Kaknäs sista band

För ett par år sedan kom senaste nyutgåvan av det klassiska svenska rollspelet Mutant. Nyutgåvan är känd som Mutant: År Noll och jag har hittills haft några riktigt sköna spelupplevelser i det spelet – fram till att alla i spelargruppen inklusive SL på några månader blev föräldrar. (Kampanjen ligger på is för tillfället, men snart så! 🙂 ) I Kaknäs sista band tar Anders Fager oss med till Mutant: År Noll:s verklighet. Där finner vi 2000-talets Sverige i ruiner efter en katastrof som ingen riktigt kan redogöra för hur den gick till, men den lämnade världen avfolkad och förpestad av fallfärdiga byggnader, havererade fordon och zonröta. Vissa människor har överlevt i generationer instängda i bunkrar under jord, vissa har på något sätt lyckats leva i den nya, fientliga miljön men till ett fruktansvärt pris. Zonrötan ovan jord gör groteska genetiska mutationer till vardagsmat, och det är inte bara människor som blivit muterade heller. Vi får möta alla möjliga sorters muterade djur, inte minst de ultrakommunistiska, militanta, köttätarmördande rubbitarna, muterade kaniner som inte längre är nöjda med att framleva sina liv som bytesdjur…

Mutant har alltid haft en speciell, ultrasvensk ådra med en liten anstrykning av humor under den mörka och röt-täckta ytan (en humor som förra iterationen av rollspelet, Mutant: Undergångens Arvtagare, kanske drog lite väl långt), och den fångar Anders Fager mycket väl i de noveller som Kaknäs sista band består av, och som kontrasterar så väl mot det mörka i temat. För som vanligt i postapokalyps så är det kanske inte en strålande positiv och altruistisk människosyn (mutantsyn?) som förmedlas, men ändock tycker jag att Mutant alltid har andats framtidstro på ett sätt som är ovanligt i genren, och även detta fångas, speciellt i den samhälleliga progression som kan anas om man läser alla novellerna i följd och fångar upp de ytterst snabba små hänvisningar de har till varandra.

Jag är minst förtjust i titelnovellen, som utgör någon form av ramberättelse, eller kanske kan man kalla dem små intermissioner, som jag tycker faller lite platt och inte gör särskilt mycket till för boken i stort. Men det gör inte så mycket, för de är rätt liten del i helheten. Jag faller dock pladask för den inledande Det första steget på Upplandet, egentligen en enkel berättelse, men vars sista replik på något sätt sammanfattar allt vad Mutant står för.

Är man redan Mutant-frälst är Kaknäs sista band förstås en given stämningshöjare. Är man inte det, kanske inte ens spelar rollspel, men ändå lite förtjust i den postapokalyptiska genren, tycker jag att man ska Anders Fagers tolkning av Mutant-världen en chans, vem vet? Det kan bli början på något stort.

Professor Frans – Necronomicon i Upsala

Mohamed Omar och professor Frans Stenberg är tillbaka, den här gången i serieformat, understödda av tecknaren Rickard Fornstedt. Detta i ett album som säkert var nyutgivet när jag fick det, men som har legat på hyllan på tok för länge (förlåt, författaren!). När vi senast träffade honom jagades det kultister i drömskt prosaformat med pulpkänsla (se Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet), men nu är det som sagt den grafiska formen som gäller. I övrig är de faktiskt rätt lika. Tyvärr, måste jag säga, förstärker formatet det som jag upplevde som svagheter även i den tidigare berättelsen, och även om novellen är charmig och lite spännande, med intressanta nickningar till svensk historia och populärkulturella fenomen, så är själva kärnan ännu mer banal än tidigare. I alla fall upplever jag den så. Kanske är det för att de många hänvisningarna till de ursprungliga berättelserna om Sherlock Holmes hissar upp förväntningarna till en nivå där de inte bör vara?

Kortfattat är Necronomicon i Upsala en uppföljare till Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet, där vi föga förvånande får reda på att Khazamhotep-kulten inte är så död som vi trodde, och innan den våldsamma upplösningen hinner vi passera både byggherrar, mösspåtagning till Valborg i Uppsala och boken ”Den svenska rymdnazismen”, utgiven av ”Ufo-Leif förlag”. Och förstås, kultister. Som sig bör, i en bok med ”Necronomicon” i namnet.

