Fallout 4 + Far Harbor

(Nej, jag har inte lagt ned bloggandet även om till och med jag var orolig ett tag. Jag fick bara annat att göra ett tag, men nu är jag tillbaka.)

Fallout 4 har precis som sina föregångare ett spännande berättelsemässigt anslag: jag, min äkta hälft och vår nyfödde son hamnar mitt i kärnvapenapokalypsen. Som tur är har vi redan bokat plats i det lokala skyddsrummet (valvet/”vault”), och har därmed en säker plats att fly till. Med sonen i famnen blir jag placerad i en av långa rader av någon sorts kryo-poddar, och ögonblickligen nedfryst. Allt blir mörkt. När jag vaknar igen efter märkliga drömmar (?) är allt tyst och stilla. Alla är borta – sonen också. Alla andra poddar är tomma. Hela valvet är tomt. Jag lämnar ensam valvet för att bege mig ut i den postapokalyptiska vildmarken och finna min familj.

Hur jag går vidare därifrån är helt upp till mig som spelare. Det finns såklart ”brödsmulor” att följa i form av ett spår av questar, men vad och hur och i vilken ordning jag väljer att följa dem är öppet. Dock finns det en tydlig progression som jag tvingas att följa. Mycket är uppbyggt kring 3-4 organisationer som jag såsmåningom stöter på och måste förhålla mig till, och förr eller senare inser jag att jag måste välja – jag kan inte hålla mig väl med alla och ändå komma framåt. Här får jag problem som spelare, för jag har oerhört svårt att fatta beslut där jag vet att jag väljer bort hela grenar av berättelsen som jag aldrig får se (vilket är huvudanledningen att jag började spela detta 2015 men inte blev klar förrän i år – jag var tvungen att låta det vila lite och få sådan distans till det att valen inte längre kändes känslosamma, och detta vid flera tillfällen.)

Det kokar i slutänden ned till en ganska intressant diskussion om mänsklighet och människovärde som känns mycket inspirerad av Do androids dream of electric sheep?/Blade Runner. Tyvärr så är det oerhört lätt att den intressanta berättelsen drunknar i ett hav av konservburkssamlande och för-evigt-återuppstående sidoquestar, vilket gör att den i grunden ganska intressanta berättelsen får ett mediokert helhetsintryck.

Jag valde också att spela flera av de DLC (”addon”/nedladdningsbart innehåll) som finns till spelet, och storymässigt är de med ett undantag faktiskt helt värdelösa. Det lysande undantaget är Far Harbor, som lyckas föra fram grundkonflikterna i Fallout 4 bättre än vad grundspelet gör, och som tvingar mig att fatta beslut där jag måste ifrågasätta mina egna moraliska ståndpunkter på ett sätt som datorspel sällan lyckas med.

Vill du uppleva en omfångsrik och vittförgrenad berättelse i en framtida postapokalyps om en ensam människas sökande efter familj och mening så spela för all del Fallout 4, men följ huvudquesten så nära som möjligt och skit i det däromkring (det bidrar inget berättelsemässigt ändå). Och när du kommit till slutet, vilket slut du än väljer, åk direkt till Far Harbor för de renodlat intressanta utmaningarna.

Fallout 4 har M i ESRB-klass och anses därmed vara lämpligt från 17 år.

Alfa och omega

Oskar Källner och jag brukar vara på samma våglängd – jag har gillat hans tidigare novellsamlingar, och i samlingar med blandade författare brukar han vara en av mina favoriter. Därav blir jag faktiskt lite förvånad att hans senaste samling Alfa och omega inte alls tilltalar mig.

