Främling. Inkräktare

Det första jag reagerar på när Främling. Inkräktare dimper ned i brevlådan är titeln. Den är inte färdig! Det saknade skiljetecknet på slutet skaver som ett gruskorn i skon. Först stör det mig, men sen börjar jag undra om det är så att det är meningen? Att det ska vara så? Den här novellsamlingen ger mig intrycket att Hans Olsson aspirerar på att bli Sveriges moderna svar på H.P. Lovecraft, och sanningen att säga så är han inte helt illa ute (men inte riktigt där heller).

23128177Boken består av 12 korta berättelser, de flesta fristående och några som hänger ihop och formar en längre berättelse. Jag är inte den som brukar bli berörd av skräckisar, men vissa av Olssons noveller ger mig en kall hand om hjärtat och en klump i magen. Vissa andra är jag å andra sidan likgiltig inför, för som så ofta med novellsamlingar så är kvaliteten väldigt ojämn. Olsson har (till skillnad från många andra egenutgivna författare) ett behagligt, om än något enkelt språk – det hade varit roligt om han vågat ta ut svängarna lite mer, och nyttja typografin lite mer, för att ännu mer ge de texter som utspelar sig i modern tid och de historiska lite mer åtskillnad, lite mer individualism och karaktär. Men det som är de egentliga svagheten är en ganska platt och ointressant avrundning hos flera av berättelserna – av en novell förväntar jag mig lite överraskning eller ”knorr” i slutet, men på flera ställen tar det bara lite snopet slut.

Det finns likväl många goda exempel att hålla fram: trots den banala titeln är Lisas hunddagis ruskig i all sin enkelhet. I titelnovellen Främling. Inkräktare bjuds vi på en berättelse som är Neverwhere-aktig men likaväl mycket svensk, och bara det konceptet glädjer mig.  I Doktor Pollobus vision visar Olsson att han inte är bortkommen i steampunkmiljön, och även om det inte är den starkaste novellen i samlingen så hade jag gärna sett mer i samma smak. Men min slutliga favorit är kanske den minst skräckiga berättelsen i samlingen, M/S Gertis Silvro: ett skeppsburet, tidlöst mysterium som sitter som en smäck i novellformen.

Främling. Inkräktare är definitivt en samling värd att plocka upp om man vill ha lite svenskt mysrys i läsfåtöljen nu när höstregnen kommer. Jag hoppas författaren skaffar sig en något strängare redaktör, som kan granska det skrivna på en nivå över den språkliga och skicka tillbaka det som inte håller måttet tills att det gör det, för potentialen finns definitivt. Bra, svensk skräck är inget som växer på träd – ännu.

Recensionsex från författaren/Zakuli Förlag

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s