Jag uppskattar verkligen Fornstedts svartvita tecknarstil som passar väl ihop med innehållet, även om man skulle kunna utnyttja subtilitieten i att berätta i bild snarare än i text i ännu större utsträckning, för att låta mysteriet vara ett mysterium snarare än något som den som har läst några deckare lätt kan lista ut redan i anslaget. Men jag älskar assistenten Hennings Star-Wars-nördighet, som kan gestaltas så väl på bild! Å andra sidan kanske det inte är deckare man är ute efter utan snarare pulp? I så fall slår man ju huvudet på spiken. Så jag tänker nog fortsätta att läsa om professor Frans, för det kanske inte är författaren/na som behöver styra om sitt berättande, utan jag som behöver styra om mina förväntningar?

Recensionsex från författaren/Aguéli förlag

Tredje principen

Ända sedan jag läste Anna Jakobsson Lunds Doften av mango i Maskinblod 3 har jag varit lite nyfiken på henne, och när jag fick erbjudande om ett recensionsexemplar av hennes då inte ens utgivna Tredje principen så kunde jag såklart inte tacka nej, även om att-läsa-högarna bara växer och växer i takt med att jobbet äter all min tid. Men nu har jag i alla fall äntligen kommit till den.

Precis som jag hade hoppats så är Tredje principen allt det som Doften av mango var, fast i romanformat. Så här i efterhand undrar jag om de utspelar sig i samma verklighet, förmodligen är det så. Jag får nog gå tillbaka och läsa novellen igen, men det gör inget för det var den värd. Tredje principen får i alla fall bekänna sig till den just nu så populära genren ungdomsdystopi, och det känns fantastiskt fräscht att få läsa en sådan som är stadigt förankrad i det svenska språket och den svenska kulturen. Inte för att den gör så mycket väsen av det, i alla fall inte från början, men det märks tydligt att den som har skrivit boken har växt upp i Sverige med svenska lekar och traditioner (snarare än det eviga amerikanska som vi bombarderas med). Särskilt gläds jag åt den respekt författaren visar i sin skildring av den svenska urbefolkningen.

Tredje principen handlar om Levi, en ung kille som växer upp i ett samhälle totalt kontrollerad av en totalitär stat som styrs av ett datorprogram som, utifrån den data som vissa utvalda människor matar in, fattar de viktiga besluten om hur samhället ska styras. Levis syster Lo tillhör den obligatoriska motståndsrörelsen, som Levi inte har velat befatta sig med överhuvudtaget förrän Lo en dag blir tillfångatagen. Då behöver Levi helt plötsligt deras hjälp för att kunna hjälpa sin syster. Boken handlar också om Ava, en ung kvinna redan involverad som rebell, och med den i ett totalitärt samhälle mycket praktiska förmågan att kunna påverka vad andra tänker…

Boken är den första i en (planerad) serie av tre, och även om den börjar intressant så tar det mig ett tag innan jag börjar engagera mig i karaktärerna, trots den lätta och rappa berättarstilen. Jag tror det har att göra med att jag inte riktigt förstår varför de gör som de gör, för hela planen för ”operationen” som genomförs står inte riktigt klar för mig som läsare från början, även om den utkristalliserar sig såsmåningom. Men när det väl kommer till kritan sitter jag som klistrad, och jag kan inte låta bli att imponeras av hur väl och naturligt författaren bygger upp avstampet för nästa bok. Från att ha varit en rätt slätstruken karaktär inledningsvis gillar jag Levi mer och mer, och jag älskar att författaren låter olika människor ha olika kompetenser och få användning av dem i olika situationer, utan att göra någon värdering av dem. Alla är bra på någonting, och bara för att man är skicklig och användbar i en miljö betyder det inte att man är det i nästa. Inte ett dåligt budskap för en ungdomsbok, så här i vårt folkpartistiska skolsystem besatt av att mäta alla utifrån samma linjal…