Den innehåller sju noveller varav en är bekant sedan innan – En sista kyss farväl utgavs i engelsk version i Waiting for the Machines to Fall Asleep för nåt år sen. Då som nu tyckte jag att den var helt okej, men inte särdeles märkvärdig. Utöver den finns där ett antal noveller som inte tilltalar mig alls, trots superhjältepsykologer, årmiljonsöverskridande galaxvida entiteter och svenska myndigheter som täckmantel för dimensionsresande Chtulhudyrkarkulter (det där sista var iofs lite humor). Jag försöker analysera vad som inte tilltalar mig och kommer fram till att den gemensamma nämnaren verkar vara att det helt enkelt är för långt. I grunden bra idéer blir manglade igen och igen och igen tills all juice runnit ur dem för länge sen och jag bara väntar på att det ska ta slut. Tyvärr.

Ännu tydligare blir kanske den slutsatsen när jag tittar närmare på de noveller i samlingen jag faktiskt gillade. Den inledande Vid världens ände är bara knappt tio sidor lång, men lyckas ändå förmedla så mycket. Finstämt och känslosamt, och låter inte science fiction-temat bli ett självändamål utan använder det bara för att berätta om något som är tidlöst, på ett hjärtskärande vackert sätt. Min andra favorit är Stockholms drottning, en postapokalyps-fantasy-berättelse om en värld där mytologiska väsen tagit över jorden och människorna får finna sig att inte längre vara på toppen av den socioekonomiska pyramiden. Dess entusiastiska mischmasch av 80-talssverige, framtidsteknologi och fantasiväsen får mig att tänka på både Mutant: År Noll och Simon Stålenhags alster. En härlig miljö och en berättelse som kanske inte är ny men ändå väl genomförd och underhållande. Jag hoppas på mer i denna miljö från Källner i framtiden!

Recensionsexemplar från Fafner Förlag.

The Dark North

Jag gillar choklad. Ibland köper jag en Marabou-kaka och moffar i mig snabbare än vad jag borde. Ibland köper jag fina praliner från Valrhona, och då gäller det att inte moffa i sig dem i samma tempo, för då smakar de egentligen inte bättre. Däremot om man tar sig tid att sätta sig ned, studera den vackra ytan, andas in den rika doften, låta smakerna rulla runt i munnen, då är det all skillnad i världen. The Dark North är definitivt en litterär Valrhona-pralin. Det här är en bok som inte ska slukas, den ska avnjutas. Upplevas.

När jag först får boken i min hand kommer jag av någon anledning att tänka på Simon Stålenhags Ur Varselklotet. Jag kan inte förklara varför, men kanske är det på grund av den lyxiga känslan av det gedigna, coffeetable-aktiga formatet och det faktum att båda är svensk fantastik som försöker slå på en engelskspråkig marknad, men där slutar egentligen likheterna (förutom, inser jag i efterhand, att vissa centrala individer tydligen är inblandade i båda projekten. Men det var inget jag visste då.) The Dark North är precis som namnet antyder en mörk historia, och tonen anslås redan på det svarta omslaget, med en illustration som för tankarna lite till en fruktansvärd förening av rollspelet Kult och filmen Ringu, men jag misstänker att det var något åt det hållet som man strävade efter. Det har tagit lite extra lång tid att komma igenom boken, inte bara för att jag verkligen har avnjutit den och inte slukat den, men också för att jag varje kväll har inväntat mörkrets inbrott för att ta boken och sätta mig i fåtöljen under läslampan. Att ta fram den i dagsljus har helt enkelt känts – fel.

