får de på inga villlkor rekommendera den här serien, oavsett hur stor och känd och lång den är. Katastrof.

Nej, vad du än gör, låt bli. Det är inte värt det.