Recensionsexemplar från författaren

Munins skärvor

Som jag tidigare nämnt så har det blivit något av en tradition här på FF att recensera Affronts novellsamlingar, och nästa lika traditionellt har det blivit att jag har utsett Oskar Källners bidrag till ett av de bästa i samlingen. Därför var det förstås extra roligt att få ett recensionsexemplar av hans egen novellsamling – med de ingångsvärdena måste det ju bli bra? Ungefär hälften av novellerna i Munins skärvor är gamla bekanta för min del, och har som sagt i de flesta fall utgjort höjdpunkterna i de novellsamlingar de varit del av: Pancasila från Maskinblod 3, Där staden dragit fram från Maskinblod, Hon som dömer från Maskinblod 2 och Lucifers säd från Kärlek i maskinernas tid.

Nytt för mig i Munins skärvor är först den ramberättelse som givit novellsamlingen sitt namn, men som enligt mig är lite vag och egentligen inte tillför särskilt mycket. Men det gör inget, för den tar nästan ingen plats utan skickar mig direkt till nyheterna: novellerna Byssan lull, Yulebocken, Det enda som betyder något, Mannerskiölds herrgård och Yi. Här inser jag också att när jag tidigare läst Källners alster så har de varit publicerade i tematiserade novellsamlingar, medan här tillåter han sig att florera lite mer fritt över det fantastiska spektrats hela bredd (undantaget den renodlade fantasyn) – här finns det allt från zombies till spökhistorier till ett försök till militär-sf (kanske det svagaste inslaget i samlingen, men då tillhör jag ju också en synnerligen svårflörtad skara vad gäller just den genren) till något som närmast verkar vara släkt med den gamla svenska rollspelsklassikern Kult. Och det är bra, nästan alltid mycket bra. Särskilt gillar jag det Kult-aktiga inslaget, Mannerskiölds herrgård som jag läser med lika delar rysning och njutning och kan inte låta bli att drömma mig tillbaka till mitt bästa rollspelsminne någonsin (äventyret liknade novellen väldigt mycket, det var mitt i sommarnatten och vi spelade på en inglasad veranda under dånande åskväder).

Såhär på internationella kvinnodagen känner jag också att jag måste kommentera Källners genusperspektiv lite. Men jag börjar med en skröna: det sägs om en bekant till mig att han kommit undan som svarande i ett diskrimineringsmål genom att när han blir frågad ”Det sägs att du hatar [viss sorts människor], stämmer det?” svara ”Jag hatar alla lika mycket”. Jag kommer att tänka på detta när jag funderar på hur Källner behandlar sina kvinnliga karaktärer jämfört med de manliga, för det är lite samma sak där: de har det lika illa allihopa, utan urskillning. Ett glädjande jämställt perspektiv. Det förvånar mig också lite, när jag tänker efter, att en manlig författare så gärna berättar genom en kvinnlig karaktärs ögon utan att ”spela över” åt något håll utan det är väl genomfört.

Sammantaget är Munins skärvor en novellsamling av hög kvalitet, som rör sig över en stor bredd av fantastikspektrat, och där nästan varje novell vid minst ett tillfälle ger den där hisnande, svindlande känslan när man inser vad det är som pågår. Rekommenderas!

Recensionsex från författaren/Fafner Förlag

Förlora för att vinna

Sophie är mänsklighetens ambassadör på planeten Vailao, som är befolkad av långsmala humanoider vars hud har färgglada mönster som förändras med deras sinnesstämning. Snart märker Sophie dock att vailanerna döljer saker för henne: i närheten av bosättningen där hon är placerad finns en stad som ingen berättat för henne om, hon hör hur det viskas om ett krig, och vailanska barn försvinner och ingen vill berätta var de tar vägen.

Det är förutsättningarna i Förlora för att vinna, ”ett rymdäventyr med fantasykänsla” enligt bokens baksida, och jag gissar att den är riktad mot ungdomar. Holmquist har en livlig fantasi och målar upp ett samhälle som har många spännande och unika kvaliteter. Tyvärr tycker jag inte att det hänger ihop riktigt. Även om boken är fantastika och avsedd för ungdomar så betyder det inte att alla rimliga regler om konsekvens och logik upphör att gälla. Sophie är en otroligt orimlig och oprofessionell människa för att fylla den position hon har som den enda (!) människan på Vailao, och många av vailanerna hon möter uppför sig också inkonsekvent och orimligt. Jag får inte heller samhället eller miljön att hänga ihop som ett rimligt system, utan det är en samling av sprudlande intressanta idéer som lika gärna skulle kunna befinna sig i olika solsystem. Som ni märker så är jag inte särskilt imponerad, och det är alltid tråkigt att inte få vara det när författaren har ansträngt sig och förärat mig med ett recensionsexemplar, men den här gången var det tyvärr så.