The Dark North består av fem stycken kortare texter, samtliga skrivna av Martin Dunelind, och var och en rikt illustrerad av vardera fem olika illustratörer: Peter Bergting, Henrik Pettersson, Joakim Ericsson, Magnus Olsson och Lukas Thelin. Jag skriver ”kortare texter” och inte noveller, för jag tycker inte att alla texterna uppfyller mina krav på en novell. Några är definitivt noveller, medan några snarare hamnar i lyrik-facket, om man nu tycker att det är viktigt med fack. Vi kommer lite på kant med varandra direkt, jag och texten, och det är över en ren bagatell. Den inledande novellen är titulerad E18 West, efter vägen längs vilken den utspelas. För mig, född och uppväxt i Västerbotten, ligger ju E18 någonstans långt söderut och ger mig inte alls någon känsla av den mörka, exotiska norden. Men jag kanske inte tillhör målgruppen för boken heller, egentligen? Nåja, det går i alla fall fort över efter att jag kommit in i läsningen, och spelar egentligen inte så stor roll i slutänden. Det fortsätter med en novell i sci-fi-stuk, kanske den som har svagast koppling till Norden, för att sedan följas av två texter på olika sätt kopplade till nordisk mytologi. Den första av dem, Daughters of the End, är ett fascinerande exempel på indirekt berättande som jag finner mig själv komma tillbaka till igen och igen, bläddra fram och tillbaka och läsa små delar av texten igen och igen, funderandes över helheten.

Wow

Illustrationerna då. Illustrationerna är förstås fantastiska, och får verkligen komma till sin rätt uppblåsta över hela sidor eller ibland hela uppslag. Jag kan helt enkelt inte beskriva dem med ord, de måste ses. På vissa ställen har man också valt att sätta texten på ett vis som harmonierar underbart med de bakomliggande illustrationerna, och hade jag fått önska hade jag velat att redaktören hade vågat ta ut svängarna mer i den aspeketen, det hade höjt det redan goda samlade intrycket ytterligare. Min enda riktiga invändning är väl egentligen att man till en av texterna har misslyckats med att undvika den tröttsamma klichén inom fantastiken att (nästan) alla avbildade kvinnor har samma (attraktiva) kroppstyp och lite mindre kläder än vad som egentligen är motiverat. Det känns så onödigt, och stör mitt helhetsintryck. Men det uppvägs lite av den efterföljande berättelsen, som visar män och kvinnor som unga och gamla, tjocka och smala, vackra och fula i en härlig blandning.

Texterna i boken är egentligen, med ett undantag, inte remarkabla. Bra, javisst, men egentligen inte enastående. Men den utsökta harmoni och helhet som text och bild tillsammans utgör, den växelverkan som illustratörernas ordlösa gestaltning har med författarens mörka, poetiska uttryckssätt. Tillsammans är de remarkabla, kanske enastående i kategorin svensk produktion.

Wow igen.

Så till det textuella undantaget. Den kloke redaktören har förstås sparat det bästa till sist. Den avslutande texten The Way of All Things är ett suggestivt mästarprov av klass, som tillsammans med Lukas Thelins briljanta illustrationer blir en demonstration av vilken kraft som bor i det osagda, det antydda, det underförstådda, det konfliktfyllda. En känslomässig provkarta över det svårmod som bor i den nordiska folksjälen. En värdig avslutning som sammanfattar vår mörka nord på ett sätt som gör svärtan synlig även för en hemmablind som jag.

Recensionsexemplar från Magnus Lekberg, creative director för The Dark North.

Kaknäs sista band

För ett par år sedan kom senaste nyutgåvan av det klassiska svenska rollspelet Mutant. Nyutgåvan är känd som Mutant: År Noll och jag har hittills haft några riktigt sköna spelupplevelser i det spelet – fram till att alla i spelargruppen inklusive SL på några månader blev föräldrar. (Kampanjen ligger på is för tillfället, men snart så! 🙂 ) I Kaknäs sista band tar Anders Fager oss med till Mutant: År Noll:s verklighet. Där finner vi 2000-talets Sverige i ruiner efter en katastrof som ingen riktigt kan redogöra för hur den gick till, men den lämnade världen avfolkad och förpestad av fallfärdiga byggnader, havererade fordon och zonröta. Vissa människor har överlevt i generationer instängda i bunkrar under jord, vissa har på något sätt lyckats leva i den nya, fientliga miljön men till ett fruktansvärt pris. Zonrötan ovan jord gör groteska genetiska mutationer till vardagsmat, och det är inte bara människor som blivit muterade heller. Vi får möta alla möjliga sorters muterade djur, inte minst de ultrakommunistiska, militanta, köttätarmördande rubbitarna, muterade kaniner som inte längre är nöjda med att framleva sina liv som bytesdjur…

