Camillla Läckberg och Åsa Larsson

Under sista tiden i det sandiga landet och även här hemma på sistone har det passat bra med lite lättsam läsning som man kan ta några sidor i taget, och då passar en modern svensk ”deckare” förstås alldeles utmärkt. Jag har på de senaste månaderna hunnit plöja igenom både Camilla Läckbergs och Åsa Larssons samlade verk, och trots att de är otroligt lika i grunden, så känns det som att komma till olika världar.

Att jämföra en deckare av Camilla Läckberg med en av Åsa Larsson är lite som att jämföra en amerikansk actionfilm med Mitt i Naturen. Läckbergs estetik känns som en filé så mör att den faller sönder när man sätter besticken i den, utan något som helst tuggmotstånd. Larsson å andra sidan levererar torkat renkött som man måste ha kniven för att kunna karva sig en bit ur, motsträvigt och skarpt i smaken. Det känns som att Läckberg vill tillfredsställa så många läsare som möjligt och intrigerna är fyndiga om än ibland något långsökta och alla svar levereras läsaren på silverbricka av två nästan outhärdligt normala huvudpersoner som både lattemammor och lattepappor ska kunna identifiera sig med. Larssons Rebecka Martinsson å andra sidan är trulig, motsträvig, grinig och inte alltid särskilt lätt att förstå alls. Men fick jag välja vem jag skulle spendera en dag med skulle valet vara lätt. Rebecka Martinsson känns trots allt som en genuin person, som är både virrig, intelligent, osäker, självsäker, deprimerad, hysterisk, otrevlig och ibland irrationell så som det passar henne. När Patrik Hedström (eller ska vi kalla honom Martin Melin?) är glömsk, irrationell eller otrevlig så är det för att det passar berättelsen. Personerna i Läckbergs berättelser lyfter aldrig riktigt från papperet, kanske för att de är så *otroligt* vanliga, med alla fel och brister som ”vanliga” människor har – de är så som man föreställer sig att en ”normal” människa är. Men problemet är ju att det finns ju ingen som är så egentligen, och fanns det någon så vore det nog en rätt tråkig människa.

För dettas skulle inte sagt att jag inte njuter av Läckbergs prosa, tvärt om, som en välskriven deckarhistoria där man får fundera från sidan ett på hur det egentligen hänger ihop och vet att alla lösa trådar kommer att fångas upp innan slutet, det passar alldeles utmärkt ibland. Men av Larsson får jag allt detta, men inte serverad på silverfat alltid utan ibland får jag dra egna slutsatser av sådant som är underförstått och utelämnat. Allt detta utan smör och socker, utan med en attityd så som det Kiruna Larsson skildrar: så här är det bara. Gillar du det inte, dra till Stockholm och bli nåt annat då.

Det kanske mest tragiska i alltihop är att jag, i dessa samlade verk, har läst om människor som blivit ihjälhuggna, spetsade, styckade, dränkta, brända, brännmärkta och i största allmänhet skändade på alla upptänkliga sätt. Trots allt detta är det som berör mig mest ändå en hund som blir slagen i huvudet med en trädgren, av nödvändighet. Jag undrar hur känslorna fungerar ändå…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s