Recensionsexemplar från Ordspira Förlag

Stjärnklart

Hur länge tror du att du och din familj skulle klara er utan elektricitet? Om alla andra också var utan ström då? Läs gärna det här gästinlägget på Wiseman’s Wisdoms (fördjupning: se här) innan du svarar.

Det finns ett amerikanskt uttryck som säger ”it’s funny because it’s true”. Om Lars Wilderängs Stjärnklart gäller istället ”it’s scary because it’s true”. Det här är utan tvivel det läskigaste jag har läst i år, trots att det inte passar in i skräck-kategorin. I korthet handlar boken om vad som händer i Sverige den dagen då alla elektroniska prylar i rask takt börjar gå sönder. Om du har gjort din läxa och läst länkarna i inledningen så inser du att det här blir obehagligt, och det snabbt. Var får man mat ifrån när butikerna inte längre kan ringa och beställa? När lastbilarna inte längre kan leverera? Hur är det att bo i ett lägenhetskomplex i en storstad när allas toaletter helt plötsligt slutar fungera? Det här är inte en efter-katastrofen-berättelse, utan en under-katastrofen-berättelse. Vi får följa ett antal olika personer, unga och gamla, fattiga och rika, från olika delar av Sverige och med olika typer av förkunskaper och beredskap för att hantera en situation där samhället inte längre finns som skyddsnät för att fånga upp oss och skydda oss från den obarmhärtiga naturen. Det är en thriller, och även om den inte är lika actionpackad som hans tidigare böcker så är det ett högt tempo, och trots många kvinnliga karaktärer en tydligt manlig blick. Wilderäng har tänkt igenom konsekvenserna noga och skildrar många perspektiv och många detaljer som sätter katastroftankarna i rullning hos läsaren. Det är lättläst men samtidigt mycket långt från lättsamt, magkänslan skriker obehag samtidigt som huvudet vill veta vad som händer sen.

Förutom många andra likheter, så är berättandet i boken så fragmenterat och uppdelat på olika fokuspersoner att den får mig att tänka på World War Z, men i Wilderängs fall verkar det inte vara ett medvetet berättartekniskt grepp utan snarare en ovilja att begränsa antalet perspektiv berättelsen skildras ur. Det som blir lidande är min medkänsla med de skildrade personerna – de passerar förbi så flyktigt och fragmenterat att jag inte riktigt hinner bry mig om en innan jag skickas vidare till nästa. Men Wilderängs stora styrka är inte heller känsloskildringar utan samhällsanalys, och det känslosamma perspektivet blir ändå hela tiden det som kommer till mig när jag gång på gång blir tvingad att tänka ”tack och lov att det inte var jag, jag vill aldrig hamna i den situationen” och ryser lite trots varmt te och läsfilt.

Wilderäng är känd som samhällsdebattör med sin blogg Cornucopia?, och har med sina tidigare skönlitterära böcker (Midvintermörker och Midsommargryning) försökt åskådliggöra för den oinsatte vilka praktiska konsekvenser rådande försvarspolitik får den dag vi faktiskt skulle behöva nyttja den försäkring som Försvarsmakten utgör. I och med Stjärnklart har han vidgat perspektivet och fokuserar i huvudsak på civilförsvaret (eller den totala bristen därpå), men också på den växande känsligheten som byggs in i ett samhälle där allt ska vara just-in-time och kortsiktig planering kan uppvägas av effektiv kommunikation. En avgörande faktor är inte minst att fler och fler av oss inrättar våra liv på ett vis som gör att vi blir mer och mer beroende av tekniken, och inser inte hur avgörande den är för att vår livsstil ska vara gångbar. Man gör det lätt för sig om man läser Stjärnklart som en spännande thriller. Förvisso handlar den om ett antal fiktiva människor, men scenariot är skrämmande rimligt. Vårt samhälle är faktiskt så sårbart som det beskrivs i boken, och även om attackvektorn är fiktiv så är själva konceptet- att elektroniska prylar plötsligt slutar fungera – inte alls orimligt, jag kan komma på ett antal olika anledningar som skulle kunna få det att hända. Kanske inte i den omfattning som det beskrivs i boken, men tillräckligt för att många av de obehagliga scenerna som spelas upp för oss med största sannolikhet skulle inträffa. Och det skulle inte vara vackert.