Mutant har alltid haft en speciell, ultrasvensk ådra med en liten anstrykning av humor under den mörka och röt-täckta ytan (en humor som förra iterationen av rollspelet, Mutant: Undergångens Arvtagare, kanske drog lite väl långt), och den fångar Anders Fager mycket väl i de noveller som Kaknäs sista band består av, och som kontrasterar så väl mot det mörka i temat. För som vanligt i postapokalyps så är det kanske inte en strålande positiv och altruistisk människosyn (mutantsyn?) som förmedlas, men ändock tycker jag att Mutant alltid har andats framtidstro på ett sätt som är ovanligt i genren, och även detta fångas, speciellt i den samhälleliga progression som kan anas om man läser alla novellerna i följd och fångar upp de ytterst snabba små hänvisningar de har till varandra.

Jag är minst förtjust i titelnovellen, som utgör någon form av ramberättelse, eller kanske kan man kalla dem små intermissioner, som jag tycker faller lite platt och inte gör särskilt mycket till för boken i stort. Men det gör inte så mycket, för de är rätt liten del i helheten. Jag faller dock pladask för den inledande Det första steget på Upplandet, egentligen en enkel berättelse, men vars sista replik på något sätt sammanfattar allt vad Mutant står för.

Är man redan Mutant-frälst är Kaknäs sista band förstås en given stämningshöjare. Är man inte det, kanske inte ens spelar rollspel, men ändå lite förtjust i den postapokalyptiska genren, tycker jag att man ska Anders Fagers tolkning av Mutant-världen en chans, vem vet? Det kan bli början på något stort.

Nausicaä of the Valley of Wind

En fördel med att gifta sig med en annan nörd är att man kan få sådana här vackra saker med sig till det gemensamma hemmet 🙂

När det är mycket att göra och livet snurrar fort är ett av mina bästa recept på återhämtning och avkoppling att sätta sig i soffan med hela familjen och titta på tecknad film av Hayao Miyazaki. Många av hans Studio Ghibli-filmer har blivit kultförklarade, som t.ex. Min granne Totoro och Prinsessan Mononoke, och en (Spirited Away) har till och med vunnit en Oscar. Efter att ha sett allesammans vill jag hävda att dessa inte nödvändigtvis är de bästa filmer studion har producerat, men ingen av Miyazakis alster är direkt dålig. En av de svagare i samlingen vill jag dock hävda är Nausicaä från Vindarnas dal, och efter att ha läst källmaterialet, flera hundra sidor skrivna och tecknade av Miyazaki själv, förstår jag varför. Den skrevs förvisso med det uttalade syftet att kunna göra film på den (tydligen är/var det inte gångbart i Japan att göra tecknad film på något som inte varit en serie först), men den bredd och komplexitet som berättelsen har är omöjligt att klämma in i en tvåtimmarsfilm. Miyazaki visar här bortom all tvivel att det är skillnad på ”serietidning” och ”grafisk roman”.

Nausicaä of the Valley of Wind är att klassa som japansk postapokalyps, med betoning på post. Apokalypsen, även känd som ”the seven days of fire” när mänskligheten förödde jorden och närapå utrotade sig själv, ligger flera generationer bakåt i tiden. Nu håller den giftiga svampdjungeln ”Förfallets hav” på att långsamt sluka de små områden där människor fortfarande kan leva, och såklart så slåss de kvarvarande människorna om dessa små områden i ett krig mellan imperierna Dorok och Torumekia. I Vindarnas dal, ett litet lydrike till Torumekia på marginalen, är kung Jhil gammal och klen, men hans enda överlevande barn, prinsessan Nausicaä, är både karismatisk och omtyckt, samtidigt som hon är en duktig krigare och en osannolikt skicklig pilot. När en dag en flygfarkost från grannriket Pejitei kraschar i dalen startar en händelseutveckling som gör att inte ens den fredsälskande Nausicaä kan hålla Vindarnas dal helt utanför kriget.

