Rymdskepp. Arkeologi. Mysterier. Miljöförstöring. Här finns något för alla.
I The Engines of God har det gått ett par hundra år sedan människan upptäckte hur man bygger rymdskepp som färdas snabbare än ljuset. På den tid som gått har rymdresorna hunnit bli någotsånär rutin, och man har också hunnit upptäcka att vi inte är ensamma i världsrymden – i alla fall inte sett över tid. Förutom en perifer civilisation med teknologi någonstans i tidig 1900-talsnivå har man stött på lämningar, artefakter och monument från andra civilisationer som måste ha varit mer utvecklade än vår egen. Dock inga levande varelser. Detta har gjort att arkeologi som vetenskap har fått en enorm renässans, och alla unga arkeologers våta dröm är förstås att få vara den som gör genombrott i kunskapen om de nu försvunna rymdfarande civilisationerna.
Vår huvudperson Priscilla ”Hutch” Hutchins är inte själv arkeolog utan pilot, anställd av The Academy, som inte beskrivs närmare men som verkar vara en Tellus-gemensam vetenskaplig institution med budget nog att ha egna rymdskepp. Vi får följa henne när hon hamnar mitt i intressekonflikten mellan de arkologer som driver en utgrävning av en primitiv civilisation på planeten Quraqua, och det idealistiskt drivna företag som vill terraformera samma planet för att på sikt ge mänskligheten en väg framåt från det jordklot som miljöförstöringen har drivit bortom all räddning.
Boken är den första i en längre serie om Hutch, även om den kan läsas fristående. Den är inte så lättsam som den allra mest lättsmälta sci-fi jag läst (t.ex Old Man’s War eller Andy Weirs böcker) men kan ändå inte kallas för svår. Intrigen är lagom komplex så man får hänga med i svängarna, språket är inte direkt superenkelt men det har flyt. Det tunnaste är karaktärerna, som trots ganska ingående beskrivningar misslyckas med att väcka min sympati genom hela boken. Det är i och för sig inte ett krav eftersom att berättelsen är synnerligen händelsedriven (snarare än karaktärsdriven), men det gör ju att engagemanget blir lite sisådär.
The Engines of God är hård science fiction på ytan, och under ytan en mysterieroman, alltihopa kryddat med stora mängder arekologisk upptäckarlusta. Allt eftersom att berättelsen framskrider blir insatserna högre och tidsgränserna allt tajtare. Precis som i en klassisk pusseldeckare får jag som läsare alla de pusselbitar huvudpersonerna har att försöka lista ut hur det egentligen hänger ihop – helst innan de själva gör det. Blurben på omslaget jämför den med Rendezvous with Rama, och den jämförelsen haltar väl något då den här boken nog aldrig kommer att uppnå klassikerstatus, men inspirerad av är säkert helt sant. Där upptäckarna i Rama är amatörutforskande astronauter är dock McDevitts arkeologer riktiga sådana (som ger oss lite insikt i varför riktiga arkeologer suckar och himlar med ögonen när Indiana Jones kommer på tal), och trots de platta karaktärerna lyser författarens entusiasm för hantverket igenom och får berättelsen att kännas spännande.
Fantastisk Fiktion 