Det är nog lätt att lite hånfullt kalla de som tar detta på allvar för ”survivalister”, ”preppers” eller ”domedagsprofeter”. Men fråga dem som hamnade mitt i skogsbranden i somras om de ångrar något? Om de önskar att de hade förberett sig på något annat sätt? Och det var ändå en extremt begränsad katastrof, och där samhället i stort fungerade runtikring dem (så väl som nu det svenska samhället nu fungerar i semestertider). Hur många personer skulle det krävas i en terroristgrupp för att slå ut knutpunkter i det svenska elnätet, och sen bedriva prickskytte med älgstudsare på dem som kommer för att reparera, bara för att ta ett enkelt och inte orimligt exempel? Hur länge skulle de kunna hålla på om de var väl förberedda? Var slår nästa skogsbrand eller översvämning eller jordbävning till? Skulle det kunna vara hemma hos dig? Precis som i inlägget som jag hänvisar till i början så vill jag understryka att jag inte skriver detta för att skrämmas, utan för att föreslå att du betalar försäkringspremien innan skadan inträffar, för att uttrycka sig metaforiskt. Bli inte rädd, bli förberedd. Civilförsvarsförbundet har just nu en pågående kampanj som lär dig hur, för det är varken dyrt eller svårt eller krångligt, det kräver bara att man tänker efter lite före. Det har i alla fall jag gjort, men efter att ha läst Stjärnklart känner jag ett skriande behov av att tänka igen alltihopa en gång till. Grundligt.

Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet

”Dimman har vilat som en förbannelse över Uppsala i flera veckor.”

Olov Redbergs stämningsfulla omslagsbild sätter tonen direkt!

Förstameningen i Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet knockar mig direkt. Den är fantastisk på många sätt: den sätter tonen, det smakar gotiskt, det smakar mythos, det klingar svenskt. Jag älskar det redan där, och slukar hela novellen i en munsbit, inte så märkligt kanske eftersom att den är 23 sidor. Det är en deckarnovell som definitivt utspelar sig i modern tid, men som anstränger sig hårt för att förmedla känslan av Uppsalas hela historiska tyngd, som försöker att samtidigt vara i nutid som i sent 1800-tal, och lyckas förvånansvärt bra, hur märkligt det än kan låta. Med Sherlock Holmes och Watson som onämnda förebilder får vi följa professorn i egyptologi Frans Stenberg och hans assistent Star Wars-nörden Henning när de undersöker ett bestialiskt mord i en lägenhet i Luthagen

Jag vill älska den här novellen. Verkligen. De subtila vinkningarna till så många kulturer som jag är förtjust i – gotik, Lovecrafts mythos, studentkultur, Star Wars, Holmes. Den utspelar sig i Sverige och är skriven på svenska. Språket är till och från underbart och drömmande. Författaren Mohamed Omar titulerar sig som poet, och han visar att han verkligen har förmågan att finna orden som målar upp inte bara en bild utan en känsla. Tyvärr håller mordmysteriet, som är själva berättelsens kärna, inte måttet utan är ibland skissartad och ibland orimlig, ibland uppenbar, och utan den skärpa, slutledningsförmåga och detaljupplösning som karaktäriserar de Holmes-berättelser som uppenbart är förlagan (även om det är stora skor att fylla!). Den imponerande känslan för ord som jag just nämnde är inte heller helt konsekvent – den är bra när den är bra, men på några ställen är den så svag att kontrasten i sig blir störande. På några ställen är också den studentikosa kulturen så galopperande att jag balanserar på ointressets rand, trots att jag själv varit student i flera år och bitvis känner igen mig. Jag saknar också en hel del miljöbeskrivningar, eftersom att jag inte är så väl bekant med Uppsala. Om jag hade fått de här 23 sidorna som ett korrektur hade jag varit eld och lågor, för här finns enorm potential. Jag hoppas verkligen att Omar skaffar sig en skicklig och opartisk läsare att bolla sina texter mot, för det här är en diamant som inte är riktigt färdigt slipad. Den är dock tveklöst värd investeringen i både tid och pengar, och jag väntar med spänning på en uppföljare!