Nausicaä själv är, trots en orädd attityd och skicklighet med svärd, en otroligt, osannolikt god människa. Sådär god så att man borde störa sig på henne. Bli irriterad på att hon är så orealistisk, glorifierad, löjligt snäll. Men så blir det inte. Jag uppfattar inte Nausicaä som en ”snäll flicka”, en väluppfostrad tjej som matats med mantran hämtade ur Bamse, utan min känsla blir att hennes vänlighet mot allt och alla bottnar i en djup medkänsla sprungen ur en enorm empatisk förmåga, en förmåga att förstå känslor och motiv hos alla omkring henne. Och då blir godheten helt plötsligt inte att mjäkigt lägga sig platt utan en avundsvärd kompetens, och istället för att bli irriterad får jag lite dåligt samvete för att jag inte är mer som hon.

Noggrannt inspekterade, men befanns inte intressanta. Tur, då fick jag ha dem för mig själv…

Jag är som jag tidigare har påpekat, inte särskilt kompetent på att läsa grafiska romaner, och här får jag verkligen anstränga mig till det yttersta för att inte bara sluka de få meningarna på en sida och sen bläddra vidare utan verkligen studera bilderna och ta till mig vad som händer, inte bara vad som sägs. Ibland har jag ändå svårt att hänga med i svängarna i berättelsen. Det är många parallella spår att följa och det finns inga riktiga grafiska ledtrådar när man byter från en scen till en annan. I långa stycken bär alla aktörer mask för ansiktet så det är inte helt lätt att se vem som är vem, och att det är helt i svartvitt gör inte saken enklare, så ibland får jag bläddra lite fram och tillbaka för att verkligen hänga med. Men vilken resa det är! Jag borde ju ha lärt mig vid det här laget, att med Miyazaki gäller det att aldrig döma någon. Karaktärer kan vara otroligt komplexa och dessutom svänga fram och tillbaka under berättelsens gång, på ett mycket mänskligt sätt. En tydlig uppdelning mellan ”onda” och ”goda” som man så gärna vill göra för sig själv kan verka möjlig vid första anblicken, men förr eller senare kommer alla sådana kategorier att upplösas. Jag är också förtjust i hans tendens att använda kvinnor i roller som traditionellt brukar besättas av män (om man nu egenligen kan tala om några traditionella roller alls, det kräver lite tolkning), och hans fiktion brukar lekande lätt klara Bechdeltestet – så även denna. Det glädjer mig också att den så allerstädes närvarande romantiken som brukar poppa upp förr eller senare i berättelser med ”starka kvinnor” i huvudrollen, lyser med sin frånvaro alla fyra volymerna igenom. Tack för det. Västlänningar – se och lär!

Ett återkommande tema i Miyazakis filmer är naturens harmoni, ofta i kontrast mot människans förmåga till självdestruktivitet, och så även i Nausicaä. Det är nog en av anledningarna att jag finner hans verk så vilsamma, till skillnad från den uttjatade Kristusmyten om en utvald, predestinerad man vars handlingar ska rädda världen och mänskligheten. I Miyazakis berättelser är det sällan någon som måste göra något för att rädda världen (eller vad det nu är som måste räddas), utan snarare någon/några som måste *sluta* göra vad de gör, för det är destruktivt. Ett förtroende för naturens förmåga att läka sig själv, att anpassa sig, att hitta en väg. Det är en fridsam och lugnande tanke för mig.

