Strindbergs stjärna: ”En svensk DaVinci-koden”, sägs det. Och det låter ju lite lovande. Dessutom innehåller den referenser till ingenjör Andrée och hans katastrofala ballongfärd, och bara det verkar ju lite spännande, så jag har velat läsa boken ett tag innan det tillslut blev av. Men herregud, vilken rörig sörja med elände. Det börjar rätt bra, med arroganta dykare, mystiska gruvgångar med ockulta referenser och ett urgammalt lik med en lika urgammal magisk relik. Och så ett mord, förstås. Men där tar det bra slut, enligt mig. Kvar är en pillerknarkande, förvirrad och initiativlös antihjälte och för många osannolika händelser för att det ska vara logiskt och realistiskt ens innanför sin egen magiska cirkel. Fagra damer som inte är vad de verkar vara, mycket vaga ledtrådar som följs med en osannolik besatthet och ett mycket luddigt och antiklimaktiskt slut. Nej, kära vänner, håll er borta om ni kan.
Föredra då istället Agatha Christie och Mord klockan fem?. Då vet man i alla fall vad man får – ett ”slutna rummet”-mysterium, mord på mord som rör om det i grytan och till slut en logisk och sammanhängande förklaring som fångar upp alla löst hängande trådar. Inte hennes bästa kanske, men ändå mycket bättre än det mesta i sin genre…
Fantastisk Fiktion 