Recensionsex från författaren/Aguéli förlag

Kärlek i maskinernas tid

Affronts novellsamlingar har blivit lite av ett stående inslag här på FF, och i den senaste hettar det till: det är Kärlek i maskinernas tid. Erotik, romantik och fantastik utlovas det på omslaget, och det är precis vad man får. Även om det finns svaga punkter här och där så skulle jag vilja säga att det här är Affronts starkaste samling hittills. Själva temat gör att författarna tvingas tänka lite nytt kring gamla stereotyper – romantik och science fiction är ju inte den vanligaste kombinationen, men här bevisas att det verkligen är en kombination som funkar.

Jag tänker inte recensera alla noveller, men några nedslag ska ni få, framför allt av favoriterna: Love Kölle levererar kreativt, äckligt vidrigt, fantasifullt och hett rymdmonstersex i fyra sidor som får mig att skratta och pinsamt skruva på mig på samma gång. Patrik Centerwall, precis som i tidigare novellsamlingar från Affront, levererar ett lite mer lågmält, känslosamt och kärleksfullt bidrag med mer fokus på människan och mindre på tekniken. Det mest erotiska inslaget står KG Johansson för i Överallt, när som helst, på alla tänkbara sätt, som trots att ordvalen ibland känns lite tekniska och distanserade är en (fantasi)eggande och slutligen väldigt vacker berättelse. Boel Bermann gör som vanligt väldigt mycket av väldigt lite, och har som vanligt en skön slutkläm, men den här gången tycker jag att hon är lite långt ifrån temat. Pia Lindestrands Tidsresenärens flickvän är vacker och finurlig, men för mig som har läst förlagan så ger titeln bort lite för mycket, jag förstår redan tidigt hur det ska sluta.

Och sen sist men inte minst: Oskar Källner. Alltså, Oskar, du och jag måste vara på samma våglängd på nåt sätt, för du lyckas alltid med det där lilla extra som i min värld får en novell att gå från ”bra” till ”wow”. Lucifers säd, som avslutar hela samlingen, är inget undantag. Jag tänker inte säga nåt mer om den (läs själva får ni se!), men jag tycker att den har allt som man kan begära av en berättelse om kärlek, sex och rymdskepp.

Kärlek i maskinernas tid är i sina höjdpunkter definitivt årets svenska läsjulklapp. Som en snabbis (ja, litterär sådan  förstås!) under lata ligga-och-dra-sig-på-ledigheten-morgnar, eller kanske lite mysig jullovsläsning med älsklingen (förutom den där med rymdmonstersexet då, om ni inte har humor). Med den bredd som novellerna tillsammans har, allt ifrån kärleksfull nästan-realism till homoerotisk steampunk till famlande efter värme i en avhumaniserad dystopi, så finns där garanterat något som kittlar just dig just där du gillar det.

Recensionsex från Affront förlag

Ubåt 137

Det är viktigt att kunna lite historia för att förstå samtiden. Det har inte minst blivit aktuellt nu när media har gått i självspinn över misstankarna om en utländsk ubåt i Stockholms skärgård. Många, i huvudsak yngre människor vill jag tro, verkar se på det hela med klentrogen skepticism, som att det är en så fullständigt orealistisk tanke att det faktiskt skulle finnas ickesvensk undervattensverksamhet på svenskt territorium att alla som förslår något sådant antingen är krigshetsare, försvarsmaktsanställda eller tokiga. Tro vad ni vill, men var inte helt historielösa – jag skulle tro att tongångarna i slutet av 70-, början av 80-talet var ungefär desamma. Fram till 28 oktober 1981.