The Windup Girl

Det är farligt när man har hört så mycket gott om en bok som jag hade om The Windup Girl, då blir man nästan ofelbart besviken, och så även här. Paolo Bacigalupi jämförs på omslaget med William Gibson, och jag kan definitivt förstå varför, för den här boken har många likheter med Neuromancer, främst vad gäller svagheterna. För ärligt talat, inte ens när jag just har läst ut den förstår jag fullt ut vad författaren vill mena att berättelsen ska vara, och det är synnerligen svårt att någonstans i boken förstå vartåt den är på väg. Precis som i Neuromancer bygger författaren upp spännande och intressanta miljöer, fast här är det biologi och smittsamma sjukdomar istället för teknologi och datavirus.

Berättelsen utspelar sig i Thailand någonstans efter att världen har utvecklats till en kamp om tillgängliga kalorier för att livnära hela befolkningen, där sjukdomar som drabbar både grödor och människor, genetisk design och stora agrikulturföretag har spelat sina roller i utvecklingen. Det är lite ”Neuromancer möter Oryx & Crake”, faktiskt. Jag gillar verkligen den thailändska miljön och kulturen som skildras, och de första kapitlen är både fascinerande och exotiska, men sen planar berättelsen liksom ut och tar inte fart igen förrän alldeles i slutet. Den enda karaktären som engagerar mig är titelkaraktären, en artificiell, genetiskt designad människa som bara kan skiljas från de icke designade på grund av några avsiktligen inbyggda svagheter.

Bacigalupi har definitivt något här, och jag är nyfiken på vad han har tänkt producera i framtiden, även om den här trots allmäna rop av bifall inte riktigt föll mig i smaken.

 

Blodsmak – ett fall för Sennja Maler

I en värld där pesten, det efterföljande kärnvapenkriget och samhällets totala sönderfall redan har passerat för hundratals år sedan, lever i en stad på västkusten vid namn Göborg en kvinna vid namn Sennja Maler. Yrke: privatsnokare. Blodsmak är ett bra men långt ifrån klichéartat exempel på den mest klassiska deckarhistorien – hustru i nöd anlitar privatdeckare för att ta reda på om maken är otrogen, och sen urartar det till något mycket större. Kanske lite väl stort, intrigerna och sammanträffandena bakom fasaden är kanske lite orimliga – men bara lite.

Till skillnad från det gråtonade och djupt pessimistiska förhållningssätt som brukar prägla postapokalyptiska berättelser har Blodsmak den tydliga anstrykning av humor som präglade även Mutant: Undergångens Arvtagare, det vill säga det rollspel i vars världsbeskrivning boken utspelar sig. Det är fräsch, lättsam och underhållande läsning. Jag ser många stereotyper ur film noir (som synes redan på omslaget!), men tack och lov inte machoidealet – manligt och kvinnligt värderas lika i M:UA:s värld och detta framkommer väldigt tydligt i spännvidden och komplexiteten hos karaktärer av båda könen. Det här är den litterära motsvarigheten till matinéfilm, utan de unkna föreställningarna om kön och klass som normalt brukar associeras med dessa, och istället en fantasikittlande skildring av en värld så lik och ändå så olik vår egen.

Omläsning från 2012. Så här tyckte jag då.

Tredje principen

Ända sedan jag läste Anna Jakobsson Lunds Doften av mango i Maskinblod 3 har jag varit lite nyfiken på henne, och när jag fick erbjudande om ett recensionsexemplar av hennes då inte ens utgivna Tredje principen så kunde jag såklart inte tacka nej, även om att-läsa-högarna bara växer och växer i takt med att jobbet äter all min tid. Men nu har jag i alla fall äntligen kommit till den.

