Svensk SF är något som man verkligen inte är bortskämd med, så när Boel Bermanns omtalade Den nya människan bara plötsligt står där framför mig i bibliotekets nyhetssnurra är det inget svårt beslut att fatta. Boken tillhör min favorittyp av science fiction – den som utspelar sig i en ganska nära framtid, och som drar någon aspekt av samhället till sin spets, för att sedan studera konsekvenserna därav på samhälle och människor. Bermann skriver engagerande och jag sympatiserar verkligen med berättarjaget Rakel, trots att hon inte anstränger sig för att vara varken sympatisk eller tilldragande.
I Den nya människan händer det sig år 2014 att inga kvinnor blir gravida längre. Inga barn föds. Ett par år senare upphör problemet lika snart som det kom, men [konstpaus]. Barn föds, men de är inte som vanliga barn. De är ”de nya människorna”. Som så ofta i närtids-SF så får man acceptera en isolerad händelse eller företeelse som är helt orimlig, för det är egentligen inte den som är den intressanta: det intressanta är hur den drar företeelser i samhället till sin spets och visar sådant som för oss är vardagligt i ett extremt ljus (den närmaste likheten med denna bok som jag kan komma på är väl Ajvide Lindkvists Hanteringen av odöda, men det var länge sen jag läste den så jag kan inte riktigt jämföra på riktigt men jag tror Rakel gör mer intryck på mig än någon karaktär i den boken, med tanke på att jag inte kommer ihåg dem alls).
Med subtila medel visar Bermann hur mycket av samhället som byggts på förutsättningarna att barn kommer att vara barn och att vi kommer att fortsätta föröka oss i ungefär samma takt i all oändlighet. Parallellt följer berättelsen två spår: Vi får, främst via välskrivna men fiktiva tidningsnotiser, följa hur det svenska samhället (och även andra länder och samfund) försöker anpassa sig till de nya förutsättningar som de nya människorna kräver. Samtidigt visas på konsekvenserna på det närmare, individuella och personliga planet för Rakel och människorna runtomkring henne.
Den stora svagheten i boken är slutet, som jag upplever som ett antiklimax som inte riktigt leder någonstans. Jag började oroa mig en bit ifrån slutet för hur författaren skulle få ihop det här, och mina farhågor besannas för det vill sig inte riktigt. Det bäddar dock för en fortsättning, som jag hoppas kommer, och i så fall kommer jag att skaffa och läsa den bums. Ett varningens ord dock: att läsa denna när man är gravid eller har ett väldigt litet barn är nog lite som att läsa en bok om Titanic just innan man ska ge sig ut på kryssning…
Fantastisk Fiktion 