På bokens framsida: en bild på U 137:s sovjetiske kapten, ”Anatolij Michailovitj Gusjtjin”, som han kallade sig.

Om utrikesminister Wallström nästa gång den ryske ambassadören besöker UD bjuder på en rejäl Mackmyra med is istället för vodka betyder det kanske ingenting för många svenskar, men ryssen skulle nog fatta piken. Den sovjetiska ubåt som upptäcktes på grund utanför Karlskrona för nästan exakt 33 år sedan var nämligen av den klass som benämns Whiskey, och någon kul kille gjorde sig såklart genast lustig genom att benämna incidenten som ”whiskey on the rocks”. I Ubåt 137 från 1984 beskriver två journalister från TT med facit i hand och ett års research i bakfickan, vad som hände under de tio dagar som gick från att ubåten upptäcktes till att den ”släpptes fri” till de sovjetiska örlogsfartyg som väntade just på andra sidan gränsen till internationellt vatten.

Det är inte utan att man blir lite stolt att vara svensk när Hellberg och Jörle beskriver hur statsminister Fälldin och utrikesminister Ullsten från lilla Sverige vågar sätta hårt mot hårt i kontakterna med Stormakt Röd. Och det är inte bara de heller – även svenska officerare sätter ner foten när de sovjetiska motsvarigheterna försöker ta sig ton. Statsministern kommenderar: IKFN gäller! (och det gör den än idag, tag del om ni är intresserade. Se särskilt 15§). Boken beskriver ur många synvinklar händelseförloppet de här dramatiska dagarna. Främst får man följa svenska politiker och marinofficerare, men även någon svensk fiskare och huttrande representanter för massmedia finns med på ett hörn. Språket är så typiskt enkelt som det brukar bli när journalister skriver, och även jag som är sjukt ointresserad av båtar förstår vad som händer. Det enda som är lite förvirrande är att man ibland hoppar lite fram och tillbaka i kronologin i samband med perspektivskiften, så det kan bli lite krångligt att hålla reda på om det jag läste i förra kapitlet redan har hänt, eller ska hända, eller om det har hänt men personen som jag följer nu inte har fått reda på det än, bara. Ubåt 137 är inte en bok bara för den militärt intresserade, för den handlar mer om de politiska konsekvenserna och förhållandena än de rent militära. Inte minst är det intressant att läsa de sovjetiska försöken att ursäkta och slingra sig, trots att det var rätt uppenbart vad som skett. Informationsoperationer är också en sorts miltär operation, och militär verksamhet är ett diplomatiskt verktyg (jfr med idag).

U 137 sedd över siktena på en svensk jägarsoldats kulspruta

En sak till: U137 hade ”med till visshet gränsande sannolikhet” kärnvapen ombord när de gick på grund inne på svenskt militärt skyddsområde (sagesman: FOI, efter mätningar på plats). Vad man vet helt säkert är att Uran-238 fanns ombord, och sovjeterna nonchalerade medvetet den svenska förfrågan om vad uranet gjorde på båten. (Uppgifterna om kärnvapnen bekräftades enligt Wikipedia i en intervju med politruken ombord 2006, men det finns anledning att ta den med en nypa salt.)

Så, summa summarum: Under en historisk period då Sovjetunionen försöker framstå som en som en fredlig kraft i världspolitiken tycker man ändå att något i svensk skärgård är så viktigt att göra eller kolla på att man väljer att skicka dit en 76 meter lång (förmodligen) kärnvapenbestyckad ubåt, med alla risker som det innebär politiskt. Vladimir Putin har idag en avsevärt mer krigisk eller ”macho” framtoning, och dessutom en uttalad ambition att återupprätta den forna stormakten. Fundera lite på det innan ni börjar prata om ”budgetubåtar”, och notera den sovjetiske konvojchefens avskedsord när U137 återlämnades till Sovjet: Farväl, och på återseende!