Precis som jag hade hoppats så är Tredje principen allt det som Doften av mango var, fast i romanformat. Så här i efterhand undrar jag om de utspelar sig i samma verklighet, förmodligen är det så. Jag får nog gå tillbaka och läsa novellen igen, men det gör inget för det var den värd. Tredje principen får i alla fall bekänna sig till den just nu så populära genren ungdomsdystopi, och det känns fantastiskt fräscht att få läsa en sådan som är stadigt förankrad i det svenska språket och den svenska kulturen. Inte för att den gör så mycket väsen av det, i alla fall inte från början, men det märks tydligt att den som har skrivit boken har växt upp i Sverige med svenska lekar och traditioner (snarare än det eviga amerikanska som vi bombarderas med). Särskilt gläds jag åt den respekt författaren visar i sin skildring av den svenska urbefolkningen.

Tredje principen handlar om Levi, en ung kille som växer upp i ett samhälle totalt kontrollerad av en totalitär stat som styrs av ett datorprogram som, utifrån den data som vissa utvalda människor matar in, fattar de viktiga besluten om hur samhället ska styras. Levis syster Lo tillhör den obligatoriska motståndsrörelsen, som Levi inte har velat befatta sig med överhuvudtaget förrän Lo en dag blir tillfångatagen. Då behöver Levi helt plötsligt deras hjälp för att kunna hjälpa sin syster. Boken handlar också om Ava, en ung kvinna redan involverad som rebell, och med den i ett totalitärt samhälle mycket praktiska förmågan att kunna påverka vad andra tänker…

Boken är den första i en (planerad) serie av tre, och även om den börjar intressant så tar det mig ett tag innan jag börjar engagera mig i karaktärerna, trots den lätta och rappa berättarstilen. Jag tror det har att göra med att jag inte riktigt förstår varför de gör som de gör, för hela planen för ”operationen” som genomförs står inte riktigt klar för mig som läsare från början, även om den utkristalliserar sig såsmåningom. Men när det väl kommer till kritan sitter jag som klistrad, och jag kan inte låta bli att imponeras av hur väl och naturligt författaren bygger upp avstampet för nästa bok. Från att ha varit en rätt slätstruken karaktär inledningsvis gillar jag Levi mer och mer, och jag älskar att författaren låter olika människor ha olika kompetenser och få användning av dem i olika situationer, utan att göra någon värdering av dem. Alla är bra på någonting, och bara för att man är skicklig och användbar i en miljö betyder det inte att man är det i nästa. Inte ett dåligt budskap för en ungdomsbok, så här i vårt folkpartistiska skolsystem besatt av att mäta alla utifrån samma linjal…

Recensionsexemplar från författaren

Munins skärvor

Som jag tidigare nämnt så har det blivit något av en tradition här på FF att recensera Affronts novellsamlingar, och nästa lika traditionellt har det blivit att jag har utsett Oskar Källners bidrag till ett av de bästa i samlingen. Därför var det förstås extra roligt att få ett recensionsexemplar av hans egen novellsamling – med de ingångsvärdena måste det ju bli bra? Ungefär hälften av novellerna i Munins skärvor är gamla bekanta för min del, och har som sagt i de flesta fall utgjort höjdpunkterna i de novellsamlingar de varit del av: Pancasila från Maskinblod 3, Där staden dragit fram från Maskinblod, Hon som dömer från Maskinblod 2 och Lucifers säd från Kärlek i maskinernas tid.

