”Operation Nordvind” och ”Parsifal Direktivet”

Operation Nordvind utspelar sig i det moderna Sverige. I huvudrollen ser vi Gustav Sterner, en före detta SSG-operatör som blivit civil och jobbar som ekonom. Av en ren slump (den första av många) blir Sterner vittne till ett mord, som sedan drar in honom i vad som visar sig vara ett attentat mot Sverige. I en anda som imiterar Jan Guillous klassiska bokserie om Carl Hamilton, med inslag av samhällskritiken från Lars Wilderängs Midvintermörker-serie skriver Kaj Karlsson om terroristverksamhet i Sverige och i Europa. Tyvärr så slutar liknelserna med Guillou och Wilderäng där. Tycka vad man vill om Jan Guillou, men han kan hantera språket. Kaj Karlsson skriver dialog värdig George Lucas, och Soldf.com-klyschorna haglar så tätt att det känns som författaren desperat känner att han måste bevisa på varje sida att han faktiskt kan saker och minsann vet hur det låter ”på riktigt”. Och säga vad man vill om den fiktiva karaktärern Carl Hamilton, men hade han varit verklig så hade jag mer än gärna haft honom som kollega (i alla fall innan han blir knasig och börjar begå krigsbrott etc.). Det omvända gäller för Gustav Sterner: hade han varit min soldat hade jag känt mig tvingad att sparka honom i arslet på daglig basis, och hade han varit min chef hade jag sagt upp mig. Att vara soldat handlar hela tiden om att vara en del i något större, att spela i laget, att ge och ta. ”Elitsoldaten” Gustav Sterner behandlar alla som skit – sina överordnade, sina kollegor, sina underordnade, sin familj, sina motståndare. Han är dessutom i bästa fall nyckfull, men ofta vårdslös i sina taktiska överväganden och ser alla lösningar genom sina riktmedel. Kanske försöker inte författaren återge verkligheten här, utan har anpassat den för att ”göra en bättre historia”. Men då ska man inte ta sådan höjd för realismen som Karlsson gör genom att i varje tillgängligt tillfälle skylta med sin utbildning vid SSG, och dessutom inleda boken med en inte så ödmjuk disclaimer om att man har utelämnat detaljer om SOG:s och polisens insatsstyrkas arbete. Jag hoppas verkligen att det inte finns ens spår av detta kvar, så oprofessionellt som de ”professionella” operatörerna i boken agerar.
image

Dessutom upplever jag Gustav Sterner som en rätt obehaglig kille även privat. Jag vet inte om författaren har haft den klassiska noir-detektiven som förlaga vad gäller det eviga spritpimplandet, men i ett modernt sammanhang blir det mest patetiskt. Utöver det så får jag en känsla av att det här är en sån kille som skulle kunna säga ”Jag är ju inte rasist, men…” , för att sedan komma med ett uttalande som inte är annat än rasistiskt. Det ger en äcklig bismak. De övriga karaktärerna är som bäst skissartade. Den som får mest utrymme utöver Sterner är hans kvinnliga kollega Katarina, som är – kvinna. Just det. Inget annat. Det är det djup som karaktären får. Och hon finns där i huvudsak för att Sterner ska ha någon att vara intresserad av. Det berättas hela tiden om hur skicklig hon är, men bilden som visas är en helt annan. Och hon agerar så som det passar berättelsen, inte så som man kan förvänta sig av en självständig person. Hade jag varit Katarina, så som hon beskrivs vara, hade jag bett Gustav att fara åt helvete direkt när han börjar konstra, och inte sitta hemma romantiskt invirad i en filt och sukta efter honom.

Operation Nordvind är enligt mig den litterära ekvivalensen till en sån där Hollywood-actionrulle där huvuddelen av budgeten gick till en buffad man i huvudrollen, en kvinnlig biroll vars huvuduppgift är att vara snygg, samt specialeffekter. Manus blev det inte så mycket över till. Tempot är högt, men logiken i händelseförloppet är medelsvag till obefintlig, och hjälten ofelbar och odödlig. Vill man lägga sin tid på att se sådana filmer (eller läsa sådana böcker) så må man väl göra det, men det är inte min grej.

Uppföljaren, Parsifal Direktivet [sic], irriterar mig från sekund ett. Hur kan man ha positiva förväntningar på en bok där titeln är särskriven?! Och där Operation Nordvind ändå hade in intressant och rimlig intrig i grunden (även om den inte berättas på bästa sätt), så är den konspiration som avslöjas i Parsifal Direktivet så orimlig att den inte ens är underhållande. Alla svagheterna från företrädaren finns kvar, i många fall ännu tydligare.  Jag var mest glad när det var slut.

Recensionsex från Alda Bergr

Annonser

5 thoughts on “”Operation Nordvind” och ”Parsifal Direktivet”

  1. En bra recension, även om jag inte riktigt håller med. Jag tyckte boken var spännande och sträckläste från början till slut. Håller med om att Sterner är en kantig karaktär men tycker inte att Guillou ger särskilt mycket mer djup till sin Hamilton ..

    • Hej Magnus! Välkommen hit och kul att du inte håller med! Det är alltför sällan man får sådana kommentarer 🙂 Men min huvudsakliga invändning mot karaktären Gustav Sterner är ju inte karaktärens djup (även om det också kan diskuteras), utan hans skicklighet som militär chef.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s