Maskinblod 3

Affronts svenska sf-novellsamlingar är nu inne på sin tredje inkarnation, helt enkelt titulerad Maskinblod 3 (logiskt namn på en uppföljare till Maskinblod och Maskinblod 2 kanske?). Jag tycker mig kunna se en trend här – för varje iteration har samlingen blivit mycket tjockare, och lite ojämnare i kvaliteten. Högstanivån i Maskinblod 3 är hög, och flera av berättelserna är riktigt, riktigt bra. Mest minnesvärd är nog Oskar Källners Pancasila, om nyblivna kolonisatörer på planeten med samma namn. Efter So long been dreaming så kommer jag nog aldrig att se likadant på sf-berättelser om kolonisation av andra planeter, men det ligger inte på något sätt Källner i fatet. Tvärt om tycker jag att Källner på ett elegant sätt ställer frågor som den glansiga rymdåkar-sciencefiction-genren ibland glömmer: med vilken rätt koloniserar vi andra planeter? Och, om det finns liv där, kommer vi att kunna känna igen det? Förstå det? En annan favorit är Erik Odeldahls Paddans som sjöng, ett underbart mysterium med renässans-smak, trots att det utspelar sig i framtiden, som påminner mig om den mystiska, skräckblandade förtjustning jag läste Rymdväktaren med…

Sen måste man väl nämna lägstanivån också, för den är faktiskt rätt låg bitvis. Några noveller har intressanta idéer eller anslag, men faller någonstans på vägen, i flera fall på grund av en bristande förmåga att faktiskt få fram vad som händer i berättelsen. Eller på ett ställe, tvärt om, där författaren helt frångått grundprincipen ”write what you know” så att både språket och berättelsen i stort blir banaliserat (särskilt för mig som faktiskt vet lite i ämnet).

Däremellan finns det mycket, och mycket av det är bra. Allt är nytt för mig utom Hans Olssons I obeliskernas skugga, som tidigare publicerats i Främling. Inkräktare. Inte min favorit ur den samlingen, ärligt talat, men kanske den som passade bäst in på sf-temat. Den inledande kortromanen …och Kyria tystnade är intressant, spännande och känslosam, men hade nog gjort sig bättre i novellformatet, nu känns det lite långdraget. Omvänt gäller för den avslutande Stålfjäder, som direkt suger in mig i en extremt spännande världskonstruktion som jag gärna hade sett mer av, och en berättelse av en typ som jag verkligen, verkligen gillar men som har så bråttom i sitt komprimerade berättande att jag efter att jag blivit bortkollrad bland karaktärer och ställts inför nya händelser slag i slag sida upp och sida ner blir jag lite uppgiven innan det är klart. Andra noveller jag vill nämna är Andrew Coulthards Det svåra spelet, som med sin sköna stockholmsdystopi lätt hade kunnat platsa i Stockholms undergång, Markus Skölds (jag sa ju att jag såg fram emot ett återssende av honom!) Arca Ferrum, som kanske är Blade Runner-inspirerad men som definitivt känns som sf-motsvarigheten till ”grisodlarfantasy”. Det är smutsigt och blodigt och orättvist, och ljuset i tunneln är garanterat tåget. Eller…? Slutligen är också Anna Jakobsson Lunds Doften av mango nämnvärd, för att den skarp och exotisk och fräsch och dessutom normbrytande utan att detta för dens skull är fokus eller berättelsebärande. Det bara är.

Jag får väl säga att trots vissa formsvackor så levererar Affront än en gång, det är bara att tacka och bocka. Om jag får önska mig något till Maskinblod 4 så skulle jag vilja att fler vågade göra som Andrew Coulthard och verkligen låta sina berättelser stanna i Sverige, och präglas av det svenska. Det finns så mycket generiskt, anonymt anglofierat i sf-genren att jag önskar mig mer av det typiskt svenska. Ge mig postapokalyptiska luftskepp förankrade vid Kaknästornet, ge mig det hemliga svenska rymdforskningsprogrammets revolutionerande upptäckter i en bunker djupt i det midvintermörka Kirunas perforerade urberg, ge mig kungliga svenska rymdflottans flaggskepp i episka slag mot vår arvfiende dansken, ge mig luciatåg i sammanstöt med nyss anlända utomjordingar… ja, ni förstår nog.

Recensionsex från Affront. Kolla också in den nya Fantastikportalen.se, där Affront tillsammans med några andra mindre svenska förlag löpande presenterar sin nya, svenska fantastik.