Nytt för mig i Munins skärvor är först den ramberättelse som givit novellsamlingen sitt namn, men som enligt mig är lite vag och egentligen inte tillför särskilt mycket. Men det gör inget, för den tar nästan ingen plats utan skickar mig direkt till nyheterna: novellerna Byssan lull, Yulebocken, Det enda som betyder något, Mannerskiölds herrgård och Yi. Här inser jag också att när jag tidigare läst Källners alster så har de varit publicerade i tematiserade novellsamlingar, medan här tillåter han sig att florera lite mer fritt över det fantastiska spektrats hela bredd (undantaget den renodlade fantasyn) – här finns det allt från zombies till spökhistorier till ett försök till militär-sf (kanske det svagaste inslaget i samlingen, men då tillhör jag ju också en synnerligen svårflörtad skara vad gäller just den genren) till något som närmast verkar vara släkt med den gamla svenska rollspelsklassikern Kult. Och det är bra, nästan alltid mycket bra. Särskilt gillar jag det Kult-aktiga inslaget, Mannerskiölds herrgård som jag läser med lika delar rysning och njutning och kan inte låta bli att drömma mig tillbaka till mitt bästa rollspelsminne någonsin (äventyret liknade novellen väldigt mycket, det var mitt i sommarnatten och vi spelade på en inglasad veranda under dånande åskväder).

Såhär på internationella kvinnodagen känner jag också att jag måste kommentera Källners genusperspektiv lite. Men jag börjar med en skröna: det sägs om en bekant till mig att han kommit undan som svarande i ett diskrimineringsmål genom att när han blir frågad ”Det sägs att du hatar [viss sorts människor], stämmer det?” svara ”Jag hatar alla lika mycket”. Jag kommer att tänka på detta när jag funderar på hur Källner behandlar sina kvinnliga karaktärer jämfört med de manliga, för det är lite samma sak där: de har det lika illa allihopa, utan urskillning. Ett glädjande jämställt perspektiv. Det förvånar mig också lite, när jag tänker efter, att en manlig författare så gärna berättar genom en kvinnlig karaktärs ögon utan att ”spela över” åt något håll utan det är väl genomfört.

Sammantaget är Munins skärvor en novellsamling av hög kvalitet, som rör sig över en stor bredd av fantastikspektrat, och där nästan varje novell vid minst ett tillfälle ger den där hisnande, svindlande känslan när man inser vad det är som pågår. Rekommenderas!

Recensionsex från författaren/Fafner Förlag

Vic and Blood

Året är cirka 2024, och Fjärde världskriget har lämnat världen en rykande ruin där människor, i pack eller solo, stryker som asätare genom ruinerna för att försöka hitta medel för att upprätthålla sin egen existens: mat, rent vatten och vapen med ammunition. Allt enligt känt postapokalyps-manér. Vic är en tonårig pojke lika hård, brutal och opolerad som världen han lever i, och Blood är hans sällskap och livskamrat, en byracka av oklar härstamning. De har förmågan att kommunicera med varandra telepatiskt, då Blood härstammar från hundar genetiskt modifierade för militära syften. Detta är utgångspunkten i Harlan Ellisons Vic and Blood, som är en tunn samlingsvolym av tre noveller: Eggsucker, A Boy and His Dog och Run, Spot, Run. De utspelar sig i den kronologiska ordning de dyker upp i boken, men A Boy and His Dog publicerades i original avsevärt tidigare än de andra (1969, jämfört med 1977 och 1980) och var också den berättelse som gjorde Vic och Blood till odödliga karaktärer i den postapokalyptiska kanon. Efter att ha läst den kan jag definitivt förstå varför.

Som samlingsvolym beträffat är jag dock inte särskilt imponerad av Vic and Blood. Mittennovellen A Boy and His Dog är fantastisk i all sin misär och brutalitet. Den har exakt allt jag önskar och förväntar mig av äkta survival-of-the-fittest-postapokalyps med extra hänsynslöshet med skruv. De övriga två novellerna kan ses som ett anslag respektive en epilog till den, men tyvärr så gör de mer från än till i de rollerna. Som självständiga noveller är de rätt likgiltiga och inte på något sätt enastående, och genom att de använder Blood som berättarjag snarare än Vic så tar de bort lite av mystiken i relationen mellan pojken och hans hund. Lyckas du lägga vantarna på den här volymen så rekommenderar jag varmt att du läser A Boy and His Dog (och förfasas så som sig bör), men lämna de övriga därhän, de drar bort mer